En övning i kollektivt agerande

Våld och pedagogik

Text och regi: Henrik Bromander och John Hanse.
På scen: Oskar Stenström, Sanne Ahlqvist, Sofia Snahr, Olof Mårtensson.

– Vi måste berätta en sak. Vi har gjort något fruktansvärt.

– Något fruktansvärt mot en av våra egna, en kamrat.

– Vi måste berätta så att ni kan bedöma vad som hänt.

– Vi kommer att kalla personen för Den unge kamraten. En som står för de mångas varma medkänsla och de fåtaligas bittra kompromisslöshet. En aktivist bland aktivister, men en aktivist som gjorde fel.

Så inleds pjäsen Våld och pedagogik som är baserad på Berthold Brechts lärostycke Åtgärden. I Åtgärden har fyra agitatorer från Moskva skjutit sin unge kamrat och kastat honom i en kalkgrop, då den unge kamraten gjort taktiska misstag som kostat kampen anseende och framgång. I Våld och pedagogik är handlingen placerad här och nu och det fruktansvärda aktivisterna gjort mot sin kamrat, är något annat än i ursprungspjäsen. Vi som publik ska avgöra om det var rätt, men först ska vi få veta vad den unge kamraten gjort. Pjäsen är interaktiv i den mån att publiken inte sitter ner, utan vi går, och deltar aktivt i gestaltningarna. Här har pjäsens skapare hittat nivån perfekt. Det är mer som en brottsplatsrekonstruktion än som teater, vi placerar oss i rummet, vi utgör en demonstration, aktivister på krogen och rycks med i sången, vi sjunger Bella Ciao tillsammans, vi håller en blockad och släpper inte varandras armar trots att polisen skriker på oss och fjäderbatongerna åker fram. Det är en övning i kollektivt agerande, att agera som grupp och massa. Flera av situationerna i pjäsen klingar bekant. Scenografin är snygg, ljus och ljud effektfullt och suggestivt.

När poliserna vid blockaden använder övervåld mot, vad som så här långt in i pjäsen, känns som vår vän, känns det självklart att vi i kraft av att vara många driver bort poliserna. Men är det självklart? Är det taktiskt och rätt? När publiken tillsammans försvarar en demonstration och vi kastar gatstenar, förvisso av skumgummi, på de attackerande fascisterna känns det otroligt skönt att få slå tillbaka. När nazistiska Svenska motståndsrörelsen attackerade demonstrationen i Kärrtorp för ett par år sedan lyfte jag upp mitt barn och sprang. Fanns den unge kamraten också på det torget? Jag minns att jag kände mig tacksam över att det fanns de som var stridsberedda, som gick emot nazisterna, när vi andra, med barn eller bara ovana vid konfrontation, valde att springa. Men var går gränsen för självförsvar?

Pjäsen svarar inte på sina egna frågor, och mot slutet av kvällen känns inget förhållningssätt helt självklart. Men främst väcker den frågor om individ och kollektivs ansvar gentemot varandra. När vi agerar kollektivt, bär vi alla ansvar om någon går över gränsen? Och vilket ansvar har individer när de ingår i ett kollektivt agerande, för att inte överstiga andras gränser. Hur upprätthåller vi de gränserna?

Allra bäst fungerar pjäsen som övning i aktivism. Man får verkligen uppleva känslan när en samling människor blir till en agerande kropp. Man får känna på kraften i att vara många och även om det bara är på lek, är det en mäktig kraft.