En dryg månad har gått sedan två mördades och ett 20-tal skadades på en queer bar i Oslo dagen innan invigningen av stadens Pridefestival. Trotsande polisens råd tog sig queera personer på uppmaning av queera muslimer ändå ut på gatorna dagen efter våldsdådet. Efter det har ett pärlband av orter kört sina Prideevenemang – först ut var Arvika Pride, sedan Malmö, Borås och när jag skriver detta är Stockholm Pride igång. I intervjuer säger samtliga arrangörer att attacken i Oslo gjort det än angelägnare att hålla pridefacklan brinnande. Det vanliga är ju att fler strömmar till och engagerar sig när den egna gruppen angrips.
Men homofobi – eller repression mot utövare av likkönad sexualitet (eller mot ickebinära för all del) handlar inte enbart om en förtrycksmekanism riktad mot en minoritet i samhället. Istället kan vi analysera den som en maktteknologi som berör de band som strukturerar alla sociala relationer. Så kallad homofobi är en mekanism som reglerar allas uppföranden genom sitt specifika förtryck av ett fåtal.
Den amerikanska litteraturvetaren och queerteoretikern Eve Kosofsky Segwick diskuterade på 1980-talet manligt homosocialt begär – hon sammansmälte således homosocialitet med begär. Vanligen används homosocialitet för att beskriva manliga band och förbund i sammanhang som i vårt samhälle förknippas med utpräglad avsky inför homosexualitet, till exempel inom lagidrott, militärväsende, styrelserum eller andra starka brödraskap. I dessa sammanhang får gärna en kvinna finnas – en fru, en sekreterare, eller liknande som heterosexualiserar sammanhanget. Men för Kosofsky Segwick handlar begär inte bara om erotik utan om ett starkt affekterat tillstånd som liknar psykoanalysens libidobegrepp. Begäret behöver inte ens riktas mot en annan individ utan också mot till exempel staten. Det kan handla om begäret att bli erkänd – för en grupp att få rättigheter eller en enskild att få rätt i ett domstolsfall.
Kosofsky Segwick intresserade sig för manliga homosociala begär och menade att i ett samhälle där män har makt över kvinnor kommer både kvinnor och män att begära den som har makt. Kampen om den med makt är därför könad och därmed kommer regleringen av homosocialt begär kopplat till maktkamper och successionsordningar att skilja sig åt för dem som kodas som kvinnor respektive män.
Hur det homosociala begäret får uttryckas utan att kopplas samman med det erotiska blir också något som förhandlas fram i olika kulturer och vid olika tidsperioder. För en historiker blir det i och med det möjligt att studera hur förhandlingsprocesserna ser ut och skiljer sig över tid och rum, och också vilka övriga maktprocesser som förhandlingarna – eller regleringarna och motstånden mot dessa – kan kopplas till.
Ett exempel på hur förhandlingarna landar olika i vår nutid är att män i en del länder kan gå omslingrade på gatorna, sitta i varandras knän eller peta varandras naglar i ett gathörn. Om två män skulle göra det på stans centrala torg här i Sverige idag skulle de sannolikt betraktas som kaxiga bögar och handlingarna skulle kunna väcka begär i form av sexuell lust eller kanske lusten att slå. Homofobi handlar om att hålla homosocialt begär i schack och innanför vissa skänklar.
När enskilda utövare av likkönad sexualitet eller ickebinära kön utsätts för våld förmedlas samtidigt ett budskap till alla involverade i homosociala relationer. Därmed handlar våld mot självidentifierade lesbiska, bögar och transpersoner också om reglerandet av homosocialt begär i oss alla och medverkar till att styra hur vi får uttrycka oss både som kön och relationellt på ett socialt och kulturellt acceptabelt sätt. Och även om medlemmar som själva ser sig som utövare av likkönade sexuella handlingar eller ickebinära kön stärker sin gruppsammanhållning och sitt identitetsskapande genom attackerna, fortsätter sådana normeringsprocesser att reglera heterosexualitet som ideal.
Hur länge ska de heterosexuella egentligen stå ut?
