Jag har inte helt förstått uttrycket ”den nya synen på kön”, men mycket verkar fokuserat på begreppet könsidentitet. Det tycks råda förvirring kring ordets innebörd. Delvis tror jag att förenklingen ”könsidentitet är det kön du känner dig som” ska lastas. En mer korrekt förklaring är ”könet du vet att du är” eller ”din upplevelse av jaget”. Men det är heller inte helt klockrent. Jag sliter mitt icke-befintliga hår i att klura ut ett bra sätt att förklara könsidentitet så att fler ska förstå. Jag lastar ingen som inte förstår, men jag är hejdlöst frustrerad över att inte nå fram.
Jag vet inte var könsidentiteten sitter. Jag vet inte om den formas när vi är foster eller skapas senare i livet. Och ärligt talat tycker jag inte att det spelar roll. Precis som att jag inte behöver förstå om min sexuella läggning är medfödd eller kulturell. (Till alla som tycker att det ÄR viktigt att reda ut var könsidentiteten sitter: jag hoppas att vi ändå kan vara överens om att debattartiklar med begränsat antal tecken inte är det bästa formatet för det.)
Det är inte heller så att könsidentitet och könsroll är synonymer. Könsroll är sådant som förväntade intressen, könsuttryck, sätt att kommunicera. Alltså normer. Medan könsidentitet är min upplevelse av vem jag är. Ett omfamnande av en könsroll kan kännas rätt eller vara ett sätt att bli accepterad av andra. Men föreställningen om att alla transpersoner alltid strävar efter att passa in i en av två snäva könsroller är för mig helt absurd. Det osynliggör dessutom alla ickebinära och andra som varken är kvinnor eller män.
Förvirring råder även om vad transpersoner vill eller hur transpersoner ser på kön. Det förvånar det mig att många verkar oförstående inför att transpersoner inte har en gemensam åsikt. Transpersoner är olika. Vissa ser trans som medfött. Vissa ser trans som något man slutar vara efter att ha genomgått könsbekräftande vård. Vissa ser kön som flytande. Vissa menar att det bara finns två kön. Vissa passar in i en stereotyp könsroll. Osv osv. Jag tror att ni förstår min poäng, nämligen att transpersoner inte har en gemensam syn på kön eller ett enda sätt att vara. Precis som att cis-personer är olika.
Kanske är det så att du inte tror på könsidentitet? Utan tänker att kön bara är kroppar, juridik och sociala förväntningar? Det har du rätt att tycka. Men synsättet ifrågasätter min existens. Det gör ont. Och jag är otroligt trött på att höra att jag inte finns, att jag är osynlig, att jag är lurad, att jag är en könsförrädare. Att jag förstör allt jämställdhetsarbete. För det är där samtalet ideligen hamnar. Men vi som är trans borde väl om några vara exempel på att våra identiteter och möjligheter inte bestäms av våra kroppar?
Som transperson är det lätt att få panik när våra liv ska debatteras och granskas. Som minoritet är vi alltid beroende av majoritetens välvilja. Vi har precis blivit av med steriliseringskravet. Då kommer nya röster och säger att vi måste genomgå underlivskirurgi för att tas på allvar. För det är vad jag hör när någon säger att penisar inte hör hemma i damernas omklädningsrum eller att transkillar har ”en kvinnas könsorgan”. Det är ett evigt prat om våra genitalier. Det är ovärdigt och skrämmande.
Om cis-män vill vistas i kvinnors omklädningsrum räcker det att skaffa ett falskleg med det juridiska könet kvinna. För påtvingade kroppsliga ingrepp och ändring av juridiskt kön skildes åt redan 2013. Och kanske är det här ett av många exempel på varför det är svårt att prata med den som inte är insatt: jag märker att många cis-personer är rädda för saker som redan är möjliga. Många saknar även kunskap om bredden av erfarenheter bland transpersoner eller har en skev bild av könsbekräftande vård.
Jag anser inte att Kajsa Ekis Ekmans nya bok är måste-läsning. Tvärtom. Jag har läst den, och mängden faktafel, usel källkritik och bristande research chockade mig. Urbana myter sprids, grundläggande information utelämnas. Personer felkönas med flit. Enskilda personer tas som sanning för vad alla transpersoner tycker. Den är just sånt som omöjliggör konstruktiva samtal.
Jag diskuterar ofta med oliktänkande men där det finns en grundläggande respekt. Ekis bok saknar det. Istället skapas ännu större klyftor. Den borde ha skrivits av någon med intresse av dialog, inte att bedriva ensidig opinion. För när nivån är så här låg, felaktigheter sprids och det diskuteras hur transpersoner förstör feminismen – då orkar jag faktiskt inte mer.
