Gubben har grinat klart. I Stockholm. Flyttlasset ska rulla uppåt en 50 mil längs östkusten. Från Midsommarkransen till Sandslån, ett hål i marken några mil utanför Kramfors.
I lilla Söderförortern Midsommarkransen bor det 12 000 människor. I centrala Kramfors 9 000. Dubbla det så har du hela kommunen. Adjöss gentrifierade område och treor för sex miljoner spänn. Tjena moss avbefolkade Västernorrland, där en stor villa och några tusen kvadratmeter tomt slumpas bort för strax över hundra tusen kronor.
– Kramfors kommun är extremt utspridd. Det är mängder av små orter som en gång i tiden haft sågverk och fabriker. Det är inte så mycket stad och landsbygd som en halvurban rural gyttja, förklarar Mats Jonsson vid köksbordet, där han sitter och analogt skissar på nästa serieroman.
Han jobbar fortfarande enligt den gamla skolan: allt ritas med blyerts och tusch för hand på papper. Det digitala, det kan dagens ungdom syssla med.
– Jo, det är väl inte så ergonomiskt att sitta som jag gör och arbeta. Jag har haft ont i ryggen sedan jag var 13 år. Så jag har helt enkelt bara vant mig vid det, säger han, allt medan katten Kikki stryker längs benen. Det är enligt honom en ”alldeles för dyr katt”, något han inte vill kommentera vidare.
Positiv medelålderskris
Mats Jonsson beskriver det som en positiv medelålderskris att vid 47 års ålder flytta hem till födelseorten, efter 25 år som tecknare av sitt eget livsöde i huvudstaden. Packandet skjuts upp till sista sekund och på golvet i det retroinredda vardagsrummet står endast ett fåtal fyllda kartonger. Avskedet har dock redan skett officiellt. På sin återkommande sida i Arbetet hugger en ilsket blängande och revanschsugen Mats skallen av S.t Erik, Stockholms logga sedan 1300-talet, som ett farväl till Sveriges mest avskydda stad.
– Visst är det grovt. Och jag är gnällig. Det går inte att komma ifrån. Fast det är inte som att jag lidit här. Jag får driva med, och hata, platsen där jag bor.
I nästa sekund berättar Mats om hur en av episoderna i ”Mats kamp” (2011), den beryktade och helt sanna historien om hur han slår ett barn, ritades ”i rent hat” mot en förskola på Södermalm.
Mats Jonsson vill egentligen inte ställa upp på intervjuer om sin Norrlandsflytt. Han tycker att det huvudavhuggande avslutet i Arbetet kan räcka. Han gör det ändå, med ett krav. Det här samtalet ska inte få rubriken ”Nu har han fått nog”.
– Jag är inte rädd för att reta någon utan det känns bara så tjatigt. I många år har jag tecknat så mycket kritik av Stockholm att den ingången blir som att gnällspiken nu slutligen gnällt så länge, att han försvinner in i sin egen navel.
Han och hans fru Victoria, även hon bördig från Kramfors kommun, har länge drömt om att återvända hem. Först som fantasi, en ogenomförbar dagdröm. Vem ska man umgås med när alla gamla kompisar också sjappat? Vad finns egentligen kvar av den före detta hemorten, om ens något?
Med stigande ålder anländer accelererande hemlängtan. Det slutgiltiga kom när bådas föräldrar lämnade Kramfors 2018. Paret kände att de behöver något för att inte helt tappa kontakten med rötterna. Så det blev ett torp vid Ångermanälven, en sommarstuga som är liten men med moderna bekvämligheter. Trångbodda har de varit förr. Det, om något, lär man sig som serietecknare i Stockholm.
– Ekonomiskt betedde vi oss rent idiotiskt som inte slog till på en herrgård på en gång. Det blev skitdyrt eftersom det är litet och bredvid vatten. Sommarstugepriser i Västernorrland är dyrare än ett faktiskt bostadshus eftersom det är det människor med pengar vill ha. Resten av landet vill ha en stuga vid vattnet, men ingen vill egentligen bo där. Märkligt.
Följder av föraktad politik
Mats röst är karaktäristiskt låg och mörk. Eftertänksam och mjuk. Västerbottnisk med ständigt inskjutna ”ja” och ”mmm” som bekräftelser, och en blick som aldrig viker från ens egen. Samtidigt dräper han ledigt sig själv och andra med snabba, slipade sarkasmer. Perfekta citat nästan vässade nog för de egna seriebubblorna. Som när han berättar om politiken bakom flytten.
För återvändandet till Norr handlar inte bara om hemlängtan och pengar – även om det såklart är hyfsat oekonomiskt att livnära sig på serier i en global storstad. Här finns ideologi med i spelet. Mats, sedan åratal passiv medlem i Vänsterpartiet, tycker det är skönt att slutligen själv ta konsekvenserna av sina egna åsikter.
– Jag har tecknat så mycket om norrlandsfrågor och konflikten mellan stad och landsbygd. Då skadar det inte att bo där. Och det är en bonus att slippa leva i den nyliberala experimentverkstad som Stockholm är. Varför ska jag bo där den politik jag ogillar så starkt, är allra hårdast?
Följderna av den politik han föraktar ser han även i Ådalen, området i Ångermanälvens dalgång som blir det nya postnumret: ”Där finns de uppenbart dåliga konsekvenserna.” Årtionden av ojämlik fördelningspolitik och utflyttning har utarmat allt utanför de allra största urbana tätorterna.
– Men Internationella engelska skolan finns inte i Kramfors. Alla sådana företag, de riktiga vargarna inom vård och omsorg och skola, de är ointresserade för det finns för lite pengar att tjäna. Det bidrar såklart till att staden stämplas som en nolla, samtidigt som att det är skönt att slippa de aktörerna. Där finns segregering och sociala klyfter. Det har det alltid gjort. De är bara inte lika gigantiska. Alla ungarna går i samma plugg. Fortfarande. Det finns inte en bättre och sämre skola. Man går där man placeras. Som det var förr.
Mats Jonsson dumpade Kramfors direkt efter gymnasiet, som sig bör för en 18-åring negativt inställd till allt i den gamla bruksorten. Som alla hans polare som också ville fly undan en trist bonnig avkrok.
Han slog igenom med ”Hey princess” (2002), ett röjigt seriealbum om Stockholmslivet som ung indiepopare i svart kavaj. Det är 90-tal och Mats knullar och super med Södermalms sunkigaste ölsjapp som scen. I hyllade ”Mats kamp” har det blivit familjeliv med barn, medelklassdepression och ångest över att inte passa in bland mediaelitföräldrarna kring Hornstull. Och i än mer kritikerrosade ”Nya Norrland” (2017) skildrar han likt en grävande journalist hur den norra delen av landet de senaste 100 åren förvandlats till rikets förlorare.
– Jag har ingen bild av att det är fantastiskt och konfliktfritt där uppe, absolut inte. Det har hänt så mycket negativt som jag dessutom berättat om i mina böcker. Åtminstone 30 procent av befolkningen är borta. Social service har skurits ner och bussarna går allt mer sällan. Nedläggningen av förlossningen på Sollefteås sjukhus är ökänd i hela Sverige och min gamla högstadieskola stängs i detta nu. Allt blir sämre. Och det är väl ungefär en 20 procent som röstar på Sverigedemokraterna, suckar Mats.
Han vill själv involvera sig i sin nya hembygd. Kulturellt, i olika projekt. Inte politiskt. Det blir aldrig ett lokalval med Mats Jonsson på V-valsedeln. Han vill inte heller vara en officiell ambassadör för sin nya kommun. För trots sina starka politiska åsikter tycker han att konsten på det stora hela måste vara fri. Och ska man klippa band och representera kommer det med förväntningar från folk. Förväntningar som han vill kunna krossa.
– Jag tror dock att det sitter ett porträtt av mig på flygplatsen i Kramfors, för att välkomna de som landar. De frågade för en fem år sedan och jag tackade ja. Det är för bisarrt för att säga nej. Jag har inte flugit därifrån sedan 90-talet så jag vet inte om de ens satte upp den. Vilka fler lokalt förankrade kändisar som skulle kunna representera där? Tja… någon känd dragspelare kanske? Eller! Dolph Lundgren, för Guds skull!
Upptäckte samiskt ursprung
Den mastiga och än så länge namnlösa serieromanen han arbetar med är planerad till hösten 2021. Det blir en släktkrönika om hur han upptäckte sitt eget samiska ursprung. Farfar var en renägande same men skämdes för sitt ursprung och dolde det in i döden. Som självbiografisk serietecknare vore det ett generalfel att inte göra något på det materialet.
– I och med att farfar mörkade att han var same så skars allt det av när han dog i Arjeplog. Kulturen, språket, traditionerna, allt försvann med honom när jag var åtta år. Jag vill lära mig det jag borde lärt mig som barn. Och eftersom jag alltid tar mig vatten över huvudet så tänker jag också berätta den samiska historien. Som saknas i det offentliga Sverige. Precis som ”Nya Norrland” gjorde med arbetarna i Ådalen vill jag skildra en mycket större berättelse genom mig själv. Men, tja, än så länge har jag inte kommit så långt…
”Utflyttade är medskyldiga”
Mats Jonsson lämnade landsbygden som en snorig tonåring och återvänder som familjefar. Tid, ålder och framgång ger självförtroende. Han vänder inte hemåt med svansen mellan benen, som en yngre upplaga av honom kanske skulle gjort. Men att vara kulturarbetare är att vara storstadsfixerad. Stockholm, Göteborg, Malmö – där händer det saker, allt är på plats, främst makten. För bara några år sedan hade Mats varit orolig över att bli bortglömd. Att förkastas som ointressant då han valt en håla framför huvudstaden. Så är det inte längre. Och det är en förändring som skett bara de senaste åren. För det kreddar Mats Jonsson bland annat journalisten Po Tidholm, som i sina reportage oförtrutet fortsatt att nöta norrlandsperspektivet om att vara bortglömd.
– Om ”Nya Norrland” släppts fem år tidigare än den gjorde är jag övertygad om att den inte alls fått samma uppmärksamhet. Det hade aldrig hänt. Tankegångarna om att landsbygden blivit blåst har kommit sent. Sedan får man ta det onda med det goda. Trump och SD:s valsegrar har skakat om saker. Och det är synd att missnöjet fick det uttrycket. Uppåt har insikten om blåsningen dock alltid funnits, säger han och drar på med en parodiskt bred norrländska, så där som alla i 08-land tror att allting ovanför Uppsala låter:
– ”Jojo, man borde klippa av Sverige söder om Sundsvall” och allt det. Men här nere har man inte varit intresserade. Alla vi utflyttade är medskyldiga då vi har varit upptagna med att vara duktiga stockholmare. Och hur många 25-åringar är intresserade av skogsindustrin och företagsbeskattning? Det är inte sånt ungdomen bryr sig om nu för tiden, boomerskämtar Mats.
Blodigt allvar
I hans tidigare verk hatar han på Södermalm, hipsters, gentrifiering, lådcyklar, bostadsrättsföreningar, borgerliga lokalpolitiker, friskolor. Det är, kort sagt, ett evigt klagande. Rollen som gnällspik är självpåtagen.
– Visst, men den nyliberala politiken är en sak. Det är på riktigt. Det ska vi gnälla på. Sedan finns det skojfriskt gnällande med givna måltavlor. Som giriga styrelsemedlemmar i min bostadsrättsförening och elsparkcyklar. Där blir jag trött på mig själv. Det ska bli skönt slippa uppleva allt det och skönt att slippa gnälla på det. Jag måste ändå utvecklas som gnällspik.
Fientligheten mot hipsters är väldokumenterad. Framförallt ”Mats kamp” och ”Nya Norrland” är tunga med attacker på ängsliga, trendiga medelklassmänniskor som blivit verklighetsfrånvända i hetsen efter storstadens status. Men enligt honom själv är hipsterhånet bara ”prydnaden på tårtan”. Det han skapar är socialreportage och sedessatir. Som det där kapitlet i ”Mats kamp”, som han är mest nöjd med, där han lappar till en unge på dotterns förskola.
– Den serien är ritad i rent hat mot ett föräldrakooperativ och är inget skämt utan blodigt allvar. Men det går inte att göra en roman utan humor, serier ska vara roliga. Så då kastar jag in de där uppenbara måltavlorna. Som hipsters med lådcyklar i Midsommarkransen. Här ska jag gnälla på massmedia! Efter ”Nya Norrland” frågade en journalist varför jag är besatt av lådcyklar. Jag borde ha svarat: ”Det är 2 000 serierutor i boken. I en av dem är det en lådcykel. Vem är det som är fixerad, du eller jag?” Tyvärr kom jag på det i efterhand.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
