– Jag är så himla bra på så många saker men inte att planera, säger Lotta Lundgren och drar av ett långt, varmt, smittande skratt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Om någon vecka drar den tredje säsongen av Historieätarna igång och det är egentligen vad intervjun ska handla om. Men vi fastnar. Istället blir det ett samtal om livet och Lotta Lundgren.
– När jag gör radiointervjuer och behöver en stund extra att tänka på, då drar jag av det där skrattet och så får jag några extra sekunder, och då kommer alltid den där tanken "undra om de fattar att det här är mitt köpa tid – skratt", fortsätter hon med samma upplyftande klarhet.
Vad finns bakom det sprudlande skrattet, personligheten som bubblar fram och tar över hela rummet?
– Jag är nog för trött och överarbetad, på gränsen till en hjärnblödning, känns det som, fortsätter hon.
Improvisation är styrkan
Historieätarna har producerats helt improvisatoriskt, utan manus, där programledarna har fått tolka de sinnesintryck som karaktäriserat varje tidsepok.
– Det har varit som en improvisationsteater med väldigt slak lina. I början stod filmteamet på spänn för att följa varje infall vi fick, då visste varken dem eller vi vad som skulle hända. Nu har de lärt sig oss, vi kan inte chocka dem längre, så inför den här säsongen kunde man se hur de slappnade av bakom kameran och stod och drog iväg ett sms på mobilen emellanåt, skrattar Lotta Lundgren.
Innan Historieätarna såg vi Lotta Lundgren som programledare för Landet Brunsås tillsammans med Henrik Schyffert. I sin tidigare roll som reklamare stod hon många gånger bakom kameran. Men sättet att spela in Historieätarna på, var för Lotta Lundgren helt nytt.
– Den första säsongen blev som en uppstartssträcka för mig. Historieätarna bygger ju mycket på improvisation och upplevelser och det har verkligen varit kittlande, att inte ens veta själv vad som ska hända, fortsätter Lotta Lundgren. Men ju mer bekväm jag blivit i formen desto roligare har det blivit att spela in.
I säsong tre får vi följa med till 1950-talet, industrialismen, 1990-talet fram till nutid, 1600-talet samt den gustavianska tiden.
– Den gustavianska tiden var den mest fysiskt påfrestande vi spelat in tror jag, tunga klänningar och håruppsättningar som vägde kilon, men den hade samtidigt något upproriskt och nyfiket som smittade av sig. Det fanns en otrolig kraft i den tiden som bröt fram igenom det jobbiga och det var ett roligt avsnitt att spela in, säger Lotta Lundgren.
– Annars märker jag att jag har lättast för tidsepoker jag kan relatera till på ett personligt plan, som 70-talet då jag kan gå in i rollen av min mamma eller 40–50-talet då jag tar rollen av min mormor eller farmor. Det är som att glida in i sin familjs mockasiner, fortsätter hon.
För Lotta Lundgren har inspelningarna varit betydligt mer än ett arbete eller ett äventyr. Hon träffade sin nuvarande kärlek – programledarkollegan Erik Haag – under inspelningarna. Och resan tillbaka genom historiens mest utmärkande händelser har gett henne ett annat perspektiv på samtiden.
– I årets säsong historieäter vi 2000–2010. Det avsnittet spelades bland annat in i ett tidstypiskt hus som verkligen hade allt. Det var som att kliva rakt in i en katalog från Mio, den här familjen hade verkligen lyckats pricka alla rätt. Och det kändes nästan obehagligt, fortsätter Lotta Lundgren, nu med allvar i rösten. Trender och ideal är något vi förhåller oss till vare sig vi vill eller inte, men att helt och hållet foga sig i mallen på den egna identitetens bekostnad är inte harmlös. Vår samtids främsta ideal är en god karriärist och flitig konsument. Att inte se och ifrågasätta det är att ge upp en del av sin mänsklighet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Äldre människor är mindre utsatta för tidens ideal, något som gärna tolkas som en oförmåga att följa med i utvecklingen. Men jag har aldrig hört en gammal människa hävda att det var bättre förr. Vad äldre däremot har är ett längre perspektiv bakåt, och en personlig historisk referens att jämföra samtiden mot. Det är en av de saker jag fått med mig av Historieätarna, att jag blivit gammal i huvudet. Och det tycker jag är bra, säger hon.
En förändring till det bättre, tänker jag, är det inte vad hela vår existens går ut på?
– Nej, vi ser på något sätt historien som en förädlingsprocess där vår samtid skulle vara den mest överlägsna, den mest upplysta, men det tror jag inte det minsta på längre. Genom att kunna sin historia kan man se att även vår tid endast är en historisk epok och kommer så att betraktas i framtiden. Den är bara en av många samhällsvarianter, en tillfällig kulturyttring som så småningom kommer att förkastas mot något nytt. Att ställa sig vid sidan av nutiden, som vi fått göra i Historieätarna, har nog gett både mig och Erik en sorts distans till vår egen tid som är svår att skaka av sig. Det är svårt att få syn på sin samtid, vi är så vana vid den och betraktar den som så självklar, men sedd bakifrån blir den skarp och tydlig.
Lotta Lundgren menar att vi verkar ha glömt vilken kamp vi gått igenom för att få igenom de rättigheter vi har i dag.
– Jag är ganska bekymrad för vår samtid, ibland tänker jag att vi lever i slutet av den demokratiska parentesen. Vi kommer ur en feodal hederskultur och ett klassamhälle där majoriteten av befolkningen inte haft en chans att påverka sin situation, varit totalt utsugna och utsatta. Sen har vi haft en mycket kort period av demokratisering där hela samhället rört sig mot en vision om vettiga levnadsvilkor för alla, på bekostnad av de rika och mäktiga. Men det ökade välstånd som skapat utrymme åt ökad individualism och konsumtion verkar mest resultera i missnöje och frustration. Jag skulle önska att det fanns en större medvetenhet om att den historiska process som drivit fram allmän rösträtt, kollektivavtal, skola, vård och omsorg för alla och så vidare, har varit ohyggligt lång och kostsam men skulle kunna raseras på kort tid. Hela samhällskontraktet, den här kulturella konstruktionen att alla är med i en gemensam samhällsstruktur som både ger och tar, är inget som finns, det är ju något vi gör tillsammans. Om tillsammans inte finns så går det sönder.
Hon pausar och ber att få utveckla resonemanget.
– Historielöshet är farligt och i Sverige har vi en snart 100-årig tradition av att blicka framåt, aldrig bakåt, från och med 30-talets folkhemsbygge som städade vi bort vår historia och frigjorde oss från vårt lortiga, försupna, outvecklade och fattiga förflutna. Av alla historiska epoker är kanske just tiden mellan 1930 till 60-talet den mest otroliga någonsin, hela vår nationella identitet som ett land av moderna, frigjorda och statligt omhuldade medborgare är hämtad från den här tiden. Jag blir så jävla provocerad när representanter för Sverigedemokraterna hävdar att deras vision har något med folkhemmet att göra. Folkhemsbygget ska ses som ett iskallt uppror mot ett extremt klassamhälle, och det lyckades just för att hela befolkningen slöt upp bakom kampen för allas rätt till en dräglig tillvaro.
Får jag skriva det?
– Ja, det kan du göra, säger Lotta Lundgren med samma klarhet och lättsamhet som i början av samtalet.
Det var roligare på 1980-talet
Finns det då någon idealepok som du skulle återvända till?
– Jag gick i högstadiet under 1980-talet och när jag tänkt tillbaka på den tiden minns jag bara fula frisyrer och att man var helt översminkad men när vi spelade in det avsnittet var det som en aha-upplevelse för mig. Jag hade inte riktigt förstått hur roligt vuxna hade det på den tiden, hur kul och befriande det måste ha varit att kasta av sig oket från det ideologiska och kollektiva 70-talet. Jag älskar i och för sig att leva i en politiskt medveten tid men jag tycker samtidigt att det är ganska ansträngande med alla åsikter som ska vädras överallt och skyldigheten att delta i alla debatter. Vi lever i en ganska komplex verklighet i i dag, fortsätter Lotta Lundgren.
Om du fick leva i en annan tid än nu, vilken skulle det vara?
– Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att leva under förmodern tid, innan industrialiseringen, vid mitten av 1800-talet, tiden före sekularisering och avförtrollning. Vårt vetenskapliga sätt att se på tillvaron är ganska platt och tråkig kan jag tycka. Men jag är även väldigt förtjust i 1920-talet, en tid som var en halsbrytande korsning mellan modernismen och mellankrigstiden. Då man firade att det första världskriget var över och ännu inte visste om att det andra skulle komma, fortsätter Lotta Lundgren.
Den tredje säsongen, som har premiär den 14 november, blir den sista med Historieätarna.
– Jag är så oerhört tacksam över att ha fått den här möjligheten, jag hade inte kunnat tänka ut ett bättre äventyr för mig själv än den här resan. Och det har varit ett så stort och intensivt arbete. Det tar ungefär nio månader att föda fram den här bebisen som mynnar ut i sex avsnitt, en säsong. Och nu precis innan premiären när den är färdig men ännu inte sänd så är den fortfarande helt vår egen. Så snart vi sänder den blir serien allas på något sätt och det är ungefär som att kasta den till vargarna. Det sprutar blod och hårtussar och den förtärs med en enorm hunger och glädje av publiken, säger Lotta Lundgren. Men jag tycker att det är skönt med ett projekt som har en början, en mitt och ett slut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Historieätarna kommer inte tillbaka.
– Nej, serien kommer inte tillbaka. Vi har gjort tv av alla de tidsepoker där det finns en väldokumenterad kultur och autentiska maträtter som vi faktiskt vet att den samhällsklassen vi skildrar har ätit. Och vi känner att det inte finns mer att göra Historieätarna av. Vi vill inte urvattna serien och inte heller gestalta något som vi inte kan bekräfta. Vet vi inte att just den maträtten som vi äter i programmet har ätits under just den tiden av den samhällsklassen, då sänder vi det inte, säger Lotta Lundgren. Men vi utesluter inte att vi gör något specialprogram i framtiden som vi exempelvis gjort inför julen tidigare.
Vi kommer tillbaka till det vi började vid, planeringen, det fyllda schemat.
– Vi har presenterat idéer som SVT vill ha så vi kommer att finnas i tv-rutan i några år framöver som det ser ut nu, men i nya projekt. Och så har jag ett gäng essäer som jag vill skriva, om äktenskapets och tvåsamhetens historia, säger Lotta Lundgren och avslutar med ännu ett bubblande skratt.
