Det enda som bryter av det svarta är den skrynkliga papperskassen från Hemköp. Men under rocken bär Henrik Berggren en randig långärmad tröja.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att intervjua artister på hotellrum är ingen ovanlighet, men den här gången befinner vi oss här för att han är sjuk. När som helst kan han bli akut trött. Han lider av den obotliga sjukdomen ME/CFS, som bland annat innebär kronisk trötthet men också muskelvärk och utmattning. Så efter lite mer än en timme konstaterar han att han måste lägga sig. Han ursäktar sig, tar på sig ögonbindel och stoppar i öronproppar och lägger sig på sidan i den stora dubbelsängen i rummet där fönstren vetter ut mot Centralstationen och dess myller av människor och tågräls.
Sjukdomen slog till när en influensasjuk Henrik Berggren var i USA för fyra år sedan, sedan dess har han inte lämnat Göteborg en enda gång. I början visste han inte om han skulle dö, han förstod ingenting.
När han fortfarande är alert försöker han förklara varför han har gjort en skiva utan Broder Daniel. På sin lite spruckna göteborgska som gör att han säger ska med samma A som när en läkare ber en patient att öppna munnen, konstaterar han att det har varit bestämt så länge att han ska göra en skiva att han inte kunde dra sig ur.
– Nu när jag är sjuk är ingenting så viktigt egentligen, men jag kunde inte vifta bort de idéer och erfarenheter som jag samlat på mig och som jag ville göra något av. Så om jag inte hade gjort skivan hade det känts som om allt det varit helt meningslöst. Jag var tvungen helt enkelt.
Han tystnar en stund, som han ofta gör och säger sedan att det är den funktion han har i tillvaron, att göra musik och att han skulle få dåligt samvete gentemot sig själv om han inte förverkligade de där idéerna och fick ur sig just de tankarna.
Ett fenomen svårt att förklara
Broder Daniel är ett fenomen svårt att förklara för den som inte var med eller som har drabbats senare. För mig som bodde i Göteborg och såg dem göra kaotiska spelningar runt om i stan, var bandet först ett mysterium som jag inte blev klok på. De hade något magnetiskt som lockade och pockade, något farligt och något galet, men de kunde också vara helt värdelösa live och kännas som en enda stor jakt efter bekräftelse och påklistrat utanförskap. Vissa dagar tyckte jag så och argumenterade gärna högljutt för detta men till slut kunde jag inte värja mig. De gjorde ju förbannat klistriga låtar, slamriga energiknippen med klockrena refränger och tonvis med attityd och deras spelningar kunde landa precis var som helst. För mig handlade det nog inte om att de sjöng om mig och mitt liv, men så var det för många, många andra, som satte fast sina stjärnor på sina kinder, som kände att Henrik Berggren sjöng om just precis hen. De blev talespersoner för outsiders, för kufarna och för de hämningslösa.
Sedan tog det slut. Egentligen när bandmedlemmen Anders Göthberg tog livet av sig, men understruket med feta streck när Broder Daniel utan honom, sa tack och hej till sin gråtande publik i Slottsskogen, på Way Out West i Göteborg samma år, 2008.
– Jag var redan då inställd på att jag skulle göra något själv så just i den situationen kände jag inte så mycket. Jag tror också att om andra känner väldigt mycket så känner de för en själv också på något sätt. Det kändes mer när vi repade, att Anders inte var med. Då var saknaden så tydlig.
Tröttheten slår till blixtsnabbt
Wolf’s heart är en personlig skiva, en varierad och faktiskt vacker skiva. Den blev som Henrik Berggren hade tänkt sig den. Så var det aldrig med Broder Daniel. Det blev alltid annorlunda. Det blev alltid som det blev. Efter många kompromisser.
– Just nu känner jag att jag inte kan överträffa den här skivan och jag har ju redan sagt i intervjuer att jag inte ska göra någon mer skiva. Men jag har faktiskt skrivit några låtar på sistone. Som handlar om sjukdomen. Så något mer blir det säkert.
Nu tackar han sin producent Charles Storm som lyckades få fram det som fanns i låtskrivarens hjärna. Tröttheten slår till blixtsnabbt och den omständigheten gör att han har fått tid på sig i studion, ingenting har stressats fram. Från början fanns inget skivkontrakt, ingen deadline, ingen som hade synpunkter. Han använder till och med ordet lustfyllt när han beskriver arbetet.
– Jag känner att folk kommer att tycka om skivan. Eller så är det fel på dem. Det finns ingen brist på självförtroende eller tro på skivan. Om folk tycker om den blir jag glad, men om någon inte tycker om den så tänker jag nog mer: ”Vilken imbecill”. Broder Daniel fick alltid medelmåttig kritik, alltid treor och fyror. Men har vuxit till något annat i efterhand.
På skivan sjunger han om varghjärtat, om sårad kärlek och om det negativa tänkandet som varit en stor del av hans liv och personlighet.
– Förut kände jag mig utanför socialt. Nu är jag utanför existentiellt. Jag är inte en del av gemenskapen av levande ting. Utanförskapet är mycket kraftigare. Jag har avundats den normala tillvaron, men det gör jag inte längre. Dörren har varit öppen fram till och med sjukdomen. Nu är den stängd. Jag hade kanske valt att bli något annat än musiker. Det har kanske aldrig varit realistiskt, men tankarna har funnits där.
Han säger att det nog hade varit klokt att stänga dörren tidigare, men att det inte går. Om man inte råkar vara helt trygg ekonomiskt. Det har han aldrig varit i närheten av att vara.
– Förut var den oron en ständig orsak till en känsla av otrygghet. Jag hade nog kunnat leva rätt gott på musiken om jag hade varit mer produktiv än de fyra skivorna som Broder Daniel gjorde. Det har varit ett högt pris att betala för att leva ett fritt liv. Mina föräldrar har alltid tyckt att jag borde skaffa mig ett mer borgerligt yrke.
I december 1999 träffade jag Henrik Berggren för Göteborgs-Postens numera nedlagda fredagsbilaga Aveny. I texten jag skrev raljerade jag över hans slappa handslag och hans sömnvanor. I jakten på en intervju ringde jag och väckte jag honom två gånger om. Fyra på eftermiddagen. ”Det är en konstant orsak till problem. Jag försöker ändra på mig hela tiden så att jag får en normal dygnsrytm. Jag börjar nästan tro att det är en sjukdom, typ insomnia eller nåt.” Den kommentaren känns lite läskig nu, nästan 20 år senare, men han menar att det då bara handlade om att han tyckte om att vara vaken på natten och att det var då kreativiteten kom. Det är fortfarande så att Henrik Berggren trivs bäst när andra sover och att han hatar att gå och lägga sig. Men det handlar om att han gillar att göra som vi andra inte gör. Att hålla sig inom fastställda ramar är inte hans grej.
– Jag hade haft mindre problem i livet om jag var mer som andra. Livet hade varit enklare och bekvämare. Men jag hade nog inte gjort musik då.
Den kroniska tröttheten gör att Henrik Berggren efter all slags aktivitet, fysisk eller mental, börjar må väldigt dåligt efter en väldigt kort stund. Han måste alltid gardera sig, vara beredd att vila. Det syns inte på honom, men han får svårt att fokusera sina tankar och med att finna rätt ord när han pratar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det är väldigt obehagligt. Ett plågsamt tillstånd. Då måste jag vila. Den enda vila som hjälper är att det är helt tyst och att jag sluter ögonen. Det är väldigt handikappande. Jag har förlorat 90 procent av mitt gamla liv. Men jag får dextroamfetamin som hjälper en hel del. Jag tror att de flesta som har den här sjukdomen inte vet om att det kan hjälpa. Så det får du gärna skriva. Det kan missbrukas såklart, det är ju knark. Men det används för personer med adhd också och i så låg dos att sannolikheten att man ska utveckla problem är låg.
Han menar att det är värt att ta risker eftersom situationen är som den är. Medicinen gör livskvalitén lite högre. Han säger att han inte hade orkat spela in skivan eller göra konserter utan den.
– Äh, jag är fortfarande jättesjuk och lever absolut inte något normalt liv. Jag har varit socialt isolerad den här tiden. Helt i perioder. Men jag menar, vännerna finns ju kvar där om jag skulle bli bra helt plötsligt. Men de slutar ju att höra av sig när det aldrig blir av att man ses.
Då han blev sjuk tog det åtta månader innan han fick reda på vad han lider av och att han inte kommer att bli bättre. När beskedet kom klev han in i en sorgeperiod. Han sörjde sin egen halvdöd. Nu känner att han bara slösar bort tid genom att älta, men att han har varit tvungen att släppa hoppet.
– Självmord är inget alternativ. Jag vill ju inte hellre vara död. Jag har hellre det här livet än inget liv alls.
Lite lakoniskt säger han som har läst massor med enstaka kurser på universitetet i mer än 20 år att det hade varit värre om han hade varit en av alla som jobbar från nio till fem, dag efter dag. Det hade helt enkelt inte gått att fortsätta så.
Efter vilostunden blir svaren lite kortare, inte lika utförliga. Vi pratar om Broder Daniel, om att han just nu tycker att det känns mycket bättre att vara soloartist. Han behöver inte ”konsultera någon”, ingen tycker tvärtom.
Men idén om vad Broder Daniel skulle vara, finns kvar, menar Henrik Berggren. Det skulle vara en motsatsvärld till den vanliga världen. Ett andningshål. Det var en värld, inte bara ett band. Även fansen var en del av den världen. Han är stolt över det Broder Daniel han ledde och att de lyckades kommunicera med sin publik.
– Den kärlek jag får och har fått försvagar den inre vargen påtagligt.
Lyssnar inte på Broder Daniel
Den 24 maj är det premiär på den turné som på grund av sjukdomen kommer att nå nöjesfält och festivaler.
– Ja, eftersom det är billigare på Gröna Lund och Liseberg blir det inte samma krav på mig. Och på festivaler är spelningarna kortare. Men vi har repat två gånger och det känns bra, jag tror inte att det ska vara något problem.
Lyssnar på Broder Daniel gör han inte, det skulle röra upp för mycket känslor. ”Tänk om jag skulle tycka att det var jättedåligt?” När han säger det flikar jag in att han måste vara beredd på att det kommer att tjatas om Broder Daniel och många av deras låtar, inte minst ”Shoreline”, som har fött ett närmast odödligt begrepp i form av ”Spela Shoreline”.
– Det är en ära. Men det är ju synd om andra band om de får höra den frasen hela tiden. Jag ska ju spela den på turnén. Det vore löjligt om jag inte gjorde det. Jag måste kunna spela min låt. Vi ska spela typ hälften Broder Daniel-låtar och hälften mina egna. När man går på konsert vill man ofta höra gamla låtar. Jag också.
Fotograferingen väntar, men inte utan smink. En kompis hjälper honom med att få till den rätta svärtan och stjärnan på kinden.
– Jag vet inte varför jag måste se ut så. När man en gång har börjat går det inte att sluta.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
