Ebba Witt-Brattström var en av mina ungdomshjältar. Nyss bliven litteraturvetare hörde jag henne föreläsa om Moa Martinson. Jag blev bländad. Inte bara för hennes självklara sätt att lyfta upp en kvinnlig föregångare och kräva plats åt henne på parnassen. Nej, lika mycket för hennes förmåga att vasst, rappt och lite ilsket slå emot ett patriarkalt synsätt som är så självklart att man inte ser det.
Mycket vatten har flutit under broarna. Witt-Brattström gick som redaktionsmedlem vidare till storverk som Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Hon skrev om filosofen Julia Kristeva. Edith Södergran och Viktoria Benedictson har fått sina studier. Dekadansen likaså. Under senare tid tycker jag kanske inte att hon haft samma bett; analyserna lite ofokuserade. Men aldrig ointressanta.
Men det senaste verket är en sannskyldig njutning att läsa.
För ett par år sedan blev jag själv ombedd att gå igenom kvinnokampslitteratur från 60-och 70-talen. Det gjorde jag gärna. Det blev en studie, en bok som vände sig – i första hand – till mina bibliotekskollegor som önskade hämta upp böckerna ur magasinen och börja arbeta med dem. Tiden jag kunde ägna åt detta var knapp och ofta tänkte jag tanken att någon borde gå igenom allt grundligare.
Nu har Ebba Witt-Brattström gjort just detta och hon är synnerligen lämpad. Det är ett reportage inifrån vi får oss till livs. Witt-Brattström var med i Grupp 8. Hon skrev mängder med artiklar. Och inte minst, hon översatte och introducerade ett av portalverken, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg 1980. Rätt kvinna för uppdraget, med andra ord.
Men varför skriver man om denna litteratur, som ganska ofta har kallats passé, alldeles för tidstypisk och utan större litterärt värde? Bra på sin tid, helt död nu, med andra ord. Ja, jag vet vad som fick igång mig. Vi 60-talister hade det bra förspänt. Våra äldre kollegor – 40-talisterna – hade fört en effektiv kamp och vi kunde njuta av frukterna; jämlika äktenskap, delad omvårdnad om barnen, bra utbyggda daghem och förskolor, möjlighet till egna karriärer.
När Susan Faludis Backlash kom 1991 blev vi upprörda över tillbakagången av jämställdheten mellan könen. Vi såg det dock som att patriarkatet försökte en sista gång.
Det blev värre än så. Samhället blev alltmer konservativt, gamla unkna idéer fick fäste igen.
Första gången jag medvetet reflekterade över detta var när unga, nyutbildade kollegor svepte in på biblioteken med tankar om Vikten att Köpa in Bröllopsböcker. En masse. Och alster om hur man pyntar sitt hem. Andra startade bloggar om att baka cupcakes och glorifierade ett amerikanskt hemmafruideal från 50-talet. Låt vara med en viss ironi.
Än hemskare blev det när dottern, född 1994, började (för)skolan. Hon kom hem och berättade att pojkarna sagt att flickor inte var lika mycket värda. På föräldramöten hörde jag lantbrukare säga att ”ja, jag har lantbruk, frugan är hemma”. Ju äldre dottern blev, desto värre. Sexistiska så kallade skämt, språkbruk som ”hora” och ”jävla feminist” har kantat hennes skolgång. I den en gång så jämlika svenska skolan.
Sådant här väcker naturligtvis motstånd. Och jag kan tänka mig att Ebba Witt-Brattströms bok kan vara en god källa för alla nyfeminister – män som kvinnor. Här finns historien. Här finns bevisen för att det en gång fanns en dröm om ett bättre samhälle för alla.
För det är just det som Ebba Witt-Brattström gör. Hon visar att kvinnokampen var ett gemensamt projekt för både kvinnor och män. I hennes litteraturgenomgång finns Ulla Isaksson och Göran Tunström, Kerstin Ekman och Sven Lindqvist, Kerstin Thorvall och Ulf Lundell.
Kapitlet om hur männen försökte skriva om ”den nya mannen”, mjukispappan, den ömsinte älskaren är ett av bokens mest intressanta. Här finns också plats för en nödvändig släng åt manliga litteraturkritiker som glatt utsåg Lundells Jack till en generationsroman medan Thorvalls Det mest förbjudna var en äcklig bekännelseskrift.
Han – man och ung. Hon – medelålders och kvinna. Tydligt mönster.
Ur magasinen drar hon sedan fram det ena författarskapet efter det andra. Moa Martinson finns med som en undertext i flera av de verk som skrevs. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink är väl värd att läsas igen. Hennes lågavlönade slit har alltför stora likheter med dagens inringda arbetare.
Kerstin Thorvall lyfts fram som en nyskapande kraft som i både tematik och stil förnyade romanen (detta trots att Witt-Brattström själv på den tiden var kritisk till Thorvall). Avsnittet om Kerstin Ekman ger inblickar i ett romanbygge av rang och dignitet. Och min personliga favorit, Gun-Britt Sundströms Maken framhålls för sin litterära halt.
Här finns med andra ord en sannskyldig skattkista att gräva ur. En kunnigare och mer entusiasmerande guide än Witt-Brattström får man leta efter. Min rekommendation är att man bildar cirklar och läser sig igenom bokens romaner. Att läsa de manliga jämsides med de kvinnliga inbjuder till särskilda frågor. Att läsa i kronologisk ordning är en annan god idé. Och min förhoppning är att mina kollegor runt om på biblioteken bjuder in unga och gamla feminister – detta så utskällda och pejorativa ord – till cirklar och diskussioner. Både kvinnor och män.
Kostar det för mycket kan man alltid köpa in lite färre deckare och cupcake-böcker för att finansiera det hela. Vilka diskussioner det kan bli!
Detta är dock bara den ena sidan av Witt-Brattströms bok. Den andra är liksom insmugen. Genom att citera dåtidens forskare och kritiker sätter hon in böckerna i ett vidare perspektiv och där blir det så tydligt hur revolutionerande böckerna var – ur litterär synvinkel. Vad de kvinnliga författarna gjorde var att gestalta allt det fula och smutsiga.
Det man inte berörde – som kvinna. Pilskhet, mensblod, modersmjölk, sexuell olust, manströtthet, leda och allt däremellan. Ett kladdigt decennium som tog slut när postmodernisterna återerövrade den könlösa texten och gjorde den till norm. Nedvärderingen av 70-talet hade börjat.
Ett årtionde som Ebba Witt-Brattström återupprättat. Och det ska vi vara tacksamma för. Att några manliga litteraturvetare blir avrättade i processen kan man räkna med. Några av dem har rentav hamnat i Svenska Akademien.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
