Karl Olivecrona (1897–1980) kom ur en välkänd juristsläkt från Uppsala. Hans pappa Axel var häradshövding och sakkunnig på Justitie, farfar Knut var med och avskaffade dödsstraffet och farmor Rosalie en framstående medlem av första generationen svenska feminister.

I samband med det nazistiska maktövertagandet hade han i mars 1933 den österrikisk-tyske stjärnjuristen och demokratiske dissidenten Hans Kelsen på middag i Uppsala – strax efter sparkades Kelsen från professuren i Köln och måste som en av få ickejudiska jurister fly till Schweiz.

Om man bara utgår från hans bakgrund borde Olivecrona varit överens med Kelsen om det mesta. Han kom trots allt från en hyfsat progressiv borgerlig familj, och själv hade han gått i lära hos filosofen Axel Hägerström som nagelfor allt vad irrationella myter och förstockad moral hette. Den som tror att ett kritiskt och rationellt sinne är den bästa boten mot auktoritära föreställningar skulle nog ha räknat med att en sådan som Olivecrona borde återfinnas i kretsarna kring antinazistiska Tisdagsklubben eller något liknande när det till slut bröt ut på kontinenten.

Strax efter middagen med Kelsen fick Olivecrona en professorstjänst i Lund och flyttade ner. Han skulle syssla med processrätt, och förde en relativt anonym tillvaro under trettiotalet – han uppmärksammades tillfälligt 1936 när han vid nästa våg av utrensningar vid de tyska universiteten avrådde från alla protester. När hans genombrottsbok ”Law as fact” till slut kom, strax innan krigsutbrottet 1939 var den i första hand ett angrepp på Kelsen och hans ansträngningar att vakta den tyska rättsstaten.

I de svenska och tyska upplagor som kom i augusti 1940, när blixtkriget i väst var avslutat, hade han lagt till fyra sidor där han efterlyste en ”ny anda” i Europa. Vad den andan skulle bestå i blev tydligt i en pamflett utgiven samma år, där han påpekade att en tysk seger i det pågående kriget skulle vara mer fördelaktig för Europa än något annat utfall. I en ny pamflett året därpå hoppades han att Tyskland skulle ta ledningen i ett ”Storrum” som skulle kunna utmana andra storrum – Sovjetunionen, USA och Japan-Kina.

Han samarbetade med Per Engdahls nazistparti Svensk Opposition och i Tyskland översattes hans första broschyr till alla nordiska språk, och alla språk i de ockuperade delarna av Västeuropa. Ingen har egentligen undersökt saken, men möjligen var han den svensk som gav den största hjälpen till Nazitysklands propaganda under krigets inledande skede. Först när de danska judarna flydde över Östersjön hösten 1943 gjorde han en försiktig pudel.

Karl Olivecrona är naturligtvis en i mängden av överklassnazister. Men han är intressant eftersom han så öppet diskuterar motiven till sitt ställningstagande. Han viker aldrig från de rationella resonemang, klara som vatten, som han lärt i sin ungdom i Uppsala, och som hans äldre, kulturradikala släktingar skulle ha förstått. Det finns ingen rasmystik hos honom (judarna är ett problem, påpekar han, men det ska lösas på förnuftigt sätt), inga nationella myter (han vill ju i princip ge upp den nationella självständigheten), inga projektioner eller konspirationer eller ens kvinnoförakt. Lite skyggar han för våldet, men inte mer än att han menar att det skulle gå över som det gjort i de andra revolutionerna, den franska och den ryska.

De resonemang som förde honom till nazismen kunde vara hämtade ur den liberala mittfåran och de visar om inte annat att även den ibland leder till det liberalerna själva gärna kallar extremism. •