Alla som de senaste åren skrikit sig hesa för Nato-anslutningen, tvärsäkert sagt att de är beredda att försvara Sverige med sitt liv, eller bara i allmänhet dragits med i den militaristiska yran, borde läsa ”Krig” av Louis-Ferdinand Céline.
De första 10 sidorna gör nästan fysiskt ont att ta sig igenom. En ung man står ensam och skadad på det flandriska fält där striderna nyss rasat som hårdast; runt omkring honom inget annat än bråte och död; inälvor som hänger ut från kroppar; råttor som redan letat sig in i desamma.
Detta är vad väpnade konflikter alltid innebär. Detta är vad vi med 200 år av neutralitet försökte undvika. Tyvärr är detta också något vi glömt, och nästa gång det blir världskrig kommer vi att tvingas delta vare sig vi vill det eller inte.
Som utvecklingen i världen ser ut ter det sig inte heller helt osannolikt att de som är barn idag kommer att bli kanonmat nästa gång stormakterna går i clinch. Visst: kanske kommer det bli i en kamp mellan gott och ont som i det andra världskriget – men mer troligt i en meningslös kukmätartävling som det första.
Céline skrev sin bok 1934, stoffet var de egna erfarenheterna från skyttegravarna två decennium tidigare. Ändå dröjde det nästan 90 år innan boken härom året kom ut på originalspråk. Anledningen stavas andra världskriget, eller rättare sagt författarens aktiviteter under detta.
För även om det första världskriget gjorde Céline till en övertygad pacifist var han en minst lika övertygad antisemit. Och när tyskarna invaderade Frankrike 1940 var han snabb att börja kollaborera.
Men 1944 kom de allierade och författaren lämnade Paris fortare än kvickt. Tio år tidigare hade han slagit igenom stort med klassikern ”Resa till nattens ände”. Nu var han en paria ingen utom polisen ville veta av.
I lägenheten efterlämnades flertalet outgivna manuskript. Dessa trodde man fram tills nyligen var förlorade. Men 2021 dök de över 6 000 handskrivna sidorna helt oväntat upp, och nu har utgivningen kommit igång. ”Krig” är den första av de ”nya” böckerna som översätts till svenska (mycket förtjänstfullt av Kristoffer Leandoer, som även skrivit ett fint förord).
Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning i ett land där den stora majoriteten inte har en aning om vad krig faktiskt innebär
Större delen av romanen tillbringas på ett sjukhem nära fronten där det skadeskjutna berättarjaget Ferdinand vilar upp sig från det fasansfulla i bokens inledning. Kommer han att skickas tillbaka till fronten? Bli dömd till arkebusering av officerare som tror att han flytt fältet? Han vet inte. Det enda han kan göra är att dregla över sjuksystrarna och snacka skit med sin vän, den om möjligt ännu mer svartsynte Cascade.
En sjukvårdare med knapp utbildning vill dra ut kulan som sitter fast i Ferdinands huvud, för att få träning till sin framtida karriär som läkare; honom hatar vår huvudperson. En vansinnigt ful officer vill förhöra honom om vad som egentligen hände vid fronten; honom hatar han. Föräldrarna kommer på besök, dem hatar han också.
Allt och alla som har något att göra med honom själv och den situation han nu befinner sig i känner Ferdinand djup avsmak inför, och med tanke på scenerna i inledningen är det inte svårt att förstå honom.
Innehållsmässigt kommer ingen som gillar Célines övriga produktion att bli besviken. Det grova språk och den nihilism som gjorde ”Resa till nattens ände” så banbrytande finns det drösvis av även här. Men där debutromanen är på över 500 sidor och lätt blir lite tjatig i allt sitt mörker och machoposerande är ”Krig” med sina drygt 160 tajtare.
Att läsa romanen är att kastas in det mest fruktansvärda man kan tänka sig och sedan plötsligt ryckas ut igen. Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning i ett land där den stora majoriteten inte har en aning om vad krig faktiskt innebär.
