Av en slump kom jag för ett tag sedan att läsa två feminister samtidigt: Elin Wägner och bell hooks. Den första en svensk författare och akademiledamot, född 1882 och död 1949, som skrivit verk som ”Pennskaftet” och ”Väckarklocka”. Den andra en amerikansk författare och professor, född 1952 och död 2021, författare till bland annat ”Aint’t I a woman?” och den nyligen översatta ”Feministisk teori: från marginal till centrum”. Naturligtvis träffades aldrig dessa kvinnor och naturligtvis läste de aldrig varandras verk, men ändå kom de att tala med varandra i mitt huvud. Jag antar att vilka historiska feminister man än läser så kommer de att tala med varandra – eftersom de feministiska frågorna tycks ha en evig karaktär.
Alla feministers utgångspunkt är att det är någonting skevt med förhållandena mellan könen i det historiska samhälle de lever i. Då uppstår frågorna: vad handlar den här skevheten om, varför är det så och vad kan vi göra åt det?
Men för att någon ska kunna besvara de frågorna måste hon gräva djupare, börja tänka liksom tidigare. Hon måste ha en uppfattning om varför ett samhälle överhuvudtaget ser ut som det gör, ett slags grundläggande teori. Och även om hon inte uttryckligen har en sådan teori kommer hennes svar på sina feministiska frågor likväl visa hur hon ser på det hela. Är det ideologier som avgör eller är det hur vi försörjer oss som avgör? Eller, för att klargöra, i vår tid skulle frågan vara: är det liberalismen som är grunden för hur vårt samhälle ser ut eller är det det kapitalistiska produktionssättet? Varken Wägner eller hooks ställer uttryckligen den frågan, men det tycks som om de båda två lutar mot att det hela handlar om ideologier. Och även att det handlar om samma ideologi för de båda. Nämligen vad hooks kallar ”den herraväldets ideologi som genomsyrar den västerländska kulturen på flera nivåer”, och som Wägner också tyckte sig se och arbetade emot.
Därför menar de också båda två att den feministiska kampen kräver en revolution, en total ”polväxling” med Elin Wägners ord – inte reformer inom den rådande ideologin.
Jag förstår på sätt och vis vad de menar. Wägner fick ju se den kvinnliga rösträtt hon hade kämpat för bli förverkligad – men det hände ändå för lite; kvinnorna var inte den revolutionära kraft hon hade hoppats på. Hooks trodde inte på den liberala feminism som ville förändra inom det nuvarande samhället; att några vita medelklasskvinnor skulle få samma möjlighet som vita medelklassmän att konkurrera på arbetsmarknaden såg hon inte som något feministiskt mål. Det de ville med feminismen var alltså en annan ideologi än den som rådde i deras samhällen.
Men det jag funderar på när jag läser dem är om det är möjligt att förändra samhället på det revolutionära sätt de önskade sig, och som många feminister genom historien har önskat sig, genom enbart ett just feministiskt engagemang?
Kvinnorörelsen kan kämpa för juridisk likställdhet mellan könen, vilket den historiskt sett har gjort och i många länder också lyckats uppnå. Den kan kämpa mot sexism och våld mot kvinnor och för rätt till abort, det vill säga frågor som i princip kan ses som gemensamma för alla kvinnor. Men sedan kanske den måste förgrena sig? Det finns feminister som anser att kvinnor naturligt är på vissa sätt, kanske mer känslostyrda och ombesörjande, och det finns feminister som menar att de naturliga psykologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är icke-existerande eller så små att de är ovidkommande. Och på ett mer övergripande plan finns det liberala, socialistiska och konservativa feminister. De kommer alla att göra olika analyser av förhållandena mellan könen och se olika lösningar.
I vissa konkreta frågor kan vi vilja samma sak och därför samarbeta; i andra får vi helt enkelt säga: här måste just den feministiska kampen ta slut och en annan kamp börja.
