Ulf Hultberg svarade, att visst var det han, tillsammans med Mona Sjöström. Dokumentären visades på biografer och på tv 1976. Kvinnan skrev tillbaka, tackade så hjärtligt och sa att Graciela har funnits i hennes tankar nästan dagligen sedan hon såg filmen som barn.

Det är väl just så riktigt bra film ska fungera. Scener, samtal och känslor ska lämna bestående avtryck. En flicka i dåtidens välfärdssverige fick se hur vardagen såg ut för en annan liten flicka och hennes familj med fattigbönder, hos ursprungsbefolkningen i Anderna. Det blev ett minne för livet.

– För mig har det alltid handlat om att bygga broar till andra länder i världen. Om att skapa insikt och förståelse och empati. Om den enskilda människans öde, säger Ulf Hultberg.

Original Film fyllde 50 år i slutet av september och drivs av paret Ulf Hultberg och Åsa Faringer. Filmbolaget är ett av de äldsta i Sverige för fria filmare och var indie långt innan begreppet ens hade uppfunnits.

ETC besöker de båda filmskaparna i deras hem på Södermalm i Stockholm, där inramade filmaffischer, diplom och många utmärkelser vittnar om deras produktiva arbete. Under årens lopp har Ulf och Åsa sammanlagt skapat 11 långfilmer och cirka 60 dokumentärer, som många gånger fått stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.

Det i en svensk kontext främsta priset står i ett glasskåp i vardagsrummet: de två Guldbaggar som paret vann 1994 för sin spelfilm ”Pumans dotter”. Den handlar om flickan Aschlop från ursprungsbefolkningen i Guatemala, som är på flykt från inbördeskriget i sitt hemland. Filmen bygger på en bok med samma namn av den svenska författaren Monica Zak. När ”Pumans dotter” kom fick den mycket stor spridning i Sverige och ingick i en omfattande mediesatsning som gjordes mot ungdomar. Det trycktes upp 400 000 exemplar av en publikation med namnet Mayatidningen, som delades ut gratis till alla som såg filmen.

– Det var väldigt ambitiöst och i samarbete med Rädda barnen i Sverige och Danmark. Syftet var att få en större bredd i berättelsen om Guatemala, säger Åsa Faringer.

Demokratifrågor, mänskliga rättigheter och fokus på det globala Syd har konsekvent präglat produktionerna från Original Film.

Ulf Hultberg grundade filmbolaget i september 1970 efter att han fått sparken från TV1. Han hade varit anställd i två år och gjort ett avsnitt av Tv-serien Trunken, där han berättat att 25 miljoner människor svälter i USA. Uppgifterna byggde på rapporter från FN, men avsnittet fick en sådan kritik av dåtidens public service-angripare, att TV1 fick fick kalla fötter och avslutade Ulfs kontrakt, trots att programmet friades av Radionämnden.

Istället för att deppa ihop började han filma sin katt.

– Jag tänkte på Sven Lindqvist som hade skrivit boken ”Gräv där du står”. Och jag hade ju en katt. Jag började filma den, hur den parade sig, födde ungar i en garderob. Senare skrevs det om filmen, att precis så här ska man ge sexualupplysning för barn.

1972 återanställdes Ulf av TV2:s barnredaktion och gjorde TV-serier under 1970- och 80-talet, men tog många gånger tjänstledigt för att göra dokumentärfilmer. I Nigeria spelade han in dokumentären ”Det faller ett träd” om flickan Kadidja och hennes by som ett danskt företag skulle bygga en väg precis intill. Han fortsatte till Vietnam, där han berättade om de båda flickorna Hung och Hoa och deras pappa, som kallades ut i kriget mot USA, i ”Vi ska mötas igen”.

1985 skulle Ulf göra en Tv-serie och besökte under arbetet en amatörteatergrupp i Stockholm, där Åsa spelade teater. Åsa porträtterades i Tv-serien och de blev även ett par.

– Jag fortsatte med teater ett tag till men kom inte in på Scenskolan. Sedan inspirerades jag att också jobba med rörlig film. Det blev till ett kall. Två år senare fick Ulf en tjänst som chef för Rädda barnen i Mexiko och Centralamerika och jag följde med honom dit, där jag kom in på en filmhögskola, säger Åsa Faringer.

1980-talets Latinamerika präglades av en rad infekterade konflikter som både byggde på inhemska orättvisor, på kalla krigets motsättningar och på USA:s inventioner i vad man länge betraktat som sin egen bakgård. I Centralamerika pågick inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Ulf och Åsa gav sig själva in i det brinnande guatemalanska kriget genom att korsa gränsen från Mexiko och bädda in sig i vänstergerillan URNG och dess civila stödrörelse av internflyktingar.

– Det var helt fantastiskt. Skitjobbigt fysiskt sett, men ändå det vackraste jag varit med om. Uppe i djungeln fanns jätteenkla samhällen som byggdes med bara machetes. Där fanns tusentals kvinnor och män, skolor för vuxna, kooperativ, och en organisation som man fick en att tro på människan, berättar Åsa Faringer.

”Pumans dotter” filmatiserades flera år senare, 1993. Kriget i Guatemala pågick fortfarande och alla scener fick spelas in på andra sidan gränsen, i Mexikos sydligaste delstat Chiapas. Utan att Ulf Hultberg och Åsa Faringer då visste om det förberedde Zapatistarmén för nationell befrielse, idag känd som Zapatiströrelsen, vid samma tid sitt helt egna väpnade mayauppror i regionen. När dessa deklarerade sin existens och ockuperade ett flertal samhällen den 1 januari 1994, hade filmparet precis lämnat Chiapas och befann sig i Mexiko City.

Konst och minnessaker från Latinamerika fyller lägenheten i Stockholm, och berättar att filmduon också fortsättningsvis tillbringat långa perioder i den världsdelen. I dokumentären ”Nedslag i helvetet” filmade de gatubarn, illegal adoption och kriminella ungdomsgäng. Om hur barn blir kurirer för drogkarteller, hur det var när de dödade någon för första gången, om hur svårt det är att hoppa av. I ”Street Love” följde de umbärandena för Rosa, en prostituerad kvinna i Mexiko City, och blev hotade av maffian.

– När vi gjorde den filmen blev vi beskjutna. Åsa var gravid i andra månaden, berättar Ulf Hultberg.

De har också tagit sig an Sverigekopplingar, som i ”Svarta nejlikan” från 2007 med framlidne Michael Nyqvist i huvudrollen, om Sveriges heroiske ambassadör Harald Edelstam som räddade livet på både svenskar, många chilenare och andra latinamerikaner i samband med militärkuppen i Chile 1973. I en rad latinamerikanska länder har både torg och gator uppkallats efter Edelstam och filmen lyfter fram honom som en sann, svensk hjälte.

Idag är Latinamerika sorgligt underbevakat i Sveriges medier och politiska samtal. Men än idag finns det lärare som visar ”Pumans dotter” i skolan för att väcka identifikation med Latinamerika och för att belysa rasism. Många svenskar har också sagt att berättelsen om Edelstam lärt dem mycket mer om Chilekuppen och Sveriges inblandning.

Ulf Hultberg och Åsa Faringer tror inte det är svårare att entusiasmera svenskar kring Latinamerika eller det globala Syd idag, jämfört med för 20 år sedan.

– Jag tror inte det är någon skillnad på publiken. Människor vill ha starka berättelser och utblick i världen. Och våra filmer fungerar som identifikationsobjekt när man vill väcka tankar om främlingsfientlighet, rasism och vardagssexism, som är jätteaktuellt idag, säger Åsa Faringer.

”Street Love” ger inblick i prostituerade kvinnors utsatthet och maffiastrukturen bakom, något som också finns i Sverige. Precis som ungdomarna i Nedslag i helvetet, blir också svenska ungdomar idag kriminella och agerar som narkotikakurirer. Den hyllade ”Svart är vackert?” från 1996 berör främlingsfientlighet och svarthet i Sverige.

Här kan filmer och dess förmåga att nå fram till folk spela en särskilt stor roll för att skapa debatt. Men för att det ska ske krävs plattformar för att göra filmvisningar. För att nå fram till unga behöver lärare hjälp och handledning. Det behövs likaså gott om möjligheter att få finansiering. Och är det något Ulf Hultberg och Åsa Faringer märkt under de senaste åren, är det att allt detta har tagit stora steg tillbaka i Sverige.

– Förr fanns det kultursekreterare ute i landet som spelade en väldigt stor roll efter att filmer hade visats på biografer och i tv-kanaler. De tog fram handledningsmaterial om våra filmer till lärare, de arrangerade visningar, bjöd in oss och kunde ge lite pengar. Förr fanns det betydligt fler Folkets hus och parker, där det fanns skolbio på dagarna och kommersiella filmer på kvällarna. Det där var ett nätverk som var mycket mer öppet för sådana här frågor, men det är väldigt nedmonterat idag, säger Åsa Faringer.

Förr fanns det också fler kanaler att söka pengar från. Sida hade pengar och kunde finansiera filmprojekt. Det var lättare att få medel från Svenska filminstitutet. Idag är det lättare att övertyga finansiärerna om dina idéer är kommersiella och mainstream – svårare om de vill bryta ny mark. Och utan stöd från något stort filminstitut som ligger bakom promotion blir det mycket svårare att få spinoff-effekter och visningar på biografer.

– Och ändå är det gång på gång så, att när man väl gjort färdig filmen så får man samma slags feedback. ”Oj det här hade jag ingen aning om”. ”Åh vad bra att någon sätter den här platsen på kartan”. Ja, vi hade det i sikte liksom, säger Åsa Faringer.

Det var därför hon bestämde sig för att den senaste filmen hon regisserade, ”Livets pris” från 2018, skulle handla om Sara Lidman. Och inte om den berömda författarens engagemang mot Vietnamkriget, utan om hennes betydligt mindre kända resa till Sydafrika 1960 och hennes förälskelse i en svart frihetskämpe där. En romans som också ledde till att hon häktades och tvingades lämna landet, på grund av brott mot apartheidsystemets sedlighetslagar.

– Filmen är helt baserad på Saras dagböcker och brev. Sydafrikabiten av hennes liv är det som man pratat minst om. Jag ville ge en annan bild av henne, en människonära och kvinnlig berättelse. Vi pratar inte om apartheid längre, ungdomar vet inte vad det är men vi får inte glömma den historien.

Vad gäller de kommande åren har filmskaparna flera nya projekt som de vill realisera. Ett sådant är att filmatisera ännu en bok av Monica Zak, den här gången ”Finns det vargar i Sverige”, som handlar om en ung flicka från Afghanistan som anländer tillsammans med sin mamma, syster och bror.

En plan som paret också haft i flera år, är att göra film om en annan svensk hjälte. Om en prästson som efter studier i Uppsala for som volontärarbetare till Latinamerika, där han så småningom upplevde Chilekuppen 1973 och anslöt sig till motståndsrörelsen. Han stupade så småningom i Argentina 1975. Syftet är både att berätta om personen – som är ännu mindre känd än ambassadören Edelstam – och att beskriva historien och kontexten.

Under hösten ska paret visa ett urval av Original Films produktioner på Filmhuset i Stockholm. Båda filmskaparna blir lite förlägna när de får en fråga om vad deras största gärningar är. Men när Ulf Hultberg ser tillbaka på 50 år av filmskapande, vill han ännu en gång sätta fingret på behovet av att visa den lilla människan i den stora världen.

– Det är Graciela i Ecuador, Kadidja i Nigeria, Hung och Hoa i Vietnam. Det är Aschlop i ”Pumans dotter”. Enskilda öden, som man kan skapa en väldigt stark förståelse för. På samma sätt kan man skapa en förståelse för varför så många flyktingar flyr och kommer hit idag. Och kan man komma dit, så kanske vi har lyckats på ett sätt. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.