Underligare är det när vänstersympatisörer gör det. Hur de än framställer EU som ett demokratiskt fredsprojekt för internationellt samarbete kvarstår faktum. Det är en överstatlig, odemokratisk och nyliberal uppsättning institutioner som kringskär möjligheterna till demokratiskt inflytande och progressiv politik.
Efter söndagens val kan man konstatera att vad Annie Lööf hade kallat ”den breda mitten” behåller sin majoritet i parlamentet, även om extremhögern gick framåt. Den övergripande politiken kommer troligtvis fortsatt gynna bankerna, storjordbrukarna och vapenindustrin.
Samtidigt minskar EU:s relevans i kölvattnet av Natos utvidgning vilket cementerar Europa än mer som USAs bakgård. Strategisk autonomi och geopolitisk självständighet har därmed övergivits ännu mer i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina.
Mot bakgrund av detta är det synd att EU-kritiken från vänster tonats ner. På V:s kongress i maj släppte man till exempel kravet på utträde i partiprogrammet. Jag fattar. Det är strategiskt. I synnerhet som en majoritet vänsterväljarna är EU-positiva. Kanske kan V tacka svängningen för valframgången. Men om man på riktigt förespråkar demokrati och särskilt om man vill verka för frihet, jämlikhet och hållbar utveckling bör man påminna sig om vad EU är.
Till att börja med är EU odemokratiskt. Att det som i söndags ibland hålls val kan visserligen få det att verka som att man har nåt att säga till om. Men parlamentet har inte mycket makt, trots att det är EU:s mest demokratiska organ. Det kan fortfarande inte lägga fram lagförslag utan röstar bara om sånt som presenteras av den så gott som omnipotenta kommissionen. Denna består av en teknokrat-elit som tillsätts på extremt indirekta sätt och som inte kan sägas representera någon.
Europeiska rådet är också problematiskt ur demokratisk synvinkel. I synnerhet bristen på insyn. Förhandlingar sker bakom lyckta dörrar och inte går att granska. Alltså kan ingen hållas ansvarig. Kristersson och Andersson kan komma hem från toppmötet, slå sig för bröstet och säga att de gjort sitt yttersta för att driva en viss fråga, bara för att skylla på andra regeringschefer för att den inte gick igenom. Detta blame game är i det närmaste institutionaliserat.
Vilket för oss till en annan anledning till EUs demokratiska underskott: Att ingen vet nåt om EU. Fråga vilken kotte som helst. Är det någon som faktiskt vet hur EU styrs, vilka krav som ställs på medlemsstaterna, eller hur EU-medlen fördelas? Känner de till lobbyisternas inflytande? Du kommer att mötas av frågetecken.
Kanske har okunskapen, eller ointresset, att göra med ett mer grundläggande problem för EU:s ”demokrati”, nämligen avsaknaden av ett europeiskt folk. I ”The left case against the EU” skriver Costas Lapavistas att demokrati förutsätter existensen av just ett ”folk” - ett demos - som känner tillräcklig samhörighet för att frivilligt ingå i demokratiska samtal och underkasta sig majoritetsstyre.
Det är ingen slump att demokratin blivit som mest utvecklad i nationalstaten eftersom att man i denna är tillräckligt många för att reproducera samhället, men tillräckligt homogena för att frivilligt ge upp vissa privilegier av solidaritet med andra medborgare. Behovet av samhörighet blir än viktigare i en välfärdsstat med omfördelningspolitik. Men på europeisk nivå är det tyska storföretag, banker och korrupta ledare som tjänar mest på unionen. Vem skulle med handen på hjärtat vara för att skattepengar försnillas av Orban? (Ungern är den tredje största förmånstagaren av EU-bidrag av medlemsländerna).
Ett demos kan inte heller skapas med diktat ovanifrån. Den upplevda nationella gemenskapen är resultatet av omdanande historiska processer av typen som beskrivs i Benedict Andersons ”Imagined Communities”. Trots försök att skapa en känsla av kamratskap kring EU-flaggan, ”An die freude”och valutan är det nog få som lyckas uppbåda samma euro-entusiasm som Anna Maria Corazza Bildt.
Kanske tillhör du de som tänker att EU kan ”reformeras inifrån” för att genomdriva vänsterpolitik? Att det är bättre att stanna i EU, använda det begränsade inflytande som finns för att verka för förbättring? Då är det dags att vakna upp. EU är designat för att omöjliggöra just detta.
Det är inte en institution uppkommen ur socialt tryck underifrån. Kol- och stålunionen skapades för att europeiska kapitalister växt sig så stora att nationsgränser blev lika med ackumulationsgränser. Den inre marknaden och de ”fyra friheterna” finns till för deras skull. Billigare arbetskraft, fler kunder och rörligt kapital.
New public management är institutionaliserat i EU sedan 90-talet. Lissabonfördraget gör det olagligt att föra en expansiv ekonomisk politik eller att höja statsskulden – oavsett vad det är för investeringar det rör sig om. För att ändra på fördrag krävs att alla medlemsstater är eniga. Med andra ord skulle alla medlemsstaters regeringar behöva vara vänster för att komma runt den strukturella nyliberalismen. När högerextrema krafter dessutom växer sig starkare på kontinenten, när de yttre gränserna stärks, och hela EU militariseras ter det sig inte bara naivt att som vänster hoppas på europeisk federalism. Det är verklighetsfrånvänt. I alla fall för en överskådlig framtid.
Med detta sagt är mer nationellt självbestämmande och mindre nyliberal överstatlighet såklart inte tillräckligt för att bedriva demokratisk politik i vänsterriktning. Sverige har i EU drivit på för nyliberalism och strama budgetkrav och mot regler som underlättar korrekt beskattning av multinationella storkoncerner. Vi är tack och lov inte med i eurozonen, men det har inte hindrat oss från att ha inflations- istället för arbetslöshetsmål. Nedmonteringen och utförsäljningen av välfärden och den offentliga infrastrukturen föregick EU-medlemsskapet.
Den försvagade välfärdsstaten och galopperande ojämlikheten går alltså inte att helt beskylla EU för.
Men det skulle göra det extremt mycket enklare att vända utvecklingen om vi gick ur.
