Skivbolaget Stiff Records hade en rad intressanta artister signade. Jag fick se listan på deras musiker och band och fastnade direkt för det osannolika namnet Elvis Costello, som då var helt okänd för folk utanför den innersta kretsen.
Jag träffade honom mitt på dagen på en pub i Islington i London.
Men det fanns ett problem. Costello första skiva, My Aim Is True, var ännu inte släppt så hur skulle jag kunna veta hur han lät? Costello hade dock en lösning; till puben tog han med sin gitarr och till min, Ullas och de andra pubgästernas förtjusning började han spela.
Han inledde med en unplugged version av ”Less Than Zero” och fortsatte sedan med ”Alison”. Det var fullständigt lysande och det blev alldeles tyst på puben.
Detta måste varit en av de första intervjuerna som gjorts med Elvis Costello, som dock var förvånansvärt tystlåten. Han ville inte berätta att han egentligen, officiellt, hette Declan MacManus och att han var en pop- och musiknörd av första rangen. Han gjorde sitt yttersta för att framstå som mer spännande och mystisk än så.
När man läser hans självbiografi finns inget av detta spel kvar. Hans långa, i långa avsnitt lysande bok är en fantastisk genomgång av popscenen i England från slutet på 50-talet och framåt. Även rötterna finns med, den spirande jazzen i England efter Andra världskriget. Mycket speglad genom Costellos pappa som var sångare i olika storband och även andra konstellationer.
Boken är ett måste för en musiknörd. Här får man möta praktiskt taget alla musiker av betydelse under pop-eran, både på den engelska och den amerikanska popscenen. Vi får veta vilka som spelade med vilka, vi får lära oss mycket av deras bevekelsegrunder och styrkor/svagheter, vi får veta vilka som lånade vad av vilka.
Just detta är centralt för Elvis Costello som skriver sin musik själv. Han berättar hur han tar ett intro eller ett riff från någon, stuvar om, arrangerar det på sitt sätt och hur han med hjälp av att lyssna på en rad andra artister skapar ett visst sound, hur han får sin gitarr eller keyboard att låta på ett speciellt sätt.
Han slår själv fast att detta inte är att inspireras, detta är att låna och att alla lånar av alla.
Costello slår också fast Beatles enorma betydelse och hjältestatus för hela popen, tillsammans med förstås en lång rad av framför allt gitarrister.
Costello var mest intresserad av gitarren, som också var hans huvudinstrument. I boken nämns självklart vilka som spelar vilka gitarrmärken. Vem spelar Stratocaster, vem Telecaster, vem har en Rickenbacker (John Lennon) och vem spelar Gretsch? När det gäller akustiska gitarrer är Martin det enda märket som är värt att nämnas.
Texterna har mycket stor betydelse för Elvis Costello, han går igenom många av sina mest kända och berättar hur han fått inspirationen att skriva dem. Ibland tar han sig själv på lite väl stort ansvar, speciellt när han jämför poesi med att skriva texter till musik. Men det är alltid läsvärt.
Han berättar också hur han strular till det och blir utsedd till rasist efter ett ogenomtänkt ironiskt uttalande om en rad artister. Det tog tid att hämta sig efter det.
Det vimlar av kända namn i boken. Där dyker Bob Dylan upp, Elton John, U2, Paul MacCartney, Johnny Cash, David Bowie, Van Morrison, men också jazzlegender som Count Basie, Chet Baker och populärsångare som Burt Baccarach, Tom Jones och Tony Bennet. Även ABBA, Benny och Annifrid, får ett avsnitt i boken liksom de svenska folkparkerna. I Hunnebostrand skrev Elvis Costello nytt material.
Men boken är inte bara en omistlig historiebeskrivning för den popintresserade utan också en skildring av framför allt England. Den innehåller berättelser om hur Elvis Costello och hans band The Attractions spelade på stödgalor för de strejkande kolgruvearbetarna, det handlar om solidaritet med de fattiga, de svältande och om hur solidariteten var självklar. Det är skildringen av hans uppväxt under knappa förhållanden, hans föräldrars och farföräldrars kamp för anständiga liv.
Det finns också ett avsnitt från den vackra ögruppen i södra Atlanten utanför Argentina. Det är nog första gången jag läser en känd engelsman som beskriver dess namn som både Falklandsöarna och Las Malvinas, som är det argentinska namnet på öarna.
Öarna var spelplatsen för Englands militära aktion mot Argentina i kampen om makten över dem. Elvis Costello stannar upp i en antimilitaristisk betraktelse inför offren ombord på det argentinska slagskeppet General Belgrano, som sänktes av en brittisk ubåt.
Boken berättar också om Irland och framför allt Nordirland, och hans chock när han såg att de brittiska soldaterna på plats bara var småpojkar.
Boken är värd minst 5 poäng på en 5-gradig skala.
