På motsatt vägg visas hur en grop grävs i sanden. Där skapas en lerform utifrån en modell av gips. Formen, en klocka, är prydd med kopior av ornamentik och reliefer av uråldrigt kulturarv som förstörts av IS i Irak.
Gjutmästaren drar upp bomullstunikan därute i halvöknen och visar ett långt och elakt ärr från armhåla till bål. Något exploderade när han plockade isär delarna till en bomb för vidare nedsmältning.
De två filmerna som visades på väggarna i Historiska museets kyrkklocksavdelning är en del av ”Nazah och klockprojektet”, skapade av den irakiske konstnären HiwaK. Konstnären följde skrotsamlarna under många år. Han köpte deras metalltackor, skapade gipsformen och tog med sig allt till klockgjutare i Italien. De gjuter fortfarande kyrkklockor med samma metoder som använts i sekler. Hiwa K:s verk visades 2017–2018 (tyvärr utan klocka) under utställningen ”History Unfolds” och fick Historiska museets egen klocksamling att levandegöras.
Klockor har i ett historiskt perspektiv varnat för fara. Senast en klocka varningsringde i Sverige var när Fredrik Hollertz, präst i Svenska Kyrkan i Jönköping, ringde i klockorna nu under påskhelgen och Ramadan för att störa koranbrännaren Paludan framfart i Jönköping. Hollertz lät även 2014 klockorna varna för nazistiska demonstranter. För den senaste klockringningen är han nu misstänkt för ”störande av allmän sammankomst”, men han försvarar sin civila olydnad med att vissa lagar inte är bra.
Klockringningar har också i andra sammanhang lett människor rätt när de fungerat som ett slags ljudande fyrar. Hembyns kyrkas klockspel eller grannbyarnas har hjälpt människor att orientera sig när de plockat bär eller svamp eller irrat i stiglösa skogsområden. Klockorna, inklusive vällingklockor, hjälpte människor att strukturera tiden när personliga klockor var en lyxvara. Än på 1960-talet ljöd fabriksvisslor för att inleda eller avsluta arbetsdagen.
Hiwa K:s verk påminner om att vapen som smälts till kyrkklockor har en lång historia, liksom har vapen som smälts om till plogar. I början av 1980-talet startades Plowshare-rörelsen i USA av en liten grupp fredsaktivister som tog sig in på en militärbas och hamrade sönder ett par stridsflygplans kärnvapenspetsar. Aktivisterna lät sig gripas, pläderade för sin sak inför domstolen och medierna, och dömdes sedan till tio års fängelse. I Sverige fick denna form av fredssyftande icke-våldaktivistiska civila olydnad en avknoppning genom små, självständigt agerande plogbillsgrupper. Den svenska plogbillsrörelsen skulle under två decennier, från i slutet av 1980-talet, utföra ett flertal aktioner både mot militärbaser och vapenindustrin.
Kanske var plogbillsrörelsens två decennier i Sverige så här i backspegeln också en radikalare påminnelse om att det kalla kriget var slut – så varför fortsätta tillverka vapen och militär infrastruktur? Men dagens nationalistiska krafter och påspädda rädslor för inre och yttre hot har åter skapat utrymme för det militärindustriella komplexets expansion. Det behöver ju ständigt avyttra sina produkter och tjänster på alla tänkbara sätt och av alla tänkbara anledningar. Just nu behöver dess fotfolk dölja det enkla faktum att Europas import av rysk gas måste upphöra och vapnen smidas om till fossilfri energiteknik.
