BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Det finns en hel mytologi kring Walter Benjamins Passagearbete. Det kom till under 13 år (1927–1940) men förblev ändå ett ofullbordat verk. Mestadels skrevs det i exil i det Paris som Benjamin gjort till huvudperson i arbetet. Där satt han under Bibliothèque nationales välvda tak med sitt falsade brevpapper och skrev dagarna i ända. På kvällarna gick han hem till den vindskupa han för tillfället hyrde och sköt morfin för att stilla ångesten.
Han hade all anledning att vara orolig; under åren kom Gestapo allt närmare och i horisonten mullrade de tyska tanksen. När Tyskland till slut invaderade Frankrike flydde marxisten Benjamin över till Spanien. Det enda han hade med sig var en gasmask, sitt morfinförråd och det stora Passagearbetet. Allt verkade dock gå bra tills han stoppades av spansk gränspolis i den lilla staden Portbou. Där tillbringade Benjamin en sista kväll med att skriva brev till sina vänner i USA och ordna med anteckningarna innan han slutligen tog en överdos av morfinet. Troligen hade han funderat på det länge, men eftersom han betraktade Passagearbetet som viktigare än sitt liv hade han sett till att få det över gränsen. I samma stund som han dog började ryktena om arbetets storhet cirkulera.
Trots sin enorma arbetsinsats var Benjamin dock långt ifrån färdig med det. Passagearbetet bestod till stor del av ansatser och halvfärdiga meningar när han lämnade det ifrån sig. Därför låg det opublicerat ända fram till 1983 då en 1 354 sidor lång sammanställning publicerades. Den översattes kort därefter till svenska av Ulf Peter Hallberg – en mästerlig översättning som nu publiceras på nytt i redigerat skick. Förra gången hette verket Paris, 1800-talets huvudstad och hade ”Passagearbetet” som underrubrik. Den här gången, skriver Hallberg i förordet, har man kastat om under- och övertitel för att betona möjligheten till nya läsningar.
Det är en stor händelse. Passagearbetet är en bok som kommer komma i flera nytryck i framtiden. Nu var det 20 år sedan sist och det har länge varit tyst om det. Kul att Atlantis valt att ge ut det – ett förlag som knappast annars brukar återpublicera marxistiska klassiker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Omöjligt sammanfatta Passagearbetet
Passagearbetet är verkligen ett mäktigt arbete – fullständigt omöjligt att sammanfatta här. Benjamin var litteraturvetare, journalist, filosof och i Passagearbetet framträder han som allt det och lite till. Ordet ”passage” syftar på de små gångar, prång och smågator som binder samman de stora boulevarderna i Paris. Med dem som utgångspunkt skriver Benjamin om ett antal utkantsvarelser som befinner sig i staden: hororna, flanörerna, månglarna och sakletarna. Han gör iakttagelser om vädret, modet, ledan, poeten Baudelaire och – framför allt – om arkitekten Haussmann som under Napoleon restaurerade Paris och byggde upp de stora affärsgatorna. På så sätt är Passagearbetet ett försök att lirka upp historien genom att börja i det lilla och sedan röra sig ut mot det stora. För som Benjamin antecknar i arbetets andra band så ter sig himlen ofta större och mäktigare om man betraktar den från en glugg vid källarsprånget än om man står under bar himmel.
Ett av de viktigaste företagen i Passagearbetet är att förstå varför det aldrig blev någon stor revolution i Europa. Denna fråga närmar Benjamin sig via detaljen. På ett ställe noterar han till exempel att Paris affärsgator byggdes i trä i slutet av 1800-talet. Det berodde på att den franska staten ville hindra den franska arbetarklassen från att göra revolution. Gatstenar kunde användas till att bygga barrikader – bara år 1830 uppfördes 6 000 barrikader i Paris. Träblock kunde man däremot inte bygga några barrikader med. På så sätt undvarades revolutionen sitt viktigaste byggnadsmaterial och genom Benjamins knivskarpa observation upptäcker vi hur till synes obetydliga detaljer kan vara själva armeringarna i världshistoriska händelser. Revolutionen i Paris misslyckades och stadsbyggnaden spelade en inte obetydlig roll.
En annan sak som är viktig att understryka är att Passagearbetet är ett socialistiskt verk. Det glöms ofta bort när litteraturprofessorer skriver om det, då det framställs som om Benjamin bara var en melankolisk flanör. Passagearbetet är ett slags post scriptum över en revolutionär epok som inleddes med gatustriderna i Paris 1848. Den epoken avslutades med världskriget och förlusten av drömmen om ett nytt samhälle. Passagearbetet är det sista stora arbetet som vågade drömma om det i ljus insvepta socialistiska samhället. Men det gör det utan något egentligt hopp. Benjamin förstod att den för arbetarklassen hoppfulla tiden hade tagit slut och att en ny, katastrofal epok var på ingång. När jag läser Passagearbetet i dag upplever jag Benjamins röst som framträngande mitt emellan de bortdöende arbetarsångerna och det tilltagande mullret från fascisternas stöveltramp. Det är en ren och skär stämma som bildar en liten gång i världshistorien. Och troligen är det just detta som gör det så ohyggligt starkt – det är en plats att fly till när mörka moln bildas på himlen.
