För det första vill jag tacka Max Hjelm för smickret. Han beskriver oss verkligen som ett gäng med mycket mer central roll i kulturen än vad vi har.

Jag är såklart glad över att Max Hjelm inte verkar vilja att vårt kollektiv Babo rinner mellan kultursveriges fingrar. Yippie. Vad detta däremot har med Saga Wallanders text att göra är tyvärr högst oklart. Jag och resten av Baboredaktionen håller nog med Saga Wallander så mycket som det bara går.

Babo hade aldrig gått runt om vi inte fick kulturbidrag. År 2022 lovade jag att om någon någonsin kallade min poesi “punk” igen så skulle jag ta livet av mig. 

Max Hjelm, det är inte ditt fel, du kan inte veta vad som händer bakom Akt Ung-scenen. Däremot tillskrev du oss ett annat helt fruktansvärt epitet. Att vi skulle vara ett gäng poeter som framgångsrikt navigerar genom kommersiella flöden. 

Jag vet inte vilka kommersiella flöden Max Hjelm pratar om. Jag vet knappt vad ett kommersiellt flöde är. Precis som han själv skriver i texten ligger en stor andel av våra texter ute helt gratis på Substack. Våra tidningar kostar pengar för att vi verkar under kapitalismen. 

Våra fester på Riche, Café Opera och Soho House har vi inte tjänat en spänn på – och vi är fortfarande i någon sorts chock att man bara får ha fester gratis där (det är bara att maila!?). Det har däremot börjat kännas lite dumt att ha fester på dessa ställen när vi inte ens själva har råd med ölen i baren.

Ni får tycka att vi är hur coola som helst. Vi syns på era kultursidor. Men: Ingen läser oss. Typ tre procent av alla som går på våra fester läser våra dikter.

Det har även blivit smärtsamt uppenbart varje gång någon försöker skriva en kulturtext om det coola undgomsfenomenet Babo eller L’amour La Mort – att folk alltid babblar om just “fenomenet.” Som om dikten var en biprodukt av festen. Ni går ju för övrigt inte ens på festerna. Skribenter only know two things – bildsätta med Elis Monteverde Burrau and lie.

Babo föll inte ut ur en kokospalm, vi klev in i en redan levande poesiscen. En scen som byggts upp av Pralin Magasin, L’amour La Mort, Lyrikvännen, Tidskriften Kritik och många andra. Vi sitter på giganters axlar som ni aldrig ens tänkt på att skriva om. Vi sitter på Maria Bodin och Clara Olaussons axlar men ni vet inte vilka det är för att ni konsekvent skiter i alla som är genier på riktigt. 

Förlåt Max Hjelm, jag skriver i affekt, ironin är bara en sköld, ironin är bara en hjälm. Jag riktar udden mot hela kultursverige. Sättet ni skriver om oss ger bara Saga Wallander rätt – att samtidens helt sinnessjuka brus gör så att ingen fucking orkar läsa poesi. 

Inte ens de som tycker att den är svincool.