– Vi hamnade mitt i en demonstration, ursäktar hon sig.
Trots sin aningen excentriska klädstil ger hon ett väldigt ödmjukt intryck. Hoppar genast upp i fönstret för att ge fotografen så bra ljus som möjligt, och för att vara debutant verkar hon ovanligt avslappnad och van vid att bli intervjuad. Hennes bok ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” (Natur & Kultur) släpptes i oktober och har av recensenter kallats en blandning av ”Bridget Jones Dagbok”, ”Girls” och ”Sex and The City”. I grova drag handlar boken om Amanda, en tjej i 30-årsåldern i Malmö som längtar efter en kärleksrelation och som i sin jakt på kärlek använder sig av både krogragg och Tinder – med ofta rätt nedslående resultat. Hon kommer sällan så långt som till tredje dejten, och även om hon gör det så blir hon ofta dumpad av de slingriga, osäkra, halv- eller helstörda, egoistiska killarna hon träffar. Många som har läst boken tolkar den som självbiografisk, vilket Amanda Romare förstår.
– För mig är det tydligt att bokens huvudperson Amanda och jag är två separata personer, men vi har också väldigt mycket gemensamt. Kanske är hon min skugga på något sätt? Ibland kan jag tänka på något, och sen kommer jag på att det är bok-Amandas minne, och inte mitt. Så det är väldigt hoptrasslat, kan man säga. Jag tycker att jag har har skrivit en roman, men den är ju baserad på väldigt mycket självupplevt.
Stolt över det självupplevda
När Amanda Romare skulle skriva boken läste hon många av den samtida litteraturdebattens diskussioner om autofiktion, och funderade ett tag på att byta ut huvudpersonens namn och liksom distansera sig mer från de egna upplevelserna i sitt skrivande.
– Men jag känner så starkt för de ämnen jag tar upp, jag har ju skrivit från min egen bakgrund och det är jag också väldigt stolt över. Jag vill liksom inte förminska mina egna upplevelser, så därför landade jag i att huvudpersonen har samma namn som jag.
– På nåt sätt hoppas jag ändå att boken kan tala för sig själv, och att folk inte ska hänga upp sig på det självbiografiska, säger hon.
När jag intervjuade en annan författare från Malmö, Sofia Rönnow Pessah, berättade hon att hennes debutroman ”Männen i mitt liv” också ofta tolkades som autofiktiv och att flera av hennes ex hörde av sig efter att ha läst den – eftersom de tyckte ha kunnat identifiera sig själva i berättelserna. Har det hänt dig också?
– De gamla ragg som jag har pratat med efter boksläppet verkar vara stolta över att ha gjort ett så pass stort intryck att de får vara med i en bok, ett kuk-avtryck! När jag läste upp några partier ur boken för mina killkompisar innan den trycktes och var lite orolig för att jag skrev att någon snubbe var dålig på att hångla så sa de bara ”men du säger ju också att han är bra på att ligga, det är lugnt”, berättar Amanda Romare och skrattar.
– Men jag har också sett kommentarer om mig i stil med ”det kan inte stämma att hon inte får en kille, hon ser ju bra ut”. Det är så konstigt skrivet tycker jag, för när jag tänker på alla singlar i Malmö som kämpar – precis som jag har gjort – så är handlar ju det inte främst om utseende. Det är en massa andra saker det hänger på när man ska försöka hitta någon att vara ihop med. Jag blir så sur när folk säger typ ”det där kan inte stämma” när jag berättar om mina erfarenheter om att bli dissad och dumpad. Det är så sjukt att behöva gå igenom all den där smärtan och förnedringen, och sedan säger folk att det inte kan ha hänt!
Kvinnor som är incels osynliggörs
Att det finns en samtida idé om att kvinnor inte kan bli bortvalda på kärleksmarknaden på samma sätt som män är något som både bokens huvudperson och författaren Amanda har tänkt på. De har båda läst Malin Lindroths uppmärksammade bok ”Nuckan” som kom för några år sedan, och försökt förstå varför kvinnliga incels får så lite uppmärksamhet till skillnad från manliga.
Såhär går till exempel bok-Amandas tankar:
”Jag har aldrig förstått incelrörelsen. Allvarligt talat, de är så jävla sjuka i huvudet. I dag fick jag dock själv en tanke när några sötingar gick förbi ute på stan. Fan. Varför knullar ingen mig? Jag går här på stan, med en fulladdad vagina, och ingen tar chansen. Det är inte rättvist. Det är fan er plikt att tillfredsställa mig. Där någonstans förstod jag likheten.”
Är din huvudperson egentligen en kvinnlig incel?
– Det är en bra fråga. Incelgrabbarna, som vi kan kalla dem, gestaltas ju ofta som personer som kämpar med det sociala, att kunna kommunicera och gå på dejter. Många sitter hemma och vet inte vad de ska göra. Det som slog mig när jag skrev det där stycket som du citerar var att vi tjejer kämpar med ungefär samma problem. När jag läser om incelcommunityt, att de inte får till det och att inga tjejer raggar på dem – det är ju exakt den frustrationen jag känt när jag har varit ute och raggat på en bar och det är ingen kille som stöter på mig. Men det är väldigt stor skillnad på hur manliga respektive kvinnliga incels beskrivs och hur de agerar.
Manliga incels mördar, kvinnliga incels skriver böcker?
– Haha, typ så! Nej, men alltså kvinnliga incels går ut, försöker göra sig så attraktiva som möjligt, kämpar för att få till dejter.
– Jag blir förbannad när jag tänker på hur mycket plats manliga incels får medan kvinnor som är incels osynliggörs. I de senaste årens debatt om incels har en del tyckt att vi kvinnor borde ”rädda” männen med våra egna vaginor, men ingen har någonsin uttryckt empati eller medkänsla med kvinnor som blir avvisade och inte får ligga. Till skillnad från manliga incels, som verkar dra slutsatsen att det är tjejernas fel, vänder nog kvinnliga incels mer frustrationen mot sig själva, säger Amanda Romare.
Hjärtekrossad och självkritisk
Amanda i ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” försöker hela tiden hitta förklaringen till att hon inte lyckas träffa någon hos sig själv. Är det barndomen, andedräkten, att hon är för på? Inte helt ovanligt hos singlar i den nyliberala samtiden att luta sig mot den individuella förklaringsmodellen, teorin om anknytningsstörning, och att anklaga sig själv för något som kanske egentligen har med samhället att göra.
Sociologen Eva Illouz har skrivit mycket om varför kärlek är så svårt i dagens västerländska samhälle. I stället för att presentera individuella, psykologiska förklaringsmodeller till varför kärlek gör ont, riktar Illouz i sin bok ljuset mot strukturerna i västvärldens senmoderna samhällen – och hävdar att den avreglerade äktenskapsmarknaden, den fria sexualiteten och den nyliberala oändliga valfriheten påverkar våra val av partner och våra känsloliv.
Varför tror du att bokens Amanda är så självkritisk och ständigt hittar anledningar till varför det är hennes egna brister som är orsaken till de havererade dejterna?
– Jag tror att hon inte kan se sitt kärleksliv ur ett större, mer samhällskritiskt perspektiv. Det är så lätt, med tanke på den smärta man fylls av när man har blivit dumpad, att man bara har skygglapparna på och vänder allt mot sig själv. Jag tror att det hade varit en stor tröst för henne om någon berättade det som Eva Illouz skriver om, att det liksom finns en större struktur, och att eftersom hennes vänner kämpar med liknande situationer så vore det märkligt om alla hade samma, individuella problem. Det blir så ensamt och hårt när man alltid måste analysera sig själv.
I din bok synliggörs också det politiska och ideologiska glapp som finns idag mellan män, som röstar på SD, och kvinnor, som är vänster. Jag tänker särskilt på detta stycke:
”Han: Jag känner inte riktigt att jag passar in på den politiska kartan, jag är nog lite av alla partier.
Jag: Även SD? Som har sina rötter i nynazism?
Han: Alla partier har sina problem…”
– Ja, det har varit så många killar som jag har dejtat som har uttryckt sig så. Det är ju även så för bokens Amanda, som i början har en tydlig etisk kompass där hon väljer bort sådana killar – men som under bokens gång blir mer och mer desperat och till slut överväger att dejta en rasist eller en före detta sektmedlem. Det är som att hon liksom tappar bort sig själv efter alla avisanden.
Det är ju ett annat tema i din bok, att dejta personer över eller under ”sin liga”, och att tjejer ofta nöjer sig med ”mindre”.
Ett exempel: ”Min bror Raoul bråkade med sin flickvän för några veckor sedan och då hade hon skrikit:
– Du kan inte bete dig så här när du bara är en jävla sexa.
Han blev helt knäckt (vilket han inte behöver för han är skitsnygg), men har hon inte en poäng?”
– Ja, det är verkligen en stort ämne. Om vi tar populärkulturen till exempel: hur ofta ser vi en kvinna med ett ”normalt” utseende som får en väldigt snygg kille? Seth Rogan är mitt favoritexempel, han är asrolig, men dejtar alltid tjejer som är långt över hans liga.
– I de flesta heteropar som jag känner är tjejen snyggare, mer framgångsrik och roligare än sin manliga partner. Killar matas hela tiden med att de kan få snygga tjejer, medan vi tjejer ska ”nöja” oss med en random kille. Det kanske är lite utseendefixerat att prata såhär, men det är ju ändå en struktur som existerar.
Kärlekens bajstunna
Trots att den innehåller mycket dissar, dumpningar och depp har Amanda Romare skrivit en fruktansvärt rolig bok. Som läsare skrattar man rakt ut åt dråpliga, tragikomiska och samtidsironiska formuleringar som:
”Mamma brukar säga att alla som man har haft sex med stannar kvar som energier i ens underliv och är kvar där för alltid.”
”Jag har laddat ner Tinder igen. Denna kärlekens bajstunna.”
”Ibland vill jag bara samla ihop alla Malmös douches i knarkrondellen och en efter en ställa upp dem mot graffitiväggen och sedan dra fram gamla bettan och i sann Robespierreanda arkebusera allihop och göra slut på den dissade kvinnans lidande.”
Hur viktigt är humor för dig som författare, är den underskattad som litterär talang?
– Ja, humorn har alltid varit viktig. Till en början var det mest ett sätt att bearbeta och kunna skratta åt sjuka saker jag hade varit med om i mitt eget dejtingliv. När man går från en dejt där man har blivit dissad kanske ens första tanke är att man inte ska berätta om det för någon, att det är typ pinsamt. Men när man sedan berättar blir det kanske mer dråpligt, alltså om man dejtar så mycket som jag och bok-Amanda har gjort är man med om väldigt mycket komiska situationer. Humorn är liksom en överlevnadsstrategi för att hantera allt som är deppigt med dejting och relationer.
Tända på porr
I ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” finns det, kanske av uppenbara skäl, även många sexscener. Den unga, kvinnliga huvudpersonen försöker sig halvhjärtat på BDSM-sex och kollar också en del på porr, vilket inte är ett så vanligt inslag i svensk samtidslitteratur. Jag undrar om Amanda Romare medvetet har velat spränga ett tabu genom att skriva så öppet om det.
– Kanske lite. Amanda i boken säger ju till exempel: ”Vanligtvis håller jag mig till sexnoveller av PK-skäl, men har varit så deppig över alla dumpningar och dissar att jag var tvungen att få igång min sexlust.” Jag kan sakna skildringar i populärkulturen där tjejer faktiskt tänder på porr, även om det kan vara problematiskt.
– Jag är så trött på idén att det är just kvinnor som ska undvika porr av etiska och solidariska skäl, medan mäns porrkonsumtion är helt normaliserad. Kvinnor måste också få göra fel, skämmas för att de kollar på porr eller tänder på att bli dominerade. Jag kanske inte vill vara en sådan kvinna i verkliga livet, men jag gillar att låta min huvudperson i boken utforska det.
Du har avslöjat att du själv har lyckats ta dig vidare efter tredje dejten och träffar någon regelbundet nu. Har han läst boken?
– Haha, han fick hem den igår. Tror inte han har börjat läsa den, han får ta ett litet parti i taget. Mest av allt har jag ångest för vad hans föräldrar ska tycka, hoppas de inte läser boken!
Tre snabba frågor:
I din bok beskriver du många olika dejter och platser i Malmö, där huvudpersonen bor. Vilka är dina egna favoritställen i Malmö för en första dejt?
– Baren Taproom, utan tvekan! Perfekt med sina dunkla bås – både när dejten går bra eller åt helvete.
Vilka populärkulturella verk har inspirerat dig när du skriver om unga, urbana kvinnor som dejtar killar och längtar efter kärlek?
– Tv-serien ”Girls” är en klass för sig! Jag har även funnit inspiration i allt från ”Bridget Jones dagbok” och tv-serien ”Sex and the city” till Gunbritt Sundströms ”Maken” och Kerstin Ekmans karaktärsbeskrivningar gällande män, kukar och kompakta stjärtar.
Vad blir nästa projekt? Ska din bok bli film eller blir det en uppföljande bok nummer 2 med Amanda?
– Eftersom jag älskar film och tv, och är ett stort fan av bland annat Richard Linklaters trilogi ”Before sunrise”, ”Before sunset” och ”Before midnight”, så kan jag väl erkänna att jag planerar något i samma väg för ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” och huvudpersonen Amanda.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
