Resten av intervjun hamnade lite i skymundan av fadäsen, men hon fick också tillfälle att försvara det kontroversiella införandet av en kulturkanon. Och som hon försvarade det! En lista på viktiga svenska verk kommer att ena landet. I en tid av gängskjutningar och polarisering är det viktigt med ”gemensamma referensramar”. Snart kommer buset att sluta råna växlingskontor och börja citera Almquist, eller i alla fall citera Almquist medan de rånar växlingskontor, det går minsann an!
Gemensamma referensramar kommer inte att lösa någonting. De är i själva verket en rökridå för att slippa prata om det verkliga problemet (klassklyftorna) och den verkliga lösningen (en radikal omläggning av fördelningspolitiken följd av gigantiska investeringar). Beviset för detta finns rakt framför ögonen på oss. Vi har nämligen redan en massa gemensamma referensramar. Jag hade exempelvis kunnat prata i timtal om Manchester Uniteds – för en gångs skull starka – form med valfri deltagare i Stockholms gängkrig. Det ändrar inte det faktum att mitt största problem är att min närmaste napolitanska pizzeria har konkat, och hans att han eventuellt snart kommer att vara död.
Den som vill ha ännu mer belägg för att pratet om referensramar är dumheter behöver bara titta på Frankrike. Där drillas alla skolbarn i att läsa Balzac, men detta hindrar knappast Europas främsta land när det kommer till kultur från att också vara ett av de mest segregerade. Samma sak kommer förstås att gälla även i Sverige. Föds man i ett sammanhang utan några som helst möjligheter spelar det ingen roll att ens lärare en gång tvingade en att ögna igenom ”Dvärgen”.
När detta argument fallit finns det egentligen bara två hypotetiska anledningar kvar till att vilja ha en kulturkanon. Det första är att man tycker att lärarna är för dumma för att välja verk själva, som de gör idag. Med tanke på att kulturministern själv är gammal svensklärare hoppas jag inte att detta är en bidragande faktor för henne.
Anledning två är att man tycker att det finns vissa svenska verk som är av så hög kvalitet att alla i landet borde ta del av dem. Det kan på ett sätt tyckas självklart att det är så, men om man jämställer konstnärlig kvalitet med vad som är nyskapande blir det betydligt mer tveksamt.
Om vi gör det enkelt för oss och avgränsar oss till litteraturen, vad har vi? Strindberg, såklart. En (i stunder) fantastisk författare, men knappast någon Ibsen. Dessutom så inspirerad av franska författare att frågan är om han kan räknas som svensk. Selma Lagerlöf? Otrolig även hon, men inte den enda i världen som under slutet av 1800-talet fick för sig att skriva nyromantiska skrönor som utspelar sig på landsbygden. Och så vidare.
Förtjänar den svenska litteraturen verkligen en officiell kanon? Kan vi inte nöja oss med att erkänna att vi varit en kulturell avkrok som ibland har producerat enskilda verk av stor (men inte så stor) betydelse?
Nu ska jag sluta raljera. Det finns ett område där vi historiskt sett har utmärkt oss på den världslitterära arenan: arbetarlitteraturen. Denna genre är förvisso inte heller ett unikt svenskt fenomen. Men under ett par årtionden på 1900-talet var vi faktiskt bäst i världen på att producera författare som både hade bakgrund i arbetarklassen och som skrev om den med namn som Eyvind Johnsson, Moa och Harry Martinsson samt Ivar Lo-Johansson.
Vad föranledde denna framgångssaga? Det handlade givetvis om flera faktorer, men en av de viktigaste var folkbildningsrörelsen i allmänhet och folkhögskolorna i synnerhet. I dessa gick många unga arbetarförfattare sina första steg på vägen mot bildning, utan några pekpinnar i form av kanon. Där fanns – och finns fortfarande – en verklig vilja att demokratisera kunskap, inte via tvång utan genom lust att lära.
I Tidöavtalet skriver borgarna att de ska ”effektivisera” och ”reformera” folkbildningsväsendet. Tack vare våra gemensamma referensramar vet både du, jag, och varenda människa från Djursholm till Rinkeby att detta är eufemismer för ”sluta ge pengar” och ”lägga ned”.
