De institutionella aktörerna beviljas varje år verksamhetsstöd, och även om anslagen till kulturområdet i regeringens budget från förra året sänktes med en dryg miljard har dessa verksamhetsstöd inte sänkts på pappret – även om inflationen och höjda lokalhyror i praktiken inneburit en sänkning i och med att stödet inte räknats upp. För de institutionella aktörerna utgör detta en utmaning, men de riskerar inte att gå omkull. 

Situationen är annorlunda för det fria kulturlivet.

Halvering av projektstödet

De projektbidrag som går att söka har under det gångna året halverats. Från att 2022 ha beviljat 18,7 miljoner i projektbidrag till dans/cirkus och 19,1 miljoner till teater/opera/musikdramatik/performance delade Kulturrådet förra året ut 7,6 miljoner till den första kategorin och 10,6 till den andra.   

Samtidigt har landets kommuner och regioner drastiskt sänkt sina projektmedelanslag. 

Ett år senare har dessa nedskärningar fått genomslag inom den svenska kulturscenen.

– Jag är rädd att vi håller på att förlora en hel generation danskonstnärer om det fortsätter så här. 

Det säger Anna Efraimsson, teaterchef på Moderna Dansteatern.

Tvingas lämna konstnärskapet

Moderna Dansteatern opererar på det fria fältet och fungerar som ett slags gästspelscen. Fria danskonstnärer hör av sig till teatern och frågar om de är intresserade av att samarbeta – får de ett jakande svar från teatern står sedan denna för lokal, teknik och andra resurser medan danskonstnärerna producerar föreställningarnas innehåll. Men som situationen ser ut nu kommer det bli svårt för Moderna Dansteatern att fylla sin repertoar inför våren. 

– Det är många konstnärer som vi har sagt att vi ska samarbeta med som i sista sekunden sagt att det inte blir något. Så nu har vi hål i repertoaren och det är jättesvårt att slänga in något i sista sekunden. 

Anna Efraimsson säger att man som fri kulturaktör bara kan lägga en budget för ett halvår i taget. Det är först i december året innan som man vet hur våren kommer att se ut på det ekonomiska planet, för det är då man nås av beskedet om ens ansökan om verksamhetsanslag gått igenom från samtliga bidragsgivare, och konstnärerna i sin tur får reda på om de får sina projektstöd har beviljats eller inte. 

Inför 2024 delade Kulturrådet ut tre miljoner i projektanslag till dans/cirkus, att jämföra med de 40 miljoner som aktörerna på fältet i fråga ansökt om.  

– Jag skulle säga att den beviljandegraden speglar verkligheten. sju procent fria projekt kvar om inget görs för att skjuta till extra medel. Danskonstnärer kommer tvingas söka sig till andra branscher, annars kommer de inte kunna försörja sig.

– Läget är jätteallvarligt. Kanske kan de dansare som slutar tänka sig att plocka upp bollen om några år om vi fått en ny kulturpolitik, men det är inte säkert. Vi kan ha förlorat många dansare och koreografer det här året. 

Tvingades ta jobb inom LSS

En av de danskonstnärer som tvingats byta bana för att klara sin försörjning är Emelie Bardon. Tillsammans med en kollega driver hon det Malmöbaserade dansföretaget Waileth & Bardon som är specialiserade på dans som konstform i kyrkorum och dans anpassad för små barn. Från att under de senaste åren ha tilldelats bidrag från Malmö stad och Region Skåne fick hon och hennes kollega avslag på samtliga ansökningar inför 2024. 

Nu har hon tagit jobb inom LSS. 

– Det är inget fel med att jobba med det, det är ett jätteviktigt jobb, men det är verkligen att göra något helt annat än det jag har specialiserat mig inom. Det känns tråkigt att jag inte har möjlighet att jobba med det som är min kompetens och mitt yrke. Dessutom innebär det här att utvecklingen av danskonsten som är mitt konstområde stannar av.

– När man lägger ner all tid på ett brödjobb så hinner man inte heller träna eller fortsätta utvecklas eller upprätta vår kompetens som dansare. Vi kan inte hålla på med det utforskande arbete som sedan kan leda fram till nya och mer intressanta produktioner. Och kan man inte göra det så blir det man producerar bara löpande band-produktion. 

Ovanpå de uteblivna projektstöden har ännu en inkomstkälla sinat för Emelie Bardons del: gigen har nästan helt försvunnit. 

– Ett vanligt år spelar vi kanske 70 föreställningar. Plus att vi har lite workshops och utbildnings- eller kompetensutvecklingsuppdrag. Men det närmaste halvåret har vi inte mer än fem föreställningar inbokade och inga workshops över huvud taget. 

Har inte råd att köpa in föreställningar

Simon Norrthon, förbundsordförande för fackförbundet Scen & Film, säger att många fria kulturutövare delar Emelie Bardons erfarenhet av gigen plötsligt försvinner. Många frigrupper inom dans och teater lever vid sidan om de offentliga stöden på att sälja produktioner till skolor, men deras möjligheter att köpa den typen av kulturupplevelser har decimerats. 

– Situationen i dag är helt annorlunda från under pandemin. Då fanns det en krisberedskap och en villighet och ambition att analysera skadorna på kulturlivet och att försöka reparera dem. Politiken sköt till medel och räddade kulturen. Vi ser ingenting av det i dag, ingenting, säger Simon Norrthon.

Så läget är värre än under pandemin?

– Ja, det skulle jag säga. Publiken är tillbaka och det är otroligt roligt. Så storstadsregionerna kommer nog klara sig bättre. Men för att vi ha kultur i hela landet måste politiken vara med och prioritera verksamheter även utanför storstadsregionerna. 

Även de institutionella aktörerna påverkas av det tuffa läget för landets fria kulturskapare. Erik Gavelin, verksam som producent på Uppsala stadsteater och på den fria scenen Konträr, säger att institutionerna är helt beroende av icke-etablerade förmågor för att den konstnärliga förnyelseprocessen inte ska komma på skam. 

– Projektbidragen är så viktiga eftersom det ger unga människor en chans att påbörja sin bana någonstans. Att experimentera och göra saker som i dagens kulturpolitiska landskap inte får plats på institutionerna, men som i förlängningen påverkar vilka uttryck som visas där. Men som situationen ser ut nu riskerar hela den återväxten att gå förlorad, säger Erik Gavelin.