Men Thomas Korsgaard skriver ingen upplyftande utvecklingsroman denna gång heller.
När han nu avslutar trilogin om Tue som inleddes med barndomsskildringen ”Om någon skulle komma förbi” (2017), skruvar han snarare upp det som ger läsaren en akut klåda av frustration.
En frustration som han så skickligt låter drabba den stackars Tue och hans hopplösa tafatthet, hans totala brist på förmåga att inta de rätta positionerna, lägga upp de vinnande strategierna, utan istället hackar sönder isen framför sina fötter om och om igen.
Men, han kravlar sig alltid upp igen, det får man ge honom. Och, det är kanske inte på Tue bördan ska läggas, vad hände med alla som skulle kunna se en ung människa i fritt fall och sträcka ut en hand eller två?
Det är skickligt skildrat, Thomas Korsgaard konsekventa perspektiv, allt ses enbart utifrån Tues begränsade blick, och det blir mer och mer uppenbart och hur nästintill omöjligt det är att bygga något fint när man varken har en ekonomisk, social, kulturell eller känslomässig grund.
När allt är sumpmark. Det finns inget där som håller.
Hans desperata försök att hela tiden framstå som någon annan än den han är gör hans liv bara ännu skevare. Han saknar Edouard Louis blinda vrede – han vill bara bli accepterad, snygg , lyckad och älskad.
I ”Man skulle kanske ha varit där” (men nej, just där vill man verkligen inte vara) har Tue flyttat till Köpenhamn, utan att ha någon riktig plan för hur han ska klara sig, bara en diffus dröm om att skriva och om att fri från familjen. Ändå har han, när romanen inleds, lyckats skaffa sig ett jobb som prenumerationsraggare åt dagstidningen Politiken. Pengar trots allt, men han har just blivit vräkt från sitt hyresrum.
På en av de första sidorna låter Korsgaard honom säga:
”Jag har alltid mitt pass på mig. Inte för att jag är på väg någonstans. Det är bara praktiskt om jag skulle dö. På så sätt kan de identifiera liket snabbare, tillkalla de anhöriga och genomföra en ceremoni av något slag. Inne i passet ligger det en liten lapp. Det är ett hastigt skrivet testamente. Det står att mina föräldrar inte får ärva någonting. Inte för att det finns något att ärva förutom sportbagen med det nödvändigaste (lite kläder, min dator, en Iphone 4 med repig skärm och en deodorant), men det är ändå en skön tanke: att barn kan göra sina föräldrar arvlösa.”
Vilket väldigt väl sammanfattar både den hopplöshet som präglar varifrån Tue kommer och vart han tagit sig.
Ingen vill riktigt ha honom där.
Det är smärtsamt att tvingas följa med Tue på julmiddag med borgarklassen
Men passagen fångar också tonen i romanen, krass och lite ledsen men också väldigt ung på det där sättet att en lucka alltid ändå står öppen mot en möjlig, möjligen desperat men ändå, utväg.
För han försöker ändå, tvingar sig på sin arbetskamrat, flyttar in hennes flådiga våning där hon bor med sin arkitektmamma och försöker smälta in, bli som adopterad, men det går inte bra.
Det är smärtsamt att tvingas följa med Tue på julmiddag med borgarklassen, minst lika plågsamt att se de besuttna skamlöst håna den som inte knäckt koderna som att se Tue gräva sig djupare och djupare ner i klaveret.
Men, hela tiden finns där hos Tue en dröm om att skriva, och där släpps också en liten strimma ljus in, han gör ändå något av det till sist.
Så blir boken också en manifestation av det mirakulösa i skrivandet. En överlevnad som sker genom att kunna ställa sig bara en liten, liten bit ifrån allt det som hänt en och göra det till text.
Trots allt.
Det är ingen lösning men det är hopp och en värdig avslutning på en drabbande trilogi om hur klass och homofobi fortfarande har unga människor under sina skosulor och hotar att krossa dem.
