– Jag försöker alltid sätta mig själv i samma kläder som personerna jag skriver om. Föreställa mig hur det hade påverkat min syn på exempelvis kvinnor eller min egen kropp om jag varit en nazist i Nässjö eller ett nät­hatande SD-troll.

Det blir en märklig slags glidning – vem är jag och vem är min romanfigur?

Han brukar kalla det för ett slags ”method acting” fast med skrivande. Den klassiska skådespelsmetoden som går ut på att skådisen övar inför rollen genom att helt gå upp i sin karaktär. Tänka som henne, leva som henne.

– Det kan ibland ta över. Med åldern har jag blivit bättre på att kontrollera det, men när jag gjorde ”Smålands mörker” var det bitvis som att jag lajvade Erik (huvudpersonen). Från att det var lite gimmick att han lyssnade på det nazistiska enmansbandet Burzum, så började jag gilla det på allvar själv och har fortsatt att lyssna på Burzum efter det. Det är oskyldigt men kan också bli ganska obehagligt. Det blir en märklig slags glidning – vem är jag och vem är min romanfigur?

I sin nya novellsamling ”Medborgarna” följer Henrik Bromander sin vana trogen människor som på olika sätt befinner sig i marginalen. Inte alltid helt utslagna och utelämnade, men på en plats man inte vill vara. Det är noveller om personer på glid i samhället. Karaktärerna lever liv som sällan skildras inom den svenska samtidslitteraturen, där det är vanligare att läsa om en ung kvinnas dejtingliv än en ukrainsk kvinna som ofrivilligt behövt ta över en svensk minkfarm. Enligt Henrik Bromander har likriktningen sin förklaring i kultursveriges homogenitet.

– Jag ser på Litteratursverige som en kulturindustri. Författare som producerar, lärare på olika skolor, förläggare och redaktörer. Alla ingår i samma sfär där många påminner om varandra och kommer från samma samhällsskikt. Lärarna lär ut vad man ska skriva och vad som förväntas av en ung aspirerande författare, men också vad förlagen tar in för manus. Om man ska komma igenom nålsögat att bli utgiven på typ Bonniers så måste man veta vad som kommer att få en publicerad. Allt det skapar en likriktning av litteraturen.

Skulle du kalla dig själv för en politisk författare?

– Jag är en socialistisk författare, min analys vilar på en marxistisk grund. Men böckerna jag skriver är inte alltid uttalat politiska. Med maskulinitet-trilogin (”Riv alla tempel”, ”Vän av ordning” och ”Bara en kram”) var en av ambitionerna att killar skulle kunna använda dem som verktyg för att prata om sina egna och andra mäns liv. I den nya novellsamlingen är det politiska mer underförstått. Det ideologiska i den är att visa på att det går att skriva om andra saker och andra människor snarare än att bara skriva om festande på Riche. Det kanske är en politisk handling i sig, men jag tänker inte ”det här är novellsamlingen som ska få folk att rösta på Vänsterpartiet i nästa val”.

Är alla bra författare socialister?

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag gillar verkligen att läsa politiska meningsmotståndare, typ Houellebecq, Ernst Jünger och Yukio Mishima. Högerdårar vars böcker jag inspirerats ganska mycket av. Det är personer som under vissa omständigheter skulle kunna vara mina dödsfiender, men man kan skala bort allt som handlar om åsikter och politik och möta den nakna litteraturen. Mishimas böcker är bland det bästa som skrivits, även om han politiskt sett var en galning. Det finns samtidigt ganska många dåliga böcker skrivna av någon slags kvasi-socialist. Det är svårt att skriva politisk litteratur som inte blir pekpinne-aktig, samtidigt som det också skrivs alldeles för lite politisk litteratur. Det finns få uttalade vänsterromaner i Sverige idag.

Under 1920-talet blommade arbetarlitteraturen i Sverige. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Eyvind Johnson var några av de som tog plats på litteraturscenen med skildringar av den arbetande människan. Inte sällan en eländig tillvaro kantad av armod och hopplöshet. Det stack ut bland det tidiga 1900-talets dominerande borgerliga realism. Livsvillkor som var vanligare i den tidens fattigsverige men som införlivades i litteraturvärlden när proletärdiktarna tog ton. Trots att han ofta skriver fram arbetarklassens verklighet är inte romanfigurernas klassbakgrund alltid framträdande i Henrik Bromanders böcker.

– Särskilt i ”Medborgarna” är det nog ganska många som verkar inom medelklassen men som på olika sätt faller igenom. Någonting händer i deras liv. Om jag skildrar medelklassen så är det snarare det undre skiktet, inte akademiker, barn till läkare och sådant. Samma sak med överklassen. Jag har gjort några försök att skriva om den, men har alltid fått en bitter eftersmak av det.

Varför då?

– Jag älskar bra litterära överklasskildringar som guilty pleasure men jag är inte rätt person att skriva dem. Från tidigare livsval har jag fått inblickar i den göteborgska överklassen, jag har erfarenhet av den och tänkt att jag kan skildra den. Men det skrivs redan alldeles för mycket om överklassen jämfört med de andra.

Det är en av de få soliga dagarna i februari-Stockholm när jag träffar Henrik Bromander. Ändå sitter vi undangömda på ett fik längst inne i det mörkaste hörnet av Kultur­huset. Det är på bottenplan och utanför breder Sergels torg ut sig med sitt ikoniska svartvita triangelmönster designat av svensken David Helldén och dansken Piet Hein. Det var under det glada 60-talet. Klarakvarteren, som hade börjat rivas på 1950-talet, fortsatte glatt att demoleras för att ge plats åt ny, fräsch betong och stål. Framtidsoptimismen dominerade.

Jag lajvar lite journalist och för varje bok jag gör tar jag det längre och längre.

Spola fram 10 år och ”Plattan” är mest känt för narkotikahandel och de udda existenser som stryker runt i dess kölvatten. Än idag kan man hitta många original på Plattan. Personer som på olika vis hamnat i otakt med sin samtid. Det är dessa människor som intresserar Henrik Bromander mest.

– Genom att söka upp dem som definieras som avvikande, onormala eller sjuka och skildra dem får man ofta syn på det större samhället. Istället för att som den mesta litteraturen fokusera på raksträckan och mittfåran av samhället, som egentligen inte säger särskilt mycket alls. Titta på exempelvis en elöverkänslig kvinna och hennes resa från att vara någon som uppfattas som normal till att bo ute i skogen – hur såg den resan ut? Var någonstans börjar vi tänka på henne som en avvikare?

Henrik Bromanders blick på sina karaktärer är genomträngande. Han analyserar dem inifrån och ut. Alltifrån småstadsknarkare till IS-krigare och tafsande mediemän. Men han är inte intresserad av att döma dem för deras handlingar.

– Det är en slags empati som man måste ta långt, försöka förstå. Inte nödvändigtvis acceptera och omfamna alla handlingar och åsikter som andra människor har men förstå dem på djupet.

Känner du empati med dina karaktärer, älskar du dem?

– När jag jobbar med dem så måste jag verkligen älska dem, eller i alla fall hitta någonting i dem som jag kan älska. Jag mådde väldigt dåligt av att rita IS-terroristen i serieboken ”Shahid/Skärvor”, som begår ett självmordsattentat och vissa saker som han är med om och gör i Syrien. Men i andra saker kunde jag ömma för honom – hans barndom, innan han blir knäpp. Vad kan jag älska hos även den mest vedervärdiga personen? Det kan vara mördare, sexualförbrytare eller vadsomhelst. Det finns någonting man kan hitta att älska hos dessa personer som inte alls behöver handla om deras hemska gärningar.

Henrik bromander kritiserar snarare samhället omkring karaktärerna, som av olika anledningar inte lyckas fånga upp personer i förfall och förtvivlan.

– Jag har skrivit om till exempel någon som misshandlar sin partner, eller hämtar hit en värnlös kvinna från Thailand. Handlingar som inte är särskilt okej i sig, men jag säger inte ”titta på den här hemska snubben”. En viktig sak är att skriva fram många bifigurer, vad är det för kontext personen rör sig i? Andra manliga vänner, föräldrarna, den samhälleliga strukturen. Jag vill lägga lika mycket vikt vid att skildra det. Vilka är de olika byggstenarna som gör att en individ till slut hamnar här, att den slår sin partner. Jag är inte ute efter att peka finger åt den specifika individen. Det skulle slå väldigt fel.

Personerna i hans romaner är ett resultat av gedigen research. Henrik Bromander jobbar disciplinerat med efterforskningar och intervjuer inför varje projekt. En gång i tiden ville han bli journalist, han har en romantiserad bild av journalister som kedjerökande 70-talskorrar, säger han.

– Jag har det i mig, jag lajvar lite journalist och för varje bok jag gör tar jag det längre och längre. För min kommande roman är jag redan uppe i 20–30 intervjuer och kommer antagligen göra fler. Det blir mer och mer viktigt för mig att bygga på en solid grund av verkliga människors berättelser som jag sedan gör fiktion av.

Han behandlar författaryrket som vilket nio till fem-jobb som helst där man sitter på kontor och producerar måndag till fredag. Hans dagsranson är 10 sidor, så mycket måste han skriva, minst, varje arbetsdag. Det kan låta inrutat, men konstnärsmyten om den fria skaparen ger han inte mycket för.

– Fram till ”Smålands mörker” hade jag det romantiska idealet. Man skulle rita närsomhelst, oavsett tid eller dag. Det funkade när jag var 25 men helt plötsligt funkade det inte längre. Jag fick sociala problem och ångest. Sedan jag blev tråkig och disciplinerad har jag inte alls känt samma stress och oro. Jag drack också ganska mycket alkohol innan, när jag skulle skriva. Det fanns en slags laddning, ”nu måste jag skriva och producera, nu måste jag få ur mig det här”. Men nu är det ganska många år sedan jag behövde dricka för att kunna skriva.

Solen börjar sjunka bakom Norrmalmsbebyggelsen och vi måste hinna ta några fotografier innan det blir mörkt. Kulturhuset Stadsteatern stoltserar på sin webbplats med att de är ”Stockholms mötesplats för alla”. En passande fond för Henrik Bromander, som ser förståelsen för ”den andre” som kraften i en riktigt bra berättelse.

– En del av alieneringen vi upplever i samhället är känslan av att det är få personer vi har någonting gemensamt med. Att de flesta människor är idioter. Man är snabb på att döma människor, ”nu gjorde du det här felet”. Men de flesta har i själva verket någonting gemensamt med många människor. Det märks tydligt när man till exempel börjar snacka med grannarna i sin trappuppgång. Bara det att vi är grannar, det kan räcka för att ha en gemenskap kring någonting.

Han fortsätter:

– Litteraturen kan funka på samma sätt. Den där snubben som man tänkte var en idiot kan man faktiskt känna igen sig i på vissa sätt. Eller den där kvinnan som man tänkte bara är en kärring, kan man känna starkt för och så vidare. En brobyggare och ögonöppnare. Fundamentet för en politisk organisering som kan föra oss vidare är att vi måste se varandra och inte känna oss alienerade.•