Farnaz Arbabi är känd för att väva in brännande frågor om antirasism och mänskliga rättigheter i sina uppsättningar. Nu har hon fått möjlighet att regissera ett av scenkonstens starkaste antifascistiska verk, Cabaret, på landets nationalscen.
Cabaret sattes senast upp på Dramaten för 20 år sedan, då med Malena Ernman och Malena Laszlo alternerande i rollen som Sally Bowles. I höst är det alltså dags igen, med Arbabi i regissörsstolen:
– Jag har faktiskt aldrig sett musikalen live, däremot filmen – men jag gör min egen version, säger hon till ETC nyhetsmagasin.
Broadwaymusikalen Cabaret är en av vår tids mest älskade scenföreställningar, skriven med utgångspunkt i pjäsen I Am a Camera (1951), i sin tur baserad på Christopher Isherwoods delvis självbiografiska roman Farväl till Berlin (1939). Filmen Cabaret från 1972 tillhör filmhistorien och gjorde en superstjärna av Liza Minnelli, som vann en Oscar för sitt gestaltande av Sally Bowles.
Flera generationer har roats och berörts av gänget på Kit Kat Klub under Weimarrepublikens sista, dekadenta dagar i skuggan av den växande nazismen. Cabaret har influerat vår tids mode, musik och annan populärkultur, inte minst i gayvärlden. Att som regissör försöka sätta sin egen prägel på uppsättningen är alltså en utmaning. Hur inspirerad är Farnaz Arbabi av filmversionen?
– Jag tycker verkligen väldigt mycket om den, inte minst för Bob Fosses koreografi med sina för den tiden radikalt oinsmickrande dansnummer där ingen ler, svarar hon. De som uppträder på klubben i Berlin uppträder helt klart för sin egen skull, och så blir det också i min uppsättning.
Arbabi har inte ändrat tid eller land från ursprungsmanuset. Skådeplatsen är fortfarande 1929-30 i Berlin.
– En stor anledning till att jag vill göra Cabaret är att den skildrar åren innan nazisternas maktövertagande, en period som också är väldigt intressant för vår egen tid. Tidpunkten väcker de stora moraliska och existentiella frågor som vi fortfarande brottas med: Vad är vi villiga att offra för vår frihet? Vilka olika strategier väljer vi människor för att överleva under hot?
Mer specifikt handlar parallellerna om det svenska politiska landskapets förändring under de senaste 10 åren och om den ökande rasismen, fortsätter Farnaz Arbabi:
– Det är en utveckling som påverkar mig personligen väldigt mycket. Kan jag stanna kvar här och kämpa, hur bör jag resonera kring min egen överlevnad, när blir en situation akut? Människorna i Cabaret visste inte vad som skulle hända. Det fanns inget facit för hur framtiden skulle bli.
Men vi i publiken vet.
– Ja, det är en av de briljanta aspekterna av Cabaret – vi ser karaktärernas val och ropar: ”Gör det inte!”. Men de vet själva inte hur det ska sluta, även om de kan ana, och vissa kanske anar mer än andra vad som ska ske.
Farnaz Arbabi berättar att skådespelarna frågar henne: ”Hur kan min karaktär göra det här valet, när vi vet att det här farliga skulle kunna hända?”.
– Jag påminner hela tiden om karaktärernas förutsättningar, vilken kunskap de agerar utifrån. Ingen hade kunnat förutse Förintelsen. Ingen visste vad som faktiskt skulle ske när nazisterna fick makten.
Manuset är skrivet utifrån att publiken vet, och föreställningen erbjuder flera små nycklar till framtiden, fortsätter Farnaz Arbabi:
– Som när den judiske frukthandlaren herr Schultz på slutet talar om att han funderar på att resa till USA, och hela publiken sitter och tänker: Gör det nu, innan du blir mördad!
Cabaret är en amerikansk musikal och ingen av de två huvudpersonerna är tyskar. Clifford ”Cliff” Bradshaw är en amerikansk författare som reser till Berlin för att skriva:
– 1929 är Berlin verkligen ett kulturellt paradis, konsten och kulturen blomstrar och staden är känd för sin dekadens. Cliff söker sig bort från sitt inrutade, moralistiska och säkert privilegierade liv i USA, berättar Arbabi.
På kabaretklubben Kit Kat Klub blir han genast förtrollad av den karismatiska Sally Bowles, i Farnaz Arbabis uppsättning spelad av Ana Gil de Melo Nascimento:
– Sally är en brittisk sångerska, utlevande, gränslös och bohemisk. Cliff är mer reserverad men längtar tydligt efter att bli mer fri. De två inleder en kärlekshistoria. I boken av Christopher Isherwood som musikalen baseras på är det länge bara en intensiv vänskap, vilket jag också tagit fasta på i min uppsättning. De dras till varandra för att de vill vara som den andra.
Farnaz Arbabi ser också de vanliga människorna i musikalen som nyckelpersoner för att förstå vardagslivet i Weimarrepubliken:
– Genom folket kan vi se vilken slags stad Berlin var då – och staden är inte bara ett konstnärligt paradis, utan en tuff och hård plats där invånarna får ägna sig mycket åt ”hustlande” för att överleva. Där är prostitution, kriminalitet och fattigdom.
Klubbens konferencier är en ikonisk karaktär; Joel Grey vann en Oscar för sitt porträtt i filmversionen. I din Cabaret spelas han av Jonas Malmsjö. Har du gjort konferencieren till en egen person eller fungerar han mer som ciceron?
– Jonas och jag bestämde oss för att behålla honom så pass fri som han är skriven; han är den som förstår allvaret, han är publikens ögon, han vet mer och han ser mer. I vår version skulle det inte passa att han var en vanlig människa, vi vill inte se honom privat, utan han är hela tiden i sin roll som konferencier, säger Farnaz Arbabi.
– Som jag har byggt klubben finns där inte bara det promiskuösa och vulgära, där häcklas också makten. Konferencieren är drivande i den politiska satiren. Jag ser honom faktiskt som den konstnärliga ledaren för Kit Kat Klub. Bland annat iscensätter han ett riktigt snuskigt parodinummer med Hitler, Göring och Goebbels.
Klubben hamnar naturligtvis i siktet för nazismens kulturpolitik, där ”onaturliga” och ”degenererade” element skulle rensas ut från offentligheten. Det är en parallell som återkommer i Farnaz Arbabis eget liv. Som konstnärlig ledare för Unga Klara är hon en direkt måltavla för Sverigedemokraternas kulturpolitiska målsättningar, vilka innefattar att lägga ned teatern ifråga.
– Jag funderar mycket över vad som skulle hända om kulturpolitiken hamnade i händerna på ett visst svenskt parti, säger hon. Genom hela mitt konstnärskap går en röd tråd som handlar om att kritisera maktordningar, vidga perspektiv och bryta normer. Det rimmar illa med konservatism och den fascistiska idén om folksjälen.
Till hösten har Unga Klara nypremiär på Farnaz Arbabis uppsättning av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, baserad på den dystopiska romanen med samma namn av Johannes Anyuru.
– Den handlar om muslimhat och vilket slags samhälle Sverige skulle bli i händerna på fascister. Att Unga Klara är den enda teater som nämns vid namn i kulturpolitiska agenda är naturligtvis ingen slump.
Farnaz Arbabi vill inte avslöja hur hennes uppsättning av Cabaret slutar, mer än att det blir konsekvenser för Kit Kat Klub och den frisinnade skara som frekventerar den. När vi talas vid är det sommaruppehåll för repetitionerna. Arbabi och hennes skådespelare har fått en andningspaus för att kunna reflektera över uppsättningen. Den 2 oktober går ridån upp.
– Det svåra med att göra Cabaret på Dramatens stora scen är allt guld, känslan av lyx, de fantastiska kläder som går att få uppsydda av kostymateljén… Dramaten är ett hus med otroligt kompetent personal och väldigt många möjligheter, så vi får hela tiden påminna oss om att det måste få vara smutsigt. Det här är inte A Chorus Line. Kit Kat Klub i Berlin 1929 var inte Stora scen på Kungliga Dramatiska teatern.
Så Sally Bowles får behålla sitt illgröna nagellack?
– Hm. Jag kan i alla fall avslöja att den gröna färgen återkommer.
