De senaste åren har Carl-Martin Vikingsson haft ströjobb, vid sidan av heltidsjobbet inom politiken och gjort några spelningar till och från. Han har också släppt ny musik med jämna mellanrum, men nu är det dags att satsa helhjärtat.
– Nu måste det hända någonting nytt kreativt, förklarar han.
Under våren har han släppt ny musik som skiljer sig från det han tidigare gjort. De nya låtarna reflekterar över hemstaden Landskrona, hur det var att växa upp där och vad som hände sedan.
– Det är berättelser som handlar om folk som det inte gick så bra för, småstadsuppväxt och någon kärlekslåt.
En del av att han började reflektera över sin uppväxt i en småstad var att han såg en tydlig skillnad när han flyttade till Stockholm. Klubbarna hade specifika inriktningar, de som gick dit hade ofta likadana kläder, rätt frisyrer och rätt accessoarer.
– Jag har tänkt mycket på det, det var så himla speciellt att komma hit på det sättet. Här hade liksom alla tillgång till de rätta Fred Perry-tröjorna, någon kanske till och med hade en vespa.
När han bodde i Landskrona åkte de aldrig till Stockholm, istället var det Köpenhamn som gällde. Ändå hade han starka associationer till platser han aldrig tidigare sett. Han kände igen byggnader, gatunamn och platser som Hornstull, Karlaplan och Sveavägen. Kanske från Beckfilmer och Aktuelltinslag. Samtidigt upptäckte han att folk i Stockholm hade väldigt dålig koll på övriga Sverige.
– Jag hörde på radion någon gång att det var stopp i tunnelbanan, så var det liksom livesändning i riksradio. Breaking news, Sverige lyssna nu, det är stopp i tunnelbanan. Det är så sjukt omedvetet på ett helt fascinerande sätt. Det är verkligen påtagligt.
Ofta romantiserande
När det rapporteras om platser utanför Stockholm blir det ofta romantiserande trots att det i Sveriges tio största städer efter Stockholm bor fler personer än det bor i huvudstaden, vilket Carl-Martin Vikingsson också reagerat på.
– Det är en total okunskap, det är ju inte så att folk antingen bor i Stockholm eller så bor man på en fäbod liksom.
Det saknas en del av landets berättelse, rösten från alla dem som lever i en småstad, menar han.
Det bortglömda Sverige
I den senaste låten tilltalas de som ”bortglömda Sverige”. Carl-Martin Vikingsson beskriver processen att ta fram materialet som utforskande. Låtar har samlats i mappar under flera års tid, reflektion har fått närvara och det personliga har fåtts plats och fått en större betydelse. Någonting personligt men samtidigt gemensamt.
– Jag tror att jag har hittat det nu. Efter att jag släppte låten Bortglömda Sverige som kom nyligen så har det hört av sig folk från mindre städer i Sverige som känner igen sig. De kanske inte har en Danmarksbåt, men de kan ändå relatera. Det har varit folk från småstäder, som Borlänge, men också någon från Västerhaninge som känner igen sig. Det är också en typ av periferi i relation till de coolare delarna av staden.
Skivan kommer att ges ut som en vinylbox med konstfoton tagna av fotografen Thomas H Johansson. Planen var att den skulle släppas i slutet av maj, men till följd av pandemin kommer den att dröja.
– Vi får nog skjuta på det till hösten. När man spelar på den här undergroundnivån så har man inte råd att vaska flera års arbete utan att kunna spela live eller ha en releasefest, för att få genomslag måste man ut och möta publiken. Men jag fortsätter nog att släppa singlar.
Önskade lycka till
Som musiker är Carl-Martin mer känd som Sture Allén den yngre, ett artistnamn han tog för nästan tjugo år sedan då hiphop- och reggaegruppen Svenska Akademien bildades.
De var inspirerade av hiphopkollektivet Wu-Tang Clan och tanken var att de skulle vara många i gruppen, möjligen lika många som i den Svenska Akademien vars uppdrag är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”, där också språkforskaren Sture Allén den äldre har en stol.
– Jag kände mig inte bekväm med att ta ett så tufft namn, och jag hade sett Sture Allén den äldre svara på språkfrågor i tv när jag var ganska liten, typ under mitten av 80-talet. Så då tog jag namnet därifrån.
Senare, efter att gruppen Sture Alléns Dansorkester startats, fick Carl-Martin Vikingsson höra att Sture Allén den äldre hört talas om honom.
– Det började när vi spelade på Emmabodafestivalen. Det kom fram en tjej och sa att hennes morfar var Sture Allén den äldre och att han tyckte att det var kul med Svenska Akademien och det var roligt att vi körde på svenska men nu med dansorkestern blev det lite ”too much”.
Språkforskaren hörde senare av sig direkt till Carl-Martin Vikingsson.
– Det kom ett passivt aggressivt brev, på Svenska Akademiens brevpapper. Jag skrev varför jag tagit namnet och svarade att okej, då byter jag till bara Stures dansorkester, det är ju ett vanligt namn. Då skrev han lycka till.
Namnet har hängt med genom de musikaliska projekt Carl-Martin Vikingsson tagit sig an, och många av dem han gjort musik med har kallat honom Sture.
– I början när jag klev fram och tog micken så kändes det skönt att gå in och vara Sture Allén den yngre.
Det kommer också nytt med Svenska Akademien, även om det inte är klart än när det kommer eller hur det kommer att låta, och även om sommarens spelningar ställts in så kan fansen se fram emot kommande framträdanden. Carl-Martin Vikingsson minns när de skulle spela ihop efter ett fem år långt uppehåll. De träffades och repade en dag, sedan klev de upp på scenen.
– Det är som att när vi går in på scenen, då sitter det där. Vi vet vad vi håller på med. Det är superhäftigt och tillsammans med publiken så är det som att det är där vi blir, på något sätt.
Förhöjd verklighet
Det är inte helt självklart att Carl-Martin Vikingsson alltid kommer bära namnet Sture Allén den yngre.
– Det är lite dubbelt. Dessutom är jag ju inte så särskilt ung, men å andra sidan har jag nog aldrig känt mig så ung och fräsch och pigg som i jämförelse med Svenska Akademien när de schabblade bort sig.
Med tiden släppte behovet av en karaktär. Nu är Sture ett av flera av Carl-Martin Vikingssons personliga uttryck, det som passar på scenen.
Som människa är Carl-Martin Vikingsson någon som funderar mycket, och därför är mycket i sitt eget huvud, men när han spelar live har han ett annan fokus, och det blir en förhöjd verklighet.
– Det är häftigt. Framförallt när man når fram till publiken, den publikkontakten kräver en väldig närvaro.
Ständig rörelse
Efter ett antal år med Svenska Akademien, och ett gäng politiska texter bland annat om dem som styr vår värld, gav sig Carl-Martin Vikingsson in i partipolitiken för Miljöpartiet. När han klev av kunde bandet leva på sin musik, men att spela på krogar sent på natten till en publik som drack redbull-vodka och raggade på varandra räckte inte för Carl-Martin Vikingsson. Han ville göra någonting mer konkret. Han började med lokala uppdrag i Södertälje, arbetade som politisk sekreterare i Botkyrka och hamnade så småningom på Regeringskansliet som pressekreterare till Peter Eriksson.
– Det var väldigt lärorikt, jag har lärt mig väldigt mycket av det och det var också konkret, i alla fall när jag jobbade kommunalt.
Som tonåring var han skeptisk till det parlamentariska arbetet då han tyckte att det saknades vision och höjd. Idag saknar han snarare konkretion och rejäla reformer som på riktigt påverkar människors liv.
– Det är nästan som att jag tumlat igenom det och kommit ut på andra sidan, men ännu mer i övertygelsen att politik ska vara konkret och väldigt nära människor. Det är i alla fall så jag vill jobba politiskt.
Saknade folkliga perspektiv
I Regeringskansliet kunde han sakna de folkliga perspektiven. Många av de han jobbade med var konkreta, men det fanns ändå en återkommande tendens.
– Experter och tjänstemän, byråkrater, har ju liksom apparatens perspektiv och då tycker jag att det är politikens uppgift att ha människornas perspektiv. Det är den brytpunkten jag vill ha, experterna är de sakkunniga och politikerna ska stå för prioriteringarna. Annars, om politikerna också är experter eller en del av statsapparaten då blir det förvaltande istället för politik, och det är inte intressant för mig, säger han och fortsätter:
– Jag tror att man måste vara i rörelse hela tiden. En tanke kanske börjar som väldigt radikal, men sedan närmar den sig mitten och får med sig människor och så kan man flytta fram positionerna och förändra. Sedan blir den tanken etablerad och så småningom lite trött och då behövs något nytt igen. Då finns en hunger, och då kan det hända något. Det är de där skjutsarna som jag tycker är intressanta.
Efter tio år känner han att han har gett det han kan, han känner sig klar.
– Jag är nöjd med det beslutet, det känns skönt. Nu är det också väldigt spännande att verkligen gå in till fullo i vad jag ska göra nu, och hur, med musiken.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
