Simone de Beauvoirs slutsats i ”Det andra könet” (1949) var att en inte föds till kvinna, en blir det. Slutsatsen kan inte underskattas för senare feministisk teori- och politikutveckling. de Beauvoir förde med denna utgångspunkt kvinnors underordnade ställning från biologin till något skapat av kulturen. Underordningen, menade hon (och här skaver det för en historiker), hade uppstått i tidernas begynnelse och berodde på att kvinnan som fysiskt svagare och barnaföderska blev beroende av mannen. Ett ömsesidigt konstituerande beroendeförhållande hade därmed skapats.
Jean-Paul Sartre, som var de Beauvoirs sparringpartner i Paris existentialistkretsar, menade att beroendeförhållanden upphör när slaven avskaffar sin herre genom att säga nej till beroendet. Slav och herre-förhållandet hade tidigare teoretiserats av både Hegel (i samband med de haitiska slavupproren under första halvan av 1800-talet) och Marx (med referens till klasskamp). Sartre tillade att när den underordnade avslutar förhållandet går hon från att vara den andra/objektet och transcenderar till ett subjekt som tar ansvar för sin frihets förverkligande. Sartre sägs delvis ha inspirerats till teorin av dem som valde att göra motstånd mot nazisterna.
Även psykoanalytikern Franz Fanon (ofta kallad den postkoloniala teorins fader) använde denna formel för transcendens i sin bok ”Svart hud, vita masker” (1952), men applicerad på afrikanens och arabens förhållande till den vite mannen. Fanon var intresserad av hur stereotyper skapas, upprätthålls och konstituerar identiteter och använde det filosofiska begreppet intersubjektivitet för att komma åt beroendeförhållandet mellan kolonisatören och den koloniserade. Grundtesen är att det är den andre som konstituerar vår sjävuppfattning. Människan strävar efter att bli erkänd av en annan människa. När den andre systematiskt vänder bort blicken lämnas vi åt att identifiera oss med ett bortvänt begär, åt en spegel som förnekar oss. Fanon förespråkar själva beslutet att aktivt erkänna begäret att bli människa, att våga livet för friheten och ta det existentiella språnget: att gå från objektstatus till subjekt genom att göra motstånd mot förtrycket.
Simone de Beauvoir har kritiserats för att vara ahistorisk: förtrycket av barnaföderskor är ju biologiskt given. Varför ett beroendeförhållande en gång etablerades mellan parterna förklaras inte. Och – påpekade 1970-talsfeminister – när kvinnors livmoder ses som problemet för frihetens förverkligande görs den manliga kroppen till norm. Samtidigt ställde de Beauvoirs förnuftet ovan känslan, intellektet ovanför kroppen. Den reproduktiva respektive privata sfären underställdes den produktiva respektive offentliga sfären. Till hennes försvar kan sägas att i den tid hon levde fanns varken förskolor eller moderskapsförsäkringar – att bli subjekt i egen sak handlade därför om att säga nej till barn. Men att mödrar blev beroende av en försörjare hade till exempel den ryska kommunisten Alexandra Kollontay insett redan på 1920-talet. Just kollektiv barnomsorg skulle få ut kvinnan på arbetsmarknaden (där hon enligt den marxistiska uppfattningen skulle självförverkligas genom att bli en del av arbetarkollektivet).
Feminister har efter de Beauvoir förhållit sig olika till hennes slutsats. Tidiga radikalfeminister förordade IVF och till och med artificiella livmödrar för att göra upp med beroendeförhållanden – krav som upphörde när reproduktionsteknologin tog fart utan att kvinnans position förbättrades. Senare radikalfeminister, som Andrea Dworkin, förkastade alla biologiska förklaringar av könsskillnader – biologism var en väg som lett till Förintelse.
Det fortfarande utmanande med slutsatsen är om vi inte är kvinna eller man från födseln utan blir sådana måste vi fråga när processen är slutförd. När blir en liksom klar? Går processen att undkomma på något sätt? Kan en sexåring vars livmoder inte är i bruk vägra iklä sig sitt kulturellt givna flickattribut? Kan en tolvåring i avsaknad av livmoder göra sammaledes med pojkattributen? Kan de undkomma som tonåringar eller äldre? När har det kulturellt skapade könet oåterkalleligen cementerats?
En del personer värjer sig mot könsbinaritet (två stabila könsmotsatser i form av kvinna och man) och upplöser istället beroendeförhållandet genom att omkoda etablerade könsuttryck. De iscensätter kön i en mängd okontrollerbara uttryck och omskapar könsidentiteterna snarare än låser fast dem. Men två åtskilda binära stabila kön tvingas ständigt fram på en mängd sätt. Din frisyr, kropp, klädsel, sminkning (eller inte) och övriga stil ska passa in med identitetskortets uppgift om vilken könsmotsats du tillhör. Annars blir det omöjligt att passera en nationell gräns, köra bil eller öppna ett bankkonto. •
