Boken har beskrivits som ett samtidsdokument som skär rakt in i en samtid där stora grupper av människor inte längre räknas in i samhällsprojektet. Boken har beskrivits som en förklarande bakgrund, eller ett manifest för de franska gula västarnas rörelse. Den nu 26-årige författaren drar en direkt länk mellan regeringens politik och hans egen familjs fattigdom och bakåtsträvande.
– Det finns en paradox i min bok, säger han.
– Å ena sidan är det en väldigt politisk bok, som Émile Zolas ”J’accuse…”, eftersom jag skriver om fransk politik och fransk historia. Å andra sidan är det en väldigt intim bok, efter som jag försöker visa hur beslut tagna av franska regeringar påverkade min fars kropp. Ett beslut från Jacques Chirac eller Emmanuel Macron att sluta subventionera min fars mediciner, var för honom lika intimt som hans första kyss.
Édouard Louis skriver i en anglosaxisk tradition. När han pratar om vilka författare som inspirerat honom och betytt något för honom brukar han nämna Toni Morrisson, James Baldwin, Jean-Paul Sartre, Jean Genet, Simone de Beaouvoir och Marguerite Duras. Men de första böcker han läste var Harry Potter-böckerna.
– Precis som Harry Potter, kände jag mig frånkopplad från den värld jag levde i. I början, när Harry Potter bor med den här familjen känner han sig inte som en av dem, han har inte samma drömmar eller samma språk. När han börjar i den nya skolan inser han att hela hans historia har dolts för honom. Det var en av de böcker som räddade mitt liv, och jag tycker att den är väldigt mycket bättre än mycket som vi kallar ”seriös litteratur”.
Hans första bok, ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, är en självbiografisk roman som berättar om hans brutala uppväxt i den postidustriella staden Hallencourt, där han växte upp som homosexuell i en fattig familj med en ignorant mor och en rasistisk, homofobisk far. Den var en litterär sensation som sålde i 300 000 exemplar under det första året. Boken kallades för en ”hämndroman”, men för Édouard Louis handlade det om att beskriva människor som dem i byn där han växte upp i sin fulla komplexitet. Förra gången ETC träffade honom beskrev han det så här:
– Den sociala klass jag tillhörde i barndomen hade vi en känsla av inte existera i andras ögon. Min mamma sa ofta, ingen bryr sig om oss, vi finns inte. Det finns en fransk författare som heter Pierre Bergounioux, som sagt något vackert: Skillnaden mellan rika och fattiga är tillgång till pengar, utbildning, städerna – men också och kanske framför allt – att de dominerande klasserna får existera två gånger. De existerar som kropp, när de äter, när de dricker, när de älskar, när de går nedför gatan. Men de får existera en andra gång i media, i litteratur, på bioduken. De existerar i representationens värld. Jag och min syster, i barndomen, fick bara existera en gång. Vi ville existera två gånger som alla andra. Tystnaden omkring oss förstörde oss.
– Jag försöker visa det i ”Eddy” och ”Våldets historia” att människorna från min barndom är komplexa. Det är föräldrarna som älskar sin son väldigt mycket, men som skäms över vad han är.
Hans andra bok ”Våldets historia”, utforskar teman som rasism och fördomar efter en självupplevd händelse av ett sexuellt övergrepp i Paris. Édouard Louis blev efter boken stämd av en man som kände igen sig i förövaren i skildringen. Edouard Louis vann målet då domstolen ansåg att mannen inte gick att identifiera.
”Vem dödade min far” beskriver Édouard Louis som ”en odyssé tillbaka till min barndom”. Efter att han flyttat till ett nytt liv i Paris, kan han återvända och förstå förutsättningarna – det han kallar för förtryckande strukturer – som gjorde hans barndom så miserabel. Den far han möter har stora svårigheter att gå efter en arbetsplatsolycka där han fått en lastpall över sig. Han har allvarlig diabetes och behöver en maskin för att kunna andas på nätterna. Det är en far, knappt femtio år fyllda, som ursäktar sig och går med ryggen krökt.
Av hans nordfranska bakgrund hörs ingenting på hans dialekt. Han förklarar att han återuppfann sig själv när han flyttade till Paris. Alltifrån kroppsspråk till skratt finjusterades för att sudda ut spåren från barndomen och passa in i den parisiska borgerligheten. Men han blev aldrig en av dem, och det är han glad för.
– Som tur var för mig så är den franska borgerligheten inte så särskilt välkomnande, säger han.
Han kände sig alienerad från sina klasskamrater på den prestigefyllda högskolan Ecole Normale Superieure i Paris. De hade läst Gustave Flaubert när de var tolv och gick på opera med sina föräldrar.
– Nu när jag betraktar borgerligheten blir jag förskräckt och vill inte vara som dem. I mig har de byggt ett vapen mot sig själva.
Grymheten i politiska beslut göms bakom ett teknokratiskt språk, menar Édouard Louis.
– Meningslösa koncept som ansvar, management och det gemensamma bästa, maskerar våldsamma beslut tagna av regeringar.
Han har inte mycket till övers för Frankrikes nuvarande president Emmanuel Macron, och har hyllat motståndet mot regeringens senaste reformer, personifierat av de gula västarna.
– Min teori är att den stora skillnaden mellan Donald Trump och Emmanuel Macron är att Macron talar borgerlighetens språk – ett raffinerat, nyanserat språk – medan Trump pratar som en sorts djup amerikanska, som en kulturlös miljardär.
Édouard Louis huvudtes är att essensen i dagens politik är att en grupp individer skyddas, på bekostnad av att en annan grupp exponeras för en form av politiskt våld.
– Om du är en fabriksarbetare i Frankrike i dag, ännu värre om du är en fabriksarbetare i Storbritannien, så löper du 50 procents högre risk att dö innan du fyller 65 år, säger han.
– Kvinnor dör av mäns våld. Är du icke-vit kan du dödas av polisen. HBTQ-personer löper fyra gånger så hög risk att dö i självmord.
Han går djupare in på sin jämförelse med Storbritannien, där han ser samma mönster av exkludering som i Frankrike. Han beskriver hur Ken Loachs film ”Jag, Daniel Blake” fungerade som en inspiration till ”Vem dödade min far”. För honom berättar de samma historia.
– Det finns så få böcker, filmer och ord om de fattiga i dag. Det finns skildringar av arbetarklassen, men de därunder, det så kallade trasproletariatet, finns nästan ingenting. Därför hade folk svårt att förstå att vi existerade. När jag skickade in ”Eddy” till förlagen var det flera som refuserade för att det var otrovärdigt och överdrivet. För mig blev de istället de överdrivna. De var som en karikatyr av borgerligheten som inte tror att sådana som min mamma eller syster existerar. Samtidigt förstår jag också varför människor kan tro att min syster inte existerar, för de får aldrig läsa eller se något om sådana som oss, berättade han förra gången ETC träffade honom.
Vi pratar om hur användandet av ordet ”system” undermedvetet fråntar politiska ledare ansvaret för deras handlingar. I ”Vem dödade min far” namnger Édouard Louis de politiska ledare som står bakom de beslut som kostat hans far så mycket. Jaques Chirac och hans hälsominister Xavier Bertrand som tog beslutet om att sluta subventionera en lång rad läkemedel, bland annat läkemedel Édouard Louis far behövde, men fick allt svårare att ha råd med; Nicolas Sarkozy som kampanjar mot bidragstagare och som drev en politik som pressade sjukskrivna tillbaka i arbete, bland annat Édouards Louis far som trots sin arbetsskada tar anställning som gatsopare; François Hollandes och Myriam El Khomris arbetsrättsliga lag som gjorde det möjligt för arbetsgivare att kräva ännu mer övertid av sådana som Louis far.
– Ju mer kunskap, makt och kultur du har, desto större ansvar har du för vad du gör. Folk ger sociologiska ursäkter för de dominerande, inte för de som domineras.
Politiker kan ta ifrån människor saker med ena handen, men de kan också ge.
Édouard Louis ser hopp i Angela Merkels snabba beslut att släppa in flyktingar i Tyskland 2015.
– Merkel förändrade livet för nästan en miljon människor. Kan du förstå det?
Han ser sin bok som ett politiskt verktyg för att människor ska kunna förändra sig själva och kämpa mot orättvisor. Han vänder sig mot vad han kallar avpolitiseringen av kulturen, ”litteraturens ideologi”, som uppmuntrar konstnärer och författaren att hålla sig borta från politik.
– Det blev en backlash, som en reaktion mot Jean-Paul Sartre, mot Simone de Beauvoir och mot Marguerite Duras. Till och med människor som gillar mig har uppmanat mig att hålla mig borta från politik för min karriärs skull.
Trots sin hårda diagnos på det västerländska samhället är Édouard Louis hoppfull.
– Efter ”Vem dödade min far” har jag fått mängder av brev från människor som berättar om sina liv, säger han och ler.
– Det var det jag ville, att få människor att prata. l
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
