Men denna i allt högre grad globalt ikoniserade bild av Stonewall-händelserna som gay liberations startpunkt döljer själva förutsättningarna för att just detta upplopp gått till queerhistorien. Den skuggar en mängd organiserad och spontan aktivism innan och runt Stonewall-händelserna. Erfarenheter som varit en viktig del i queera sexualiteters och köns västerländska moderniseringshistoria.
Går vi till källor som svenska RFSLs medlemstidningar året 1969 uppmärksammas Stonewall inte alls – istället är det en aktion i Nederländerna som lyfts fram som nydanande. Den 21 januari 1969 demonstrerade nämligen homofilaktivister utanför parlamentet i Haag. Att demonstrera var i sig inget nytt i homosexualitetens historia, men denna gång skedde detta samtidigt som parlamentarikerna debatterade de olika lovlighetsåldrarna för hetero- respektive homosexualitet. I nederländsk massmedia pågick också diskussioner om saken.
Demonstrationen väckte därför stor uppmärksamhet, inte bara i Nederländerna utan också bland homoaktivister i Sverige. Att demonstrera utanför parlamentet som påtryckning under en pågående politisk debatt! En sådan djärv homofilpolitisk strategi hade ingen hört talas om. I RFSLs tidning Förbundsmeddelanden från 1969 kan vi läsa att ”holländska homofiler” använde ”nya medel” i kampen för legalisering av homosexuella handlingar. Att demonstrera utanför parlamentet och kräva jämlik lagstiftning för hetero- och homosexuella handlingar när beslutfattarna diskuterade frågan sågs som en milstolpe i homopolitikens historia.
Bilden av Stonewallupploppet som startskott för en homofrigörelserörelse har länge kritiserats av historiker och sociologer också i USA. Dels genomfördes politiskt planerade aktioner som demonstrationer utanför Vita Huset i Washington under 1960-talet organiserade av homofilorganisationen Mattachine Society. Och dels skedde under 1960-talet tidigare än Stonewall och på andra platser i USA flera queera upplopp värda att ihågkommas.
Sociologerna Elizabeth A. Armstrong och Suzanna M. Crage som studerat fenomenet Stonewall-som-ikoniserad-berättelse menar att händelserna kring upploppet ska ses som ett resultat av gay liberationrörelsen i New York, inte som gnistan som tände den. Just genom att det redan fanns organiserade aktivister, infrastruktur för flygbladsproduktion, telefonkedjor, stillastående demonstrationer som beprövad metod för att väcka uppmärksamhet i homofila frågor, lokalt upparbetade mediakontakter, mm., mm. – så kunde aktivister och det positivt inställda grannskapet Greenwich Village snabbt mobiliseras till Stonewall i flera dagar för att konfrontera de polisiära trakasserierna mot baren och dess kunder. De ovannämnda strategierna för att väcka uppmärksamhet tillsammans med flera tidigare lyckade blockader mot massarresteringar av barkunder och deltagare i privata fester hade innan Stonewall-upploppet redan utvecklats av New Yorks homofila organisationer. De var helt enkelt vana.
Att Stonewall efteråt kommit att ikoniseras som den minnesvärda händelsen beror på att en redan blomstrande homorörelse i New York snabbt ordnade en – för kollektivets minne så viktig – åminnelseritual i form av en årlig parad. En parad som trots motstånd från queera i San Fransisco (som redan hade sina egna stora parader och minnesvärda händelser) snabbt institutionaliserades och spreds nationellt och transnationellt.
I Nederländerna uppstod inga åminnelseritualer efter homodemonstrationen utanför parlamentet, men den uppmärksammades likafullt när aktionen utspelade sig, nyheten spreds och gjorde intryck på RFSL och homoaktivister i samtiden och bars in i framtiden. Ikoniseringen av Stonewall som ett ensamt upplopp förmörkar därmed det ofta idoga organiserade och systematiska arbete som ligger bakom all framgångsrik politisk kamp.
Lästips: Elizabeth A. Armstrong och Suzanna M. Crage: Movements and Memory. The Making of the Stonewall Myth (2006).
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
