I berättelserna får vi följa en rad människor som alla ställs inför psykologiska utmaningar i vardagen. Med torr humor skildras hur de känner sig illa till mods.

Titelnovellen handlar om ett planerat (påhittat) mord på premiärministern Margaret Thatcher. Berättelsen väckte starka känslor i hemlandet Storbritannien, och när den skulle sändas i radio på BBC var det många som blev för-bannade.

Som en tråd genom hela boken löper det lilla vardagliga livet mitt i stora strukturer. Hur kryper samhället in i våra privatliv?

Temat syns tydligt i berättelsen om hur en brittisk kvinna som följt med sin man till Saudiarabien möts av en påstridig herre som knackar på varje dag. Hon har svårt att säga nej till hans besök. Isoleringen hon utsätts för som kvinna i det patriarkala landet påverkar hennes egen själv- och verklighetsbild. ”Satt i två timmar med grannfrun”, skriver huvudpersonen i sin dagbok och tillägger: ”Vidgade kulturklyftan.”

Isoleringen vars effekt snuddar vid galenskapen är ett faktum. ”Ingen läste böcker i Jedda. Allt kunde köpas i affären utom alkohol och en bokhylla.” Det är ingen ide att rita en karta för gatorna ska snart flyttas igen, luftkonditioneringen kämpar och spottar, det är en ständig kamp mot insekterna som vill invadera bostaden. Grannkvinnorna har aldrig hört talas om fattigdom.

Texten innehåller inga stora gester, vi får själva räkna ut hur det känns för henne när hennes roman blir antagen och svaret alla ger är ”det måste vara dyrt för din man”. När det kommer till att gestalta, och inte berätta, är Mantel en mästare.

En annan berättelse om en författare på läsarresa ut på landsbygden ger snygga Kafka-vibbar, och en annan, om en olycklig bilresa, närmar sig nästan spökhistorien. Novellen som ger starkast intryck på mig är den om hembiträdet som utsätts för såväl ekonomiskt utnyttjande och intrång i vardagslivet som våldtäkt.

Novellen är genialisk i hur den visar på människosynen hos familjerna som låter en kvinna flytta in i deras hem för att städa upp deras bajs och smuliga matrester, utan att ge henne privatliv eller rättigheter – en syn som man kan ana blir allt vanligare i svenska hem med modern Rut-politik. De som anställer henne ser inte skillnad på henne och andra kvinnor av samma ”asiatiska” (hemlandet namnges inte, vilket är en poäng i sig) ursprung. De fattiga kvinnorna bildar en rättighetslös massa, redo att bytas ut vid arbetsgivarens minsta nyck. Hon äger inget, har ingenstans att ta vägen. Inte ens kroppen får hon ha ifred. Samtidigt berättar hon sin historia med en galghumor som gör att vi som läsare inte kan blunda och stänga av inför misären, utan tvingas släppa garden och se henne som människa, inte bara offer.

Allt är gjort med så små medel att det aldrig blir ens i närheten av präktigt. Författaren litar på läsarens förmåga att dra egna slutsatser, och ger oss tillräckliga medel för att kunna göra så. Hilary Mantel får oss att känna oss smarta. Det kan verka lätt, men det är svårt, på gränsen till unikt.

Novellerna är perfekta att ha i fickan när du är på resande fot. Även den med kort tålamod kan klämma in en kort berättelse efter att barnen somnat eller på rasten på jobbet. Tankarna slutar inte på sista sidan, vi lämnas med fler frågor än svar och den – ofta olustiga – känslan sitter kvar länge.