Tingsten har fått förnyad aktualitet som en av den italienske filosofen och antivaxaren Georgio Agambens inspiratörer. Då handlar det om hans tidiga statsvetenskapliga analyser. Under Uppsalaprofessorn Axel Brusewitz överseende bevakade han i en serie böcker, publicerade i slutet av 1920- och början av -30-talet, demokratins fall och fascismens och de konservativa diktaturernas frammarsch i Syd- och Centraleuropa. Det var just de undantagsbestämmelser som byggts in i de nya författningarna av rädsla för demokratins samhällsförändrande kraft som blev dess fall, konstaterade han, och i Agambens läsning blev därmed undantaget själva basen för all makt. 

Det är en läsning som kritiserats, eftersom makten över undantaget trots allt begränsas av de motkrafter som finns i alla samhällen, om än olika starka.

Tingsten gick hursomhelst vidare. Det här var en tid där Sverige med ett nästan osannolikt självförtroende höll sig med en egen filosofi, även den baserad i Uppsala och i valda delar formad till ett ideologikritiskt verktyg av Tingsten. Från sin förebild Axel Hägerström hämtade han övertygelsen att det går att rensa det mänskliga tänkandet från metafysisk barlast, och bara behålla ren rationalitet. Det enda vi vet är här och nu, rum och tid, och alla försök att hitta någon annan grund för det vi tänker och tycker än de motiv vi har oss närmast är hos Hägerström bara metafysik, eller som Tingsten kallade det, villfarelser.

Det var förstås tacksamt att använda den tanken i analysen av de fascistiska och konservativa ideologier som omgav honom på trettiotalet, liksom när han försökte förklara varför socialdemokratin övergav marxismen och dess historiefilosofi. Eftersom dessa villfarelser ytterst var mänskliga känslor, och inte något som egentligen fanns i sinnevärlden, var det lätt att konstatera att de under begränsad tid kunde användas för att mobilisera människor för politiska syften – men bara dimmorna skingrades skulle mobiliseringen avta och en teknokratisk förvaltning ta över. Konturerna av en sådan tecknade han när fascismen så småningom besegrats, i början av femtiotalet och då, förklarade han, var ideologierna ”döda”.

Men det var ena sidan av saken. Många, Wirtén bland dem, har vittnat om att Tingsten var en ångestriden man. På småtimmarna kunde konsekvenserna av en helt avförtrollad värld, utan något att tro på, utan något att hänge sig åt, people living life in peace som John Lennon sjöng, bli outhärdliga. 

Som många i den första generation som satts att leva helt utan gudstro, och väl ympad mot varje ersättning för religionen i form av nationalism eller andra utopier, drevs han ibland av maror. ”Utan villfarelser går det inte”, kunde det heta. 

Ideologier, värderingar och övertygelser kanske var känslor utan betydelse i den yttre världen, men känslorna är samtidigt ett namn för det faktum att mycket av vårt tänkande består av omedvetna impulser. Bortom seminariernas verklighet och den rent analytiska verksamheten går det knappast att bortse från att det irrationella och det rationella hos oss inte går att skilja åt och det är också därför ideologier som i första hand vädjar till det irrationella fortsätter att behärska människans göranden och låtanden och det iskalla teknokratiska samhället framstår som den mest verklighetsfrämmande utopin av alla.

Det fanns något gott i det Tingsten ville göra, även om det ledde honom till tveksamma beslut i Kalla krigets värld. En mänsklighet som ska styra sin värld på ett sätt som tjänar både levande och kommande generationer, måste tänka klart och inte tro på sagor eller reagera på primitiva impulser. Men en människa som tror sitt tänkande rensat från känslor, och det delar han med Agamben, tror på den farligaste sagan av alla.