Tyvärr, kan man tycka.
Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamns ”Genusdoktrinen” (Fri tanke förlag) utkom i slutet av maj. Författarna driver tesen att jämställdheten gått för långt. Att det finns en feministisk konspiration som driver på för en samhällsfarlig jämställdhet.
En bok som är helt emot feminism alltså.
Timbro publicerade bara dagar senare ”Feminism – en antologi” (Timbro förlag). Boken med Isobel Hadley-Kamptz som redaktör är en uppvisning i avancerade teoretiska liberala begrepp och lättsmälta resonemang om kvinnans rätt att få vara den hon vill vara i 2020-talets Sverige.
Den tredje boken som också utkom i maj är jag skyldig till, som redaktör för antologin ”Det feministiska löftet”, utgiven av ABF och LO.
Antologin utgår ifrån Margot Wallströms tankar med den så framgångsrika feministiska utrikespolitiken, som bedrivits sedan 2014. Samtliga texter i boken, skrivna av olika skribenter, använder Wallströms idéarv för att beskriva vad en feministisk politik kan leda till i allt från arbetsmarknadspolitiken till sjukvårds- och klimatpolitiken.
Skillnaden mot Timbros antologi är tydlig, för här är det varken kvinnors fuck off-capital eller sylvassa armbågar som gäller. Det är en bok om hur vi kollektivt gör samhället mer jämställt . Och den grundsynen gör hela skillnaden, och är på många sätt precis det som skiljer det ultraliberala synsättet från arbetarrörelsens i stort.
För ordet ”feminism” har slutat innebära samma sak för högern som för vänstern. Trots att definitionen är solklar.
Enligt SAOB är feminism en ”rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala och politiska) likställighet med mannen”.
Och det kan vara värt att påminna om feminismen som i grunden radikal. Revolutionär rentav.
Och om vi ska vara riktigt noga – antikapitalistisk.
”Feminism måste handla om att störta företagens makt, inte att ge företagen ett kvinnligt ansikte.”
Den amerikanska politiska filosofen Nancy Fraser beskriver vad feminism innebär för 2020-talet i spanska Viento Sur:
Med boken ”Femininism for the 99%” har Fraser tillsammans med författarna Cinzia Arruzza och Tithi Bhattacharya skrivit ett nytt feministiskt manifest. Här beskrivs feminismen som gräsrotsrörelse för de 99 procenten av jordens befolkning, som motrörelse mot den så resursstarka och högljudda nyliberala feminismen.
För feminism kan inte kombineras med kapitalismen, menar författarna. Det är per definition ett förtryckande system som drabbar kvinnor.
Det både ”Feminism – en antologi” och ”Genusdoktrinen” helt förbiser är de 99 procenten som Fraser, Arruzza och Bhattacharya lyfter i sin bok.
Och en feminism för eliten, ja det kan helt enkelt inte kallas feminism.
För ojämställdheten handlar om kvinnor i arbetaryrken där hälften tvingas jobba deltid och i snitt tjänar 15 960 kronor i månaden före skatt.
Det handlar om att kvinnor står för 80 procent av alla stressrelaterade sjukdomar. Om att mer än en av tio kvinnor årligen utsätts för sexualbrott enligt BRÅ. Att endast en av tio våldtäktsanmälningar leder till åtal.
Jag är övertygad om att feminismen aldrig kommer lyckas om den inte kommer från vänster.
För det handlar om strukturella problem och svaren måste – helt i Nancy Frasers anda vara kollektiva, antikapitalistiska och – varför inte – revolutionära.
