Frågan är vart den ska leda, borgerlighetens u-sväng åt höger med Sverigedemokraterna i förarsätet. 1969 bytte gamla Högerpartiet namn till Moderata Samlingspartiet. Få gillade under det radikala 1960-talet att förknippas med den gammelhöger som under mellankrigstiden på många håll urartat till fascism. Av tronen, altaret, svärdet och penningpåsen återstod mest penningpåsen när sedan Bildts och Reinfeldts marknadshöger gjort sitt. Mången konservativ pensionär gjordes hemlös. Tills Sverigedemokraterna äntrade scenen.
Att SD har sina rötter i det tidiga 1990-talets kamprasism och nynazism har ofta konstaterats. Att femtio år efter Auschwitz inte ha gått vidare och tagit till sig katastrofens lärdomar och efterkrigstidens landvinningar om universalism och mänskliga rättigheter hör till anklagelserna.
Men den ideologiska hemligheten bakom SD-projektet är just att inte ha gått vidare efter fascismen utan tvärtom längre bakåt. Åkessonkamraternas officiella inspirationskälla är 1910- och 20-talets radikalkonservativa Unghöger med bland andra Rudolf Kjellén som inspirationskälla. Enligt statsvetaren Kjellén (1864–1922) representerade staten nationen som utgjordes av folket i en organisk helhet: ”Sveriges kropp är det stora vida riket, dess själ nationalkaraktären, dess ande är kulturen och kyrkan och dess hjärta personlighetens liv.” Till skillnad från den äldre konservatismens överhetsideal kring statsintresset kretsade Unghögerns kring folket = nationen. Staten kunde innefatta lite vad som helst men borde vara lika med nationen, i etnisk mening.
Det är denna etno-nationalism SD framhåller i sitt partiprogram där nationen definieras som ”lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. Till skillnad från modern teoribildning kring nationalism där nationer ses som relativt sentida skapelser uppfattas de av SD som ”den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”. Det knepiga blir när staten inte sammanfaller med nationen. Då krävs, som partiprogrammet skriver, ”någon gång undantag”, till exempel när det gäller samer och judar, som SD:s talman Björn Söder gjorde skandal med att hävda.
För Kjellén kom tankarna – om folket, nationen och staten som gemensam organism – att vända sig mot modernitetens ideal om medborgarnationen från franska revolutionen. Under första världskriget förespråkade han ”modig uppslutning” på Tysklands sida för ”1914 års idéer mot 1789”. Den nationella egenarten stod mot revolutionens universalism, Tyskland för motreaktionen mot sekulär liberalism och marxism. Tankegodset skulle senare bäras vidare av nationalsocialismen in i 1930-talet och svepa med sig hans radikaliserade Unghöger till fascismen och det nya världskriget.
Det var långt efter den historien som Åkesson & co började nysta sig bakåt från de rester av radikalkonservatismens slutstation de fann i kamprasismens 1990-tal. När nu hela högerblocket gör sin u-sväng bakåt kan det vara lämpligt att påminna hur det hela slutade.
