Hon brinner för journalistiken, arbetarrörelsen och för att göra en annan, mänskligare, värld möjlig.

För snart tio år sedan lämnade hon Aftonbladet. Inte för att hon inte trivdes, utan för att prästkallet pockade på.

– Jag hade längtat efter att bli präst ända sedan jag var ung, 13 år faktiskt. Men jag valde medvetet att vänta, för jag ville inte komma direkt från skola och universitet till att bli själavårdare och möta människor i sorg och kris utan egen livserfarenhet. Men för tio år sedan kände jag, att nu är jag tillräckligt gammal, nu är det dags.

Bakom beslutet fanns också en förhoppning om att hatet och hoten mot henne skulle minska om hon var mindre exponerad i offentligheten.

– Det var en from förhoppning. Jag fick minst lika mycket över mig som präst.

En ny nivå

Hat och hot mot journalister och andra offentliga personer har alltid förekommit. Men de senaste åren har nivån blivit en annan i och med att hatiska grupper, framför allt högerextrema, bedriver de hatiska dreven mycket välorganiserat. Helle Klein har i långa perioder varit så utsatt att hon fått ha livvakter med sig, vart hon går.

– Det är inte konstant. Ibland är det ganska lugnt, men vissa perioder väldigt mycket. Sedan corona bröt ut har det ökat enormt, organiserat av grupper som vill sprida misstro mot staten, regeringen och myndigheterna. Det är just nu en väldig styrka i det hatiska drevet mot mig.

Helle Klein har lärt sig att leva med hatet och hoten. Men det betyder inte att det är lätt.

– Jag tycker att det är väldigt jobbigt, det etsar sig fast. Jag blir ledsen och förtvivlad, frågar mig hur länge jag ska behöva leva så.

En strategi för att hantera hatet är för Helle Klein att fokusera på att det inte är personligt, eftersom hon vet att det är organiserat.

– Men ändå, somliga dagar är det urjobbigt! Särskilt i de perioder då jag lever med ett aktivt livvaktsskydd. Mina dagar blir så oerhört mycket krångligare.

Fick nazisten fälld

Det har nu gått tre månader sedan en medlem i Nordiska motståndsrörelsen dömdes av Solna tingsrätt till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och ofredande av tre kända debattörer, varav Helle Klein var en. Att anmäla hoten och gå in i en rättsprocess innebar en uppenbar risk för att dra på sig mer hot och att återigen tvingas leva med livvaktsskydd. Ändå gjorde hon det.

– Jag har i många år debatterat hatet och hoten som drabbar oss i mediebranschen. Det har varit något av min käpphäst att samhället tagit för lätt på detta och att polisen och rättsväsendet måste skala upp. Då känner jag att jag vill föregå med gott exempel. Hot från en våldsam terrorsekt som NMR ska tas på allvar.

Hat – morgon, middag och kväll

Det var hösten 2018 som hundratals hatiska och hotfulla sms strömmade in i Helle Kleins mobiltelefon, från den organiserade NMR-nazisten Anders Jonson.

Det kom morgon, middag, kväll – flera sms åt gången som ofta bestod av bilder och texter där budskapet hela tiden var att judarna är ett pack, judarna ska förintas. I sociala medier uppmanade han andra att visa sitt hat. Det pågick i månader.

Polis och åklagare såg allvaret och startade en förundersökning. Men den tog tid.

– Det blev inget åtal förrän i juli 2019. Den perioden kändes väldigt tröstlös. Rättegången blev ju av först i januari 2020. Jag fick alltså gå omkring en hel höst med vetskapen om att Anders Jonson, som bor i Sundbyberg, vet att jag anmält honom och vi kan mötas var som helst, sitta i samma tunnelbanevagn… Det kändes väldigt olustigt!

Ändå var det värt det, känner Helle Klein. Rättegången var viktig.

– Åklagaren gjorde en fantastisk slutplädering och slog fast att det här i grunden handlar om ett hot mot demokratin och därför är extra allvarligt. Rätten gick helt på åklagarens linje och dömde ut ett mycket hårt fängelsestraff, sex månader. Jag ser domen som en milstolpe, eftersom det är första gången som rättssamhället uttrycker så tydligt att det handlar om mer än hat och hot mot individer, det är ett hot mot demokratin.

Efter rättegången kom lugnet. Många kollegor i mediebranschen hörde av sig och uttryckte sitt stöd. Hatet minskade – kanske för att nazisterna påverkades av vetskapen att de faktiskt kan dömas till fängelse?

Men sedan överklagades domen.

– Det var ett antiklimax. I väntan på rättegången i hovrätten rör sig Anders Jonsson fritt ute, han sitter inte häktad. Och hovrätten prioriterar inte den här typen av rättegångar, det kan ta ett halvår – och nu med coronakrisen räknar jag med att det kan ta ännu längre.

Under tiden har Anders Jonsson återupptagit sitt hatiska drev.

– Han forsätter ösa ur sig antisemitiskt och nazistiskt hat, han lägger upp nya bilder på mig. Det är en absurd situation, när ett brott som av tingsrätten bedömts vara allvarligt tillåts att pågå. Det synliggör brister i rättsstatens effektivitet. Jag känner en djup oro.

Ändå fortsätter hon arbeta.

– Jag är en kämpande person till min natur och jag kommer att fortsätta bilda opinion för människovärdet.

Vårdar själen

I sin prästutbildning har Helle Klein lärt sig en del om själavård. Och hon ser till att även vårda sin egen själ. Bland annat genom att läsa poesi, vilket hon tycker kan vara trösterikt i svåra perioder.

– Bruno K Öijer en underbar punkpoet som jag ofta hamnar hos när livet är tungt. Musik är enormt viktigt, jag är ett jazzfreak. Nu är ju alla konserter inställda, men jag följer pianisten Igor Levit som spelar in ett Beethovenstycke i sitt hem och lägger ut varje kväll klockan 19. Det är underbart för själen!

Och i sin kristna tro finner hon ett språk för det existentiella som är meningsskapande.

Trots att Helle Klein ser djupa problem kopplade till religion i vår samtid, i form av en kristen höger, islamsk och judisk extremism där religion används för politiska auktoritära syften, hävdar hon att behovet av att få brottas med det existentiella, gör att religion har en viktig roll att spela i vårt samhälle.

Inte minst som tröst i dessa svåra coronatider.

– Corona ställer oss inför de djupt existentiella frågorna på liv och död, vårdpersonal tvingas till svåra etiska avvägningar. Som att anhöriga inte får komma in och ta farväl till sina nära och kära som är sjuka och måste dö ensamma, det är enormt tungt att bära. Vi behöver få en förlåtande syn på oss själva och lära oss att stå ut i detta undantagstillstånd, då vi måste hålla fysisk distans. Det prövar oss som människor och då behöver vi tröst. Tröst i detta att livet är det som bär oss, det som gör att vi inte ger upp.

Av teologiska texter finner Helle Klein själv tröst framför allt hos den tyska antinazisten Dietrich Bonhoeffer.

– Han är min favoritteolog. Han fängslades av Hitler, men inifrån lägret fortsatte han skriva och kunde formulera de mest hoppfulla tankarna, om att vi är burna av goda makter. Det har inspirerat generationer. Det har fått oss att orka när det är som svartast. Hoppet och livsmodet är avgörande när vi är djupt oroade, av corona, klimatkrisen, fascism och annat.

Ser du någon fara med religion i sig – att tilliten till religiösa texter och gudstron banar väg för att hamna i en blind tro som leder till extremism?

– Nej, jag tror att religion är som politik, det kan missbrukas och det kan ge mod och kraft, vilket vi sett både historiskt och i nutiden. Som kristen ser jag att allt det som Jesus gör handlar om att återupprätta människor, aldrig utesluta och diskriminera. Kärleksbudskapet, att älska sin nästa, innebär också att kritisera det kärlekslösa i samhället.

Däremot menar hon att alla gemenskaper, religiösa såväl som politiska, måste fundera på om man odlar demokrati eller sekt.

– Även vänsterrörelser kan bli sekteristiska och ganska auktoritära. Alla gemenskaper som formas runt tro och övertygelse innebär en risk för autoritärt ledarskap. Men Jesus var allt annat än det. Jag tänker att det är väldigt viktigt även för folkrörelser, vilken livshållning vi odlar. Jag tilltalas av folkbildningsidén, att vi behöver folkbildningen för att bli myndiga människor som tar ansvar för våra liv och gemenskaper.

Livet på sin spets

Frågorna om liv och död ställs nu på sin spets, inte minst av coronapandemin. Och Helle Klein analyserar dem självklart också ur ett politiskt perspektiv. I sina ledare uppmärksammar hon både enskilda människors solidariska handlingar och företag som ställer om för att hjälpa sjukvården, men också bristerna i krisberedskap och det finanspolitiska ramverkets tillkortakommanden.

– Jag tror att det kan komma en verkligt politiskt intressant debatt ur corona, men först senare. Själva krishanteringen måste vara i fokus nu. Trots det, ser vi redan nu att krisen leder till en renässans för välfärdsstaten, eftersom vi ser dagliga skandaler i form av att man inte byggt lager och inte satsat på en stark civil beredskap. De senaste åren har polis och militär fått höjda anslag, men vården har inte fått det. Nu är det hög tid att det som verkligen kan skydda ett samhälle får stå i fokus. Människor inser att vi måste ha en välfärdsstat som är dimensionerad för att ta hand om liv och hälsa, liksom bättre löner mer resurser till vården. Att arbetsförmedlingen behövs är självklart – och jag får nypa mig i armen när jag hör tidigare finansministern Anders Borg, som kraschade A-kassan, säga att det är bra att A-kassan höjs och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, som privatiserade Apoteket, säga att det var fel. Sent ska syndarna vakna! Och det innebär att det våras för välfärdsstaten – och för socialdemokratin.

Samtidigt ser Helle Klein att corona innebär en risk för starkare auktoritära strömningar.

– Vi ser att Ungern och Polen tar corona som intäkt för att avskaffa demokratin och det är djupt oroväckande. Här måste vi se upp från vänstern, för nationalistiska och konservativa krafter kommer att utnyttja corona.

Så vilken känsla är starkast i dig, hopp eller förtvivlan?

– Jag bär alltid på det trotsiga hoppet, det kämpande. Jag ser många mörka moln och mycket kan göra en förtvivlad. Corona, fascism och klimatkrisen. Men för mig är det omöjligt att ge upp! Livet är för viktigt. Vi kan ta många små steg för att annan värld ska bli möjlig. När människor, grannar och företag nu ställer om, ser vi en fungerande solidaritet i praktiken. Är det något som extremhögern älskar så är det dystopin, det är den grundmylla där de frodas. Ska vi stoppa dem måste vi hålla kvar vid hoppat, inte det glättiga – utan det trotsiga hoppet. 

Tre snabba frågor till Helle Klein

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.