Jag läser om Cornelias öde i etnologen Eva-Lisa Bjurmans bok ”Cathrines intressanta blekhet”, som handlar om hur idealen för äktenskap långsamt förändrades i Europa under perioden mellan 1750 och 1830, i första hand för den framväxande medelklassen. Från att äktenskapet hade varit en angelägenhet för hela familjen, där ekonomiska och sociala hänsyn var viktiga, kom det alltmer att handla om de ungas egna känslor och viljor.
I boken prövar Bjurman en tes av kultursociologen Ulrike Prokop, nämligen att idén om kärlek som nödvändig grund för äktenskapet inte gjorde livet enklare för kvinnor. Tvärtom blev de ofta ”frustrerade och olyckliga”. En kvinna som i början av 1700-talet ingick ett äktenskap baserat på ekonomiska och sociala kalkyler, men utan kärlek, led antagligen mindre av det än en kvinna som gjorde samma sak i slutet av seklet.
Prokop menar att det skapades en klyvnad: de borgerliga kvinnorna kunde fortfarande inte försörja sig själva utan fortsatte att vara beroende av sina mäns ekonomiska ställning, men att göra ett sådant beräknande val av äkta make hade förlorat sin legitimitet – för samtidigt sa de nya idealen att individen borde följa sitt hjärtas röst. ”Om inte allt utfaller idealiskt återstår bara bitter resignation och självförakt eller självbedrägeri”, skriver hon.
Äktenskap grundade på kärlek måste ju, så här i efterhand, ses som ett historiskt framsteg. Men kanske ett framsteg som gjorde det svårare för en generation kvinnor som utsattes för dubbla budskap? Om de ville vara moderna skulle de stå upp för sina egna känslor och ta ansvar för dem. Men om hjärtat inte bankade för en rik man, utan de gifte sig till ekonomisk osäkerhet förlorade de sin trygghet och sin sociala ställning. Alltså både: var en självständig kvinna och älska vem du vill! Och: ta ansvar för att du och dina eventuella framtida barn har det gott ställt!
Jag tror att för alla som agerar under dubbla budskap finns en risk för självbedrägeri. När en kvinna som Bjurman skriver om, Beata Hummel från Göteborg, har lovat att gifta sig med en man som hennes farbror har rekommenderat och som kan försörja henne, men som hon inte är förälskad i, skriver hon i sin dagbok ”hur skulle jag kunna annat än älska en man hos hvilken jag upptäckt så många ädla drag”. För att få behålla självaktningen gällde det att övertala sig själv att hon älskar den förnuftet och inte känslan har valt?
Kanske är det detta de dubbla budskapens självbedrägeri vi känner igen idag, när det ofta sägs vara ”feministisk empowerment” att göra sig själv till ett sexigt objekt? Om vi lär oss att kvinnor inte är till för mäns skull och samtidigt märker att ganska mycket värde faktiskt tillkommer det sköna kvinnoobjektet – ja, då är det för vår egen skull som vi objektifierar oss.
Den belägenhet som 1700-talets förändrade äktenskapsideal försatte kvinnorna i visar också att individens frihet att välja aldrig kan vara större än de ekonomiska villkor som beledsagar valet. Idag lär högerekonomer oss att om en person väljer att jobba inom gig-sektion, till exempel för ett företag som Foodora, så har ju ingen tvingat honom eller henne till detta så varför kritisera sådana arbeten? Att de överhuvudtaget existerar är resultatet av fria människors fria val. Om vi på det sättet bortser från att se människors val i ljuset av deras ekonomiska belägenheter kan det mesta tolkas som frihet.
Och ja, det är väl ett sätt att öka friheten i samhället: att öka berättelsen om den. Men sen lär likväl den där verkligheten bortom berättelserna fortsätta att existera.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
