När Mattias Gardell kom ut med boken Islamofobi hade den organiserade rasismen fått ett ansikte som tagit plats i tv-soffan. Sverigedemokraterna byggde en stor del av sina framgångar i valet 2010 på bilden av en annalkande och hotfull islamisering av Sverige. Misstänkliggörandet av muslimer hade ökat i hela Europa i kölvattnet av kriget mot terrorn och konflikterna i Mellanöstern, som genererade stora flyktingströmmar.

Samtidigt ingick Gardells bok i en offentlig debatt om islamofobi som en samhällsfarlig rörelse, med Danmark som avskräckande exempel på hur illa det kunde gå om de rasistiska tongångarna tilläts infiltrera det politiska samtalet.

Sedan dess har fokus förflyttats. Från förföljelsen av muslimer i Sverige till jakten på islamister i Syrien och Irak.

Har retoriken kring islam som ett hot normaliserats?

– Vi har fått en väldigt stark genomsyrning av det rasistiska sättet att tänka i vår dagliga press. Ta till exempel hur medierna beskriver Peter Mangs motiv som främlingsfientliga; det var ju inga främlingar han var ute efter, det var Malmöbor. Många av dem försökte han döda i deras egna hem – hur kan du vara främling hemma hos dig själv? Det här är en rasistisk logik där medierna alltså övertagit hans blick.

Är det en effekt av att SD kommit in i riksdagen?

– Jag tycker att det har skett en normalisering, man har flyttat fram gränserna för vad som är möjligt att säga och tänka, vilket är djupt oroande. Som historiker hör jag trummorna mullra, det är en slags fascism som växer fram på olika håll i Europa. Det är inte entydigt över hela Europa, men det är väldigt tydliga signaler. Det gör mig väldigt bekymrad, särskilt som vi tack vare en historisk glömska har väldigt dimmiga uppfattningar om hur fascismen växte fram från början. Idag tänker vi på fascism som en ondskefull ideologi med demoner och onda människor, men glömmer bort att det var helt vanliga människor som såg sig som goda medborgare som bar fram de här rörelserna. De kom från ett väljarskikt som är ganska identiskt med dem som idag röstar på Sverigedemokraterna. Människor som känner sig trängda och befinner sig mellan den utbildade arbetarklassen och den lägre medelklassen.

Så vad är det som förändrats under fyra år med SD i riksdagen?

– Den utveckling som jag menade påbörjades då har fortsatt och fördjupats. Man skulle kunna säga att det egentligen är två mot varandra stående utvecklingstrender som kan skönjas. Å ena sidan ser vi att islamofobiska attityder fortsätter att sjunka i opinionsundersökningarna – särskilt bland ungdomar i stora städer – och anledningen till det är antagligen ganska enkel; att de numera har muslimska vänner i kvarteret, i skolan, i fotbollslaget, etcetera. Islamofobin är som starkast där det bor väldigt få eller inga muslimer. Det är den ena trenden. Å andra sidan kan man se en annan trend som tar sig uttryck i organiserad rasism, som exempelvis SD är ett tydligt uttryck för, och ökade hatbrott. Möjligen hänger de här två trenderna ihop – när de organiserade rasisterna känner att de håller på att förlora opinionen tar de i ännu hårdare.

Det tycks samtidigt som att SD lämnat islamofobin och istället börjat fokusera på hotet från romer. Håller du med om det?

– Talet om islamisering har inte försvunnit från Sverigedemokraterna. Om man till exempel lyssnar på Jimmie Åkessons sommartal i år, ställde han sig som en krigare och skrek mot IS, ”Ni kan aldrig införa ert barbariska utopia här”, och frammanade en bild av att det skulle skölja över oss och att trupperna i princip redan fanns här i Sverige. Så det kortet finns väldigt starkt kvar. Samtidigt fick det antiromska kortet också en framträdande plats inför årets EU-parlamentsval och riksdagsval. SD prövar de kort som visar sig mest framkomliga.

Det har varit en splittrad eftervalsdebatt med en hel del tyckande om varför SD vunnit så stora framgångar. Medan vissa menar att det beror på att ekonomiskt och socialt utsatta grupper känner sig alienerade och därmed proteströstar, menar andra att väljarna i grunden har rasistiska åsikter och därför känner misstro mot resten av samhället. Vad tror du är hönan och ägget här?

– Rasismen har en månghundraårig historia i Sverige. Men nu råder en så pass bred politisk konsensus om att rasism är förkastligt att till och med ett parti som SD inför nolltolerans mot rasism. Problemet är att man då biter sig fast i den biologiska definitionen av rasbegreppet. Genom någon slags kulturell amnesi och historielöshet tycks många på allvar ha glömt bort att rasism aldrig någonsin enbart handlat om genetik och biologi. Inte ens under den vetenskapliga rasismens glansdagar handlade det bara om gener. Det gäller också de politiska projekten – för Hitler var naturligtvis kultur knutet till idéer om biologisk ras, medan Mussolini inte klarade av att få ihop de inbördes motstridigheterna i den biologiska rasistteorin och därför lade ner det där och bara pratade om fascim i termer av kultur och ande. Där är vi väldigt mycket i Sverige idag. Den rasism som finns idag handlar inte explicit om ras, utan om kultur och religion. Men det är inte så enkelt att ras har ersatts med kultur, utan snarare så att rasbegreppet har bäddats in i kultur- och religionsbegreppet, vilket gör att också kulturen får en slags ärftlig dimension.

Läs hela intervjun i ETC Helg.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.