– Det känns kul. Det var många som fick syn på serien som inte har läst den förut. Och den fick vara med som ett inlägg i debatten, som var så skruvad, säger Ellen Ekman.
Just den debatten handlade om att många män med främlingsfientliga åsikter plötsligt började prata om strukturella problem efter övergreppen i Köln. Till en början var Ellen Ekman osäker på den framträdande publiceringen, men det väntade näthatet uteblev. I stället var det de påhittade figurerna som fick ta smällen.
– Jag ser ofta i mina kommentatorsfält att folk blir arga på gubbarna i serien. Till den i Metro var det någon som skrev ”Gud, vilken dubbelmoral”.
Lilla Berlin skildrar ofta det dagsaktuella, och Ellen Ekmans karaktärer har fått ta upp allt från långkokstrender till jämställdhetsfrågor. Samtidigt som hipsterkulturen är ett naturligt inslag i hennes vardag avundas hon ”dem som kan hänge sig helt åt korvstoppning och närproducerad öl”.
– Jag är en ganska betraktande person och känner det som att jag står utanför och tittar, men jag är ju en del av det. Jag tänker att man inte kan ha någon självdistans överhuvudtaget om man ska gå upp i det helt.
Ibland passar Ellen Ekman också på att ta revansch genom sina tecknade hipsters.
– Man har verkligen möjlighet att gå in och ta igen för situationer. När jag tog körkort till exempel hade jag en lärare som tyckte att jag skulle tänka på växelspaken som en kuk. Då ritade jag en serie om en tjej som sliter loss hela växelspaken, det är ett skämt man inte hade kommit på i stunden. Då sa jag bara ”Aha, okej”, och så körde vi vidare. Jag funderade på att klippa ut serien och skicka den till körläraren.
Ellen Ekman berättar att hon för det mesta brukar använda sig av karaktären Lisa när det är något mer självupplevt – hon med knut på huvudet som var på Metros förstasida.
– Lisa går på konstskola och har en medelklassbakgrund. Hon tycker att hennes föräldrar har gett henne för mycket kompromisslös kärlek. De har inte tvingat henne att plugga ekonomi utan alltid uppmuntrat henne, så hon har lite mindre att kämpa för som konstnär. Hon har inget att revoltera emot.
För verklighetens Lisa började allt i ett villaområde i Stockholmsförorten Tallkrogen. Ellen Ekman minns att ett skåp i föräldrahemmet ”kräktes ut serietidningar” när hon öppnade det. Fantomen, Min häst, Serieparaden, Larson, Ernie och Ensamma mamman.
– Och så tog man en bunt, lade den på golvet på toaletten och satt där tills benen domnade. Den finaste platsen att hitta sitt seriealbum på är på någons toalett.
Så här i efterhand var det mycket som pekade på att Ellen Ekman skulle bli serietecknare. De intensiva lässtunderna, timmarna i ritrummet på förskolan och seriefigurerna som förde fram meddelanden till lärarna i marginalerna på anteckningsböckerna i lågstadiet. Efter gymnasiet började Ellen Ekman på förberedande konstskola i Stockholm, men kände inte riktigt att hon hittat rätt. När hon av en slump fick syn på en annons från serieskolan i Malmö föll allt på plats. Under sitt andra år på skolan anmälde hon sig till Sydsvenskans årliga tävling. Priset var att bli publicerad i tidningen.
– Jag satt och funderade på vad jag skulle göra och kom på en situation som jag och min pojkvän varit med om som jag tyckte var rolig. Han hade väldigt långt skägg ett tag och när vi var ute var det alltid en massa unga män som ville komma känna på det och diskutera schampon. Jag kände mig väldigt utanför, så jag gjorde en serie där en kvinna drar upp sin kjol och säger ”Då jävlar pojkar skulle ni se mitt könshår”.
Möllan Deluxe var född och Ellen Ekman vann tävlingen. Kort därefter fick hon en ny uppdragsgivare i Metro och serien bytte namn till Lilla Berlin. Efter att bara ha varit verksam i ett halvår vann Ellen Ekman Stora Ponduspriset. Kometkarriären började genom ett tips om jobbet på Metro från Dotterbolaget, som är ett nätverk för kvinnor, transpersoner och icke binär som tecknar serier.
– Vi vill stötta varandra i en bransch som kanske bara har plats för en kvinna åt gången. I stället för att konkurrera vill vi samarbeta. Jag tror att Dotterbolaget har varit helt avgörande för de serier som vi har sett i Sverige de senaste åren. Vi har lyft och peppat varandra.
För tillfället tecknar Ellen Ekman bara Lilla Berlin en dag i veckan för Metro, jämfört med de tidigare fem. Det är för mycket annat som också ska hinnas med. På ritplattan i ateljén syns en bild där en pojke lägger några slantar i en tiggares kopp. Scenen är från den kommande barnboken Veckan före barnbidraget, som hon gör för Raben & Sjögren med debutanten Elin Johansson. Boken kretsar kring vad en pojke och hans mamma hittar på när de har ont om pengar i slutet av månaden. Leker badhus i en uppblåsbar pool och äter korv och makaroner utan korv, till exempel.
– Det känns som en viktig bok, för det är kanske inte något som skildras i barnlitteraturen så ofta, fast veckan före barnbidraget är ganska närvarande för många barn. Den är fin, den handlar också om solidaritet. Den skulle kunna vara lite glättig och handla om en supermamma som hittar på massa roliga grejer. Hon försöker så gott hon kan men hon deppar också ihop och drömmer om Paris och att kunna köpa en mango, säger Ellen Ekman.
På sidan om det tecknar hon Ellen Ekmans 2016 för Helsingborgs Dagblad och jobbar med den femte Lilla Berlin-boken. Hon har bett läsarna skicka berättelser om sina eskapader på dejtingappen Tinder, som seriefigurerna sedan ska få gestalta. Över 50 mejl har redan kommit in.
– Det är mycket knäppisar med väldigt bra självförtroende. Mycket snusk. Den kommer att heta Netflix och chill, som är ett uttryck för att ligga.
Ellen Ekmans serie Doris och Bettan, som skapades under åren på serieskolan i Malmö, har också publicerats i Norge. Förhoppningen är att de feministiska superhjältarna även ska nå en svensk publik.
– Vänta! Jag kan visa, säger Ellen Ekman och kommer snart tillbaka med ett seriealbum.
Omslaget pryds av två äldre kvinnor med hängbröst som dricker drinkar och springer i strandbrynet.
– Jag har ritat av superhjältescener och lagt in Doris och Bettan där i stället. De är två solariebrända pensionärstanter som egentligen kanske bara vill röka ciggisar och dricka Piña Colada, men som hamnar i olika situationer. Superhjältetemat bygger ju på att vem som helst kan vakna upp en morgon och vara jättestark. Varför skulle inte två tanter kunna göra det?
Drömmen är att Doris och Bettan ska få vara med i ett helt seriealbum med kvinnliga superhjätar som ska finnas i livsmedelsbutikerna. Inget är spikat än men flera serietecknare har nappat på idén, däribland Lina Neidestam som tecknar Zelda.
– Mitt mål är att göra en feministisk superhjätetidning som ska stå bredvid Fantomen. Lite glossig så där. Feministiska serier hamnar alltid på kulturavdelningen.
Men enligt Ellen Ekman är branschen tuffare i Sverige än i Norge. Serieboomen har inte nått till stripformatet än, som hon jobbar med. Hon berättar att det är svårt för nya förmågor att slå sig in och ta betalt då tidningar kan publicera gamla strippar från seriearkiv för nästan inga pengar alls. Hon har flera gånger kommenterat problematiken i sociala medier, bland annat genom att sätta rubriken ”Arvodesförhandla med tidningar i Sverige” på ett Instagramklipp där en nyrik Kalle Anka högfärdigt kastar en krona till Kajsa som tigger på sina bara knän. Lilla Berlin-Lisa har också fått säga ifrån genom att konstatera att hon inte bor i ”det magiska landet Mums mums där man betalar med geléhallon i stället för med pengar”.
– Det är svårt att få betalt för det. När man berättar vad man vill ha tar de hellre syndikerade serier.
Lisa och alla de andra i Lilla Berlin är något rundare till formen och Ellen Ekman tecknar bara två olika sorters näsor ”för att minska fördomsreflexerna och komma bort från schabloner”. Men de testar också Ellen Ekmans egna fördomar. Vem säger vad? Vem får vara stark och vem får vara svag? Till en början ville hon att de kvinnliga karaktärerna alltid skulle vara starka och kunna ge svar på tal, som en motreaktion på tecknade femme fatales och kvinnor som jagar sina slashasar till män med brödkavel.
– Jag märkte efter ett tag att det finns en risk att de blir duktiga flickor som inte får uppvisa brister eller vara småsinta och egoistiska – precis som man är. Då fick jag tänka om lite. Jag tycker fortfarande att de är ganska balla, men de får också ha svagheter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
