Den amerikanske journalisten Tim Pool undersökte Sveriges så kallade no go-zoner och mötte ett fridfullt Rosengård, men påstod sig stöta på problem i Rinkeby.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det har alltid varit ett symbolladdat ord och en symbolladdad plats i Sverige och plötsligt hamnar det i någon sorts internationell diskussion också. Det gör mig väldigt deprimerad. Jag får känslan av att saker går åt fel håll. Jag önskar att man skulle kunna ha en mer komplex diskussion om Rinkeby, om förort och innerstad och vad som är de egentliga problemen, säger Elise Karlsson när vi ses för att prata om hennes nya bok Klass.

Elise Karlssons bok Klass handlar om denna symbolladdade plats. Bokens huvudperson Hélène, pendlar varje dag från sitt föräldrahem i Rinkeby till universitetet. En geografisk såväl som en klassmässig förflyttning. En resa mellan två olika världar som nästan aldrig möts.

– Det är verkligen påtagligt de senaste decennierna, när vi fått en mer uttalat nyliberal politik, att platser som har varit isolerade och inneburit en viss identitet, att den tendensen har förstärkts. Till exempel genom hur skolsystemet har lagts om. De som inte har betygen att komma in på bättre skolor är utslagna redan från början. Man förstärker tendenser som funnits länge och som har varit väldigt olyckliga.

Har bussresan blivit längre?

– Jag tror att det är färre som kommer på den bussen i dag.

Boken utspelar sig för 15–16 år sedan. Hur har bilden av förorter förändrats tycker du?

– Den här nyliberala vändningen har påverkat bilden väldigt mycket. Eftersom man har skapat ett samhälle där alla får skylla sig själv. Kan man inte jobba ska man straffas och så vidare. Det är klart att det påverkar bilden av så kallade utanförskapsområden. Det förstärker bilden av att de som bor där får skylla sig själva och inte behöver stöd från samhället. Häromveckan kom statistik i DN, där de försökte göra en positiv nyhet, vilket är bra. Den handlade om att arbetslösheten i Rinkeby, sedan jag växte upp, har sjunkit. Det är jättebra, men den har sjunkit till typ 50 procent. Hade det handlat om att arbetslösheten i Sverige sjunkit till 50 procent så skulle det inte kallas för en positiv nyhet, även om det innebär att det blivit något bättre.

– Sedan finns det andra saker, som är oroväckande, som att det dyker upp mycket mer vapen i Sverige. Det är ju något som man måste göra något åt. Det kanske inte handlar om fördelningspolitik. Men jag tror att man kan göra mycket med fördelningspolitik, för att det inte ska finnas en bas att rekrytera från, av unga människor som känner att kriminalitet är den bästa livslösningen.

När Hélène i boken träffar en gammal klasskompis i ett universitetssammanhang låtsas ingen av dem om att de känner varandra. Varför?

– Dels så finns ju konkreta problem med att bo i ett utsatt område, med sämre resurser, saker blir slitna och ersätts inte, bostadsbolag som inte satsar på underhåll. En annan sak är en form av stigma som man kan uppleva finns. Hélène är orolig för hur hon ska uppfattas och rädd för att inte passa in. Det kanske hon var redan i sin uppväxtmiljö, men det förstärks på universitet. Det blir en annan form av att inte passa in. Att både hon och Clarice, som är kompisen hon träffar, känner den här nervositeten att man ska associeras med det här smutsiga och fula. Det är något som skapas som en bild i samhället. Vi har det som är fint och fungerar, sen har vi det här områdena med en massa problem och alla problem man ser där har bara med området att göra. Om området inte fanns skulle vi inte ha några problem. En väg kan bli att man inte orkar stå för den platsen.

Hämnd är ett tema i boken, Hélène och Clarice vill ta hämnd på en lärare som skrivit en bok om dem. Förorter är ju mer drabbade av att beskrivas av utifrån-blickar, har boken handlat om hämnd för dig också?

– Ja, det är väl det som processen med boken handlat om också. I början hade jag en starkare sådan idé, att den här boken skulle vara en hämnd på sådana skildringar.

Vilket ansvar, att skriva den ultimata hämndboken på kassa förortsskildringar.

– Ja, och det är ju också ett vansinnigt megalomant projekt. Att berätta "sanningen" om förorten. Det var ganska skönt att röra sig bort ifrån det. Jag har skrivit aktivt på den som projekt i åtta år. I början när jag började på det här projektet fanns det inte så många förortsskildringar, men under 2000-talet har det kommit mycket mer. Så med tiden har jag också börjat känna, det här behöver inte vara den definitiva skildringen av förorten, utan jag kan skriva min berättelse. Då har det slutat handla så mycket om hämnd, utan mer om hur jag ser världen.

– Jag har kommit till någon sorts insikt om att jag tidigare trott att alla ser världen så här och att vissa saker är självklara, men att de inte är det för alla. Till exempel att sedan 2001 har bilden av muslimer blivit en väldigt märklig symbolfråga i svenskt samhälle. Det är en märklig bild som målas upp, av muslimer som extrema och utan plats i det svenska samhället. För mig är de det svenska samhället. Jag har växt upp i ett Sverige där det är självklart, där muslimer kan vara i majoritet utan att det skulle vara ett problem. Så det har gått mer från att handla om den där hämnden, till att återskapa min blick på världen. Som den var då.

Du har också skrivit en bok med antirasistiska boktips, vad tänker du om litteraturen som motkraft i det samhällsklimat vi upplever just nu?

– Mer och mer börjar det kännas som att det spelar ingen roll vad fan man gör, saker kanske kommer att fortsätta rulla utför ett tag till innan det blir bättre. Men just därför har det för mig blivit viktigare att läsa saker som ger mig förståelse. Saker som hjälper mig att konstruera en egen världsbild och inte bara reagera på andras. Jag läser mer filosofi och böcker av människor som levt i andra märkliga tider. Till exempel österrikaren Karl Kraus syrliga kommentarer om sin samtids växande nationalism och krigshets. Han hade rådet att man skulle förlägga dygnet så att missade nyheterna. Så fort tidningen damp ner på morgonen så skulle man gå och lägga sig och vakna sedan på eftermiddagen. Det var hans råd för att klara av att leva i sin samtid.

– Det kan kännas som att man både behöver bli bättre på att läsa nyheter och på att hålla sig undan det dagliga flödet och dra sig tillbaka till något eget. Man måste hitta något att bottna i.

Efter Elise Karlssons förra roman, Linjen, om den högpresterande osäkert anställda kontorsarbetaren Emma, hyllades hon som en förnyare av arbetarlitteraturen. I romanen som lånat namn av den nya arbetslinjen finns inget liv utanför arbetet, arbetet är inte en försörjning utan också vem du är.

Jag känner igen mig mycket i att få någon sorts identitetsförlust när jag inte har ett jobb. Varför känner jag så tror du?

– Jag tror att det som är intressant är att det har funnits flera generationer innan oss som inte behövt tänka så mycket på det. Man har inte rört sig så mycket mellan arbetsplatser som i dag. Nu är det någon sorts existentiell känsla kopplad till det, att jobbet påverkar jaget så mycket.

Emma i Linjen har inget liv utanför jobbet, är det mer som kretsar kring jobbet i dag?

– Ja, det tycker jag. Man tränar inte för att träna, utan för att jobba bättre, man äter för att jobba bättre. Allt riktas in på det målet, istället för tvärtom, att jobbet är något man gör för att ha en bra fritid. Det är en omärklig rörelse, sedan plötsligt står man där och säger: Hur hamnade vi här?

– Jag funderar på att skriva vidare om Emma och att hon då skulle få göra lite mer fritidssaker, men gissningsvis kommer hon ju gå in lite för mycket för dem också.

Hon skulle ju vara grym på att hänge sig åt den här "rekreerande fritiden".

– Ja, det är ju också en del av prestationen i dag.

Vad tänker du om duktig flicka-debatten?

– Jag tycker många har skrivit klokt om den. För mig handlar det inte alls om att fördöma den duktiga flickan. Jag är jättemycket en duktig flicka och jag vill inte fördöma mig själv. Men som politisk figur är den ju rätt dum. Sara Abdollahi har skrivit bra om det, att som vanligt så läggs problemet på individnivå istället för att prata om hur man kan lyfta en hel klass. Om duktig flicka är ett sätt att klassresa, eller överhuvudtaget ett sätt för kvinnor att ta makt i samhället, så ... Det blir som med Emma i Linjen. Emma kanske klarar sig bra på sin arbetsplats, men vad händer med alla omkring henne? Ska man låta alla andra försvinna iväg? Hon kan klättra, men är det okej att alla andra gradvis försvinner från arbetsplatsen tills hon är sist kvar? Det är en väldigt deprimerande bild av ett samhälle.

Det är väldigt fint beskrivet i boken hur tårta får en annan innebörd, när det äts tårta hela tiden när folk sägs upp.

– Det blir ju som någon slags nihilistiskt experiment och strävan mot nollpunkten, där det är maximalt med arbete, minimalt med människor. Det heldatoriserade samhället.

Vad kommer hända med oss då tror du?

– Det känns som att det alltid blir väldigt dramatiskt när man pratar om teknologi. Lite: "Nu kom persondatorn, nu är det kört för människorna". Så är det antagligen inte, men det är klart att det påverkar.

Fast hur ska vi lyckas frigöra oss, med hjälp av automatiseringen, om vi glömt bort vad fritid är? När fritiden bara handlar om att göra saker som gör att man orkar med sitt jobb?

– Vi får låtsasjobba i olika vuxendagis.

Fas 3 för alla!

– Det låter som en mardröm.

Jag tycker att skildringen i Linjen också känns som en samtida mardröm, att vara osäkert anställd är ju som att gå på audition varje dag man går till jobbet, får jag stanna kvar?

– Ja, överhuvudtaget är det ju väldigt mycket som är så i dag. Är man på dejt via Tinder-appen är man på audition, när man söker andrahandskontrakt blir man också intervjuad, duger du? Det är väldigt svårt att vara framgångsrik. Det är också en del i att allt centreras i urbana miljöer, det är den urbana miljön som gäller och där tävlar alla.

– Det är lite som i Hungerspelen. Man har huvudstaden, där allt spännande händer. Sedan har man distrikten, och det kan vara glesbygden eller förorten, ofta när man pratar om förorten låter det som Distrikt 12 i Hungerspelen. "De har sina problem". Som om inte huvudstaden påverkar det som händer i Distrikt 12. Som om det inte är centreringen av makt och pengar som är problemet egentligen, istället pekar man på Distrikt 12, oavsett om det är Jämtland eller Rinkeby.

– Det är lätt att göra platsen skyldig till allt som händer på den platsen, som om det inte har med resten av Sverige att göra.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.