Eftermälet kom mycket att handla om pressetik. Men också om personliga berättelser om att dras med i drev, tappa huvudet, göra fel. Anfört av Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg och hennes offentliga ånger över publiceringarna, inte minst i dagboksromanen ”Året med 13 månader”.

Berättelsen om vad som hände, vad som ledde fram till Benny Fredrikssons död, är oerhört känslig, ingen kan veta, alla kan spekulera. Är det rimligt att peka ut den fria pressen som ansvarig för ett självmord? Är det anständigt att alls spekulera i vilka andra drivkrafter som kan tänkas ligga bakom hans beslut att avsluta sitt liv?

Ovanpå det den massiva backlash som feminismen upplevt på senare år, inte minst i takt med att metoo-rörelsens kollektiva kraft urholkats till frågor om förtal och positioneringar.

Med denna kombination av politiskt sprängstoff och personliga tragedier inbyggt i materialet, är jag djupt imponerad av Johan Hiltons bok

Med allt detta i ryggen, med denna kombination av politiskt sprängstoff och personliga tragedier inbyggt i materialet, är jag djupt imponerad av Johan Hiltons bok ”Den siste teaterdirektören”. Hans förmåga att reda i röran utan att bli tendentiös. Att gå in i de mest smärtsamma, privata stunder utan att kännas smetig eller spekulativ.

Jag tror att hans genuina kärlek till och kunskap om teater och dess väldigt speciella värld, som tidigare scenkonstredaktör på DN, är en avgörande aspekt av att han kan det.

Precis som Fredriksson – han brann för teatern som ingen annan, den var hans väg ut. Platsen där han kunde frigöra sig från barnet Bennys maktlöshet, inför sin missbrukande mamma och avstängda pappa och sin arbetarbakgrunds begränsningar.

Hilton berättar i två parallella spår, båda baserade på omfattande intervjumaterial och det som skrivits om händelseförloppet. Det ena följer Benny Fredriksson genom livet, från barndomens trångbodda och torftiga tillvaro i Midsommarkransen och Bredäng. Sedan de första stegen på vad som skulle bli en hejdundrande klassresa. Vaktmästarjobbet på Stockholms stadsteater som gav honom den första lilla inhoppsrollen på scen, scenskolan, åren som skådespelare. Sedan regissör och tidigt med siktet inställt på detta: att få leda den teater som var den som visade upp att ett annat liv var möjligt för honom när han som 13-åring för första gången mötte teater, just där.

En streber men också en idealist som med en ostoppbar energi gick så in för sin roll som teaterdirektör att han, på gott och ont, blev Stadsteatern. Drev igenom radikala förändringar som gjorde hans teater till en oöverträffad framgångssaga både publikt och konstnärligt, men också tog knäcken på medarbetare med sina orimliga krav.

Det andra spåret redogör för perioden från hösten 2017 när metoo drar igång och i Sverige får sitt stora genomslag med skådespelarnas upprop tystnad tagning, fram till hans död våren 2018.

Det är en omfattande bok, fyrahundra sidor och i stort format, och inledningsvis stör jag mig en aning på något omständligt i berättandet kombinerat med en vilja att dramatisera, det finns också resonemang som upprepas, ibland nästan ordagrant. Men efter hand sjunker invändningarna undan. De är inte relevanta i relation till den oerhörda noggrannhet med vilken Johan Hilton tar sig an alla aspekter av denna såriga berättelse. Det är med en finkalibrerad känslighet som han lyckas både berätta om det absolut nödvändiga i det som metoo gjorde den där hösten (hur ett urartat mansvälde som normaliserade övergrepp faktiskt hade sitt grepp om teatern och filmen fram till den punkten) och samtidigt visa på hur en anonymiserad massa av vittnesmål kan vara en otroligt destruktiv kraft. När de vänds mot en individ.

Att så många ändå ville tro på uppgifterna går att koppla samman med det faktum att så mycket skit faktiskt hade sopats under mattan i decennier

Efterforskningarna som gjordes av en konsultfirma månaderna efter publiceringarna visade att mycket av det som framkommit i dem helt enkelt inte stämde, även om del gjorde det. Att Benny Fredriksson var både nyckfull och dominant som chef kan många skriva under på, däremot inte att han på något sätt skulle vara ett sexistiskt as. Johan Hilton kommer fram till samma slutsats efter sina många intervjuer med de inblandade.

Men att så många ändå ville tro på uppgifterna går att koppla samman med det faktum att så mycket skit faktiskt hade sopats under mattan i decennier, sekler, inom teatervärlden. Johan Hilton beskriver fint hur detta löfte att tro på varandra som var metoo-rörelsens hela kärna ställer sig i vägen för ett kritiskt ifrågasättande.

Så, dödade Aftonbladet Benny Fredriksson? Johan Hilton avstår från att försöka svara på frågan och lyfter istället fram en Benny Fredriksson som så mycket var sin teater att förlusten av den var något som inte gick att uthärda. En människa som höll mörkret ifrån sig tills det inte var möjligt längre och då uppslukades av det.