När författaren Linda Skugge för många år sedan skulle parafrasera den sexistiska kritiken av hennes författarskap valde hon att själv beskriva den nya boken med den ironiska titeln Det här är inte en bok som "bekännelselitteratur" och "mensdravel". Dessa två ord fångar in de stigman som omger litteratur skriven av kvinnor med autofiktiva förtecken. Medan självbiografiska inslag hos manliga författare traditionellt upphöjts till allmängiltighet så har de hos kvinnliga tagits emot som någonting kladdigt privat. Och vad gäller "mensdravel", i betydelsen skildringar av graviditet och barnafödande så är dessa smått skambelagda från såväl patriarkalt som feministiskt håll. I det förstnämnda fallet för att erfarenheterna betraktats som triviala och i det sistnämnda för att det funnits en frustration över det som uppfattats som ett befästande av barnafödande som något essentiellt och oumbärligt för den kvinnliga erfarenheten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den amerikanska författaren Maggie Nelson är akut medveten om detta bagage när hon själv tar sig an att, i en blandform mellan essä och självbiografi, skildra sin och sin partner Harrys familjebildning och graviditeten som sammanfaller med Harrys könskorrigering.
Hon låter teorier inom psykoanalys, genus och queerteori smälta samman med levd erfarenhet på ett sätt som känns organiskt och sömlöst trots att namnen på de tänkare hon refererar till står som noter i marginalen. En röd tråd är just ambivalensen till graviditet och barnafödande och, på ett metalitterärt plan, ambivalensen kring att som feministisk tänkare ge litterär röst åt dessa erfarenheter som så ofta har använts för att reducera (cis)kvinnor till deras biologi. Van att av omgivningen läsas som normbrytande beskriver Maggie Nelson hur hon som gravid plötsligt tillskrivs en normalitet som både är kvävande och förförisk. I egenskap "moder till nationens barn" föräras hon med honnörer när hon går förbi militärer. Om de skulle "hedra" henne på samma sätt om hon inte varit ensam vid det tillfället utan tillsammans med sin partner som är transperson kan en bara spekulera i. Vid ett annat tillfälle håller hon ett föredrag när en manlig deltagare i publiken känner sig manad att räcka upp handen och påpeka hennes "tillstånd" som om, som Maggie Nelson skriver, han kände sig manad att fästa uppmärksamheten vid den abnormalitet som en gravid kvinna som tänker utgör.
Samtidigt ställer maGGIE Nelson den mycket fysiska upplevelsen som en graviditet innebär mot sin queerteoretiska skolning vilken ifrågasätter biologi som något givet som föregår våra språkliga diskurser kring densamma. Och långt ifrån att finna någon avgrundsdjup motsättning skriver hon med sin berättelse om sin familj fram ett narrativ som queerar och återerövrar graviditet och barnafödande från konservativa biologister. Den hormonella påverkan hon själv får av sin graviditet och den Harry upplever av sin testosteronbehandling är båda lika omvälvande samtidigt som bådas upplevelser i allra högsta grad är situerade i och formas av kulturella föreställningar.
De ibland nästan i förbifarten refererade teorierna, där såväl giganter som Eve Kosofsky Sedgwick och Judith Butler som mindre kända namn som Lee Edelman och Beatriz Preciado, dyker upp riskerar dock att göra texten exkluderande och inomakademisk. Det som räddar den är Maggie Nelsons skicklighet på att i dessa korta meningar fånga essensen hos de olika tänkare hon hänvisar till och att väcka nyfikenhet och lust att läsa mer av de som en inte själv är bekant med. Referenserna till andra tänkare är heller inte enbart fotnoter i Maggie Nelsons resonemang utan också hyllningar till och intertextuella samtal med beundrade kvinnliga tänkare och konstnärer. Bland dessa finns också i övrigt bortglömda lärare och professorer på genuskurser tidigt i Nelsons utbildning och som hon lyfter in i sin personliga feministiska kanon tillsammans med Eve Kosofsky Sedgwick och Judith Butler.
Mitt i allt (närmare bestämt mitt i skildringen av förlossningen) finns Harrys röst insprängd i kursiv. Den berättar om hans mammas död i cancer. Hon som hade fullt bilder och prylar med "I love Paris" på men aldrig skulle få komma till Paris. Det är i sin enkelhet, hela tiden balanserade på gränsen mot det sentimentala men utan att tippa över, en fruktansvärt vacker berättelse i berättelsen.
Titeln syftar på skeppet Argos i den grekiska mytologin vars delar hela tiden byttes ut tills inget bestod av det ursprungliga utan att skeppet för den skull förlorade sin identitet: det vill säga på samma gång en symbol för evighet och total instabilitet. Argonauterna är intelligent och infallsrik kärlekshistoria om kärleken till den egna familjen som berättarjaget och hennes partner försöker bygga till en stark enhet av nya delar, som skeppet Argos, trots det normativa och förtryckande bagage som belastar kärnfamiljen som företeelse.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
