”De besuttna kan unna sig att vänta på paradiset”

Men teologens idéer har levt vidare, och när Vuillard senare under natten vaknade till kom tanken för honom att ”de fattigas krig äger rum just nu”. Dagen efter hörde han av sig till sin förläggare och krävde att publiceringen av boken skulle tidigareläggas. 

– Jag föreställde mig inte att boken skulle ha någon större betydelse för människor som utkämpade den här kampen. Möjligtvis kunde den hjälpa en och annan i de gula västarna att se paralleller mellan Thomas Muntzers tid och vår. Eller begripliggöra för personer ur min egen klass vad rörelsen egentligen handlade om. Vissa aspekter har inte förändrats. De gula västarna var bärare av den franska revolutionens löfte om jämlikhet. Bondekrigen som jag skriver om i min bok handlar om kristendomens löfte om jämlikhet. Och det var intressant att få boken publicerad i det här historiska ögonblicket eftersom den kunde få ett slags kontakt med rörelsen.

Var det framgångsrikt? Kommunikationen mellan boken och rörelsen?

– Jag vet att citat från min bok målades som graffiti på väggar i Frankrike. Även bokens titel dök upp som graffiti. Det var emotionellt att se det. Jag kan inte tänka mig en vackrare hommage. Att se meningarna i min bok är nice, att se dem målade på en vägg är ännu bättre. 

Éric Vuillard befinner sig i Sverige med anledning av hans bok ”Jordens sorg. En historia om Buffalo Bill Cody” som just publicerats i svensk översättning. Han har på senare år seglat upp som en av Frankrikes mest omtalade författare, och tilldelades 2017 Gouncourtpriset för ”Dagordningen”, en bok om det tyska näringslivets uppslutning bakom nazistpartiet och Tredje rikets annektering av Österrike. 

Alla hans böcker – till formatet korta och förtätade, pendlande mellan det lyriska och aggressivt ironiska – handlar om orättvisor, och allt som oftast avståndet mellan verklighet och propaganda. 

Ska man kalla dem dokumentärromaner? Essäer? Kanske till och med pamfletter? Oklart. Hursomhelst skriver han med vrede och passion om verkliga skeenden som kan få den allra mest stillsamma läsare att vilja gripa efter högaffeln. Och den intensitet som präglar hans böcker går i allra högsta grad igen hos författaren som vi träffar i förlaget Lind & Co:s lokaler. 

Glatt gestikulerande och med tindrande blick säger han att en författare som under en revolutionär situation, krig eller samhällelig nöd ”drar sig tillbaka till landsbygden och skriver kärleksdikter”, dömer sig själv till redundans. Eller att det är typiskt för hans skrå att bara till viss del solidarisera sig med de fattiga och marginaliserade, helt enkelt eftersom författare huvudsakligen är en del av borgerskapet eller medelklassen. Författaren läser måhända andra böcker och tänker lite avvikande tankar i relation till andra medlemmar av hens klass, men när det väl stormar vill författaren sitta lugnt och tryggt i båten. Det är en form av bekvämlighet han inte hyser så värst mycket sympati inför. 

– Ta en författare som Flaubert, han hatade revolter. Man kan se det i ”Hjärtats fostran”, han beskriver revoltörerna som hemska människor. Men en sak som inspirerade med Thomas Muntzer är att han var en intellektuell som tog de fattigas parti. Och ännu viktigare är vad han lärde sig genom sitt umgänge med arbetarna. Det är i samtal med dem han förstår att jämlikhet inte är en fråga reserverad för himlen. Jämlikheten ska upprättas här och nu, på jorden. 

Éric Vuillard säger att de flesta intellektuella drar sig för att lära sig något från personer som står under dem i den sociala hierarkin. Man kan tala älskvärt till dem, skänka dem nådegåvor. Men man förutsätter, mer eller mindre omedvetet, att de är mindre vetande.

– Thomas Muntzer gjorde det motsatta, han lyssnade och plötsligt förstod han något han aldrig tidigare begripit. Att ojämlikhetens problem är något helt annorlunda för människor som helt saknar medel, som inte har något alls, än för de som har det gott ställt. De besuttna kan unna sig att vänta på paradiset. 

När jag levde på gatan blev det ju tydligt att världen inte var som mina föräldrar presenterat den för mig

Själv växte Éric Vuillard upp under trygga ekonomiska förhållanden i Lyon. Hans pappa var kirurg och en typisk centrist. De föreställningar om samhället som Éric Vuillard tog med sig hemifrån hamnade tidigt under tryck på den elevrika skolan där han blev god vän med personer från arbetarfamiljer, vilka han instinktivt kände en dragning till. 

– De flesta av mina vänner på den tiden hörde till en annan klass än jag. Jag var nyfiken på dem, eftersom de var roligare och fantasifullare och kanske hade större kapacitet att hitta på jävelskap än mina jämnåriga med liknande klassbakgrund. Jag drogs till den frihet som de uppvisade.

Men det var de tidiga tonåren som hans politiska identitet på riktigt började mejslas fram, på samma gång som han tog sina första steg in i skrivandet. När Éric Vuillard var sådär fjorton eller femton var det ”stökigt” på hemmafronten. Han lämnade hemmet, hoppade av skolan och liftade sig fram genom södra Europa – Frankrike, Portugal, Spanien. Jobbade här och var, tiggde på gatan, blev ibland hembjuden på mat hemma hos de främlingar han mötte under sitt kringflackande. 

Han läste Rimbaud och skrev en och annan dikt som han bar med sig i sin packning. 

– När jag levde på gatan blev det ju tydligt att världen inte var som mina föräldrar presenterat den för mig. Jag var fortfarande ett barn och jag kände att något var falskt i den diskurs jag fostrats in i. Man talade om värnandet av barnen och jämlikhet, men när man lever på gatan så ser man att det är tomma ord. De flesta som ser ett ensamt barn på gatan passerar bara förbi, upptagen av sitt egna liv. Allt det där påverkade mitt huvud, och du vet hur ett tonårshuvud är. Det brinner. Så jag distanserade mig från vad jag tidigare lärt mig och sökte mig till litteraturen för att förstå hur världen egentligen är beskaffad. 

Éric Vuillard återupptog sina studier och blev något av en evighetsstudent; ”en sådan som man läser om i Dostojevskijs böcker”. Pluggade juridik i fem år, inte för att han hade något intresse av att göra karriär som jurist, mest bara för att han fascinerades av ämnets samhälleliga funktion. 

Han gick sedan vidare med studier i antropologi och filosofi, läste vid sidan av det Victor Hugo och Zola. Sedermera även svenska arbetarförfattare som Eyvind Johnson vars ”Romanen om Olof” han refererar till flera gånger under samtalet för den realistiska skildringen av tillvaron som timmerhuggare i Norrland. 

Eller för den delen Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons resa” som han håller som en fenomenal sociologisk studie över svenska arbetares verklighet. Dess sensmoral, säger han, är att vuxenblivandet handlar om att i grunden lära känna den tillvaro som omger en, att tränga in i de andra människornas verklighet.  

Han är en vetgirig figur, Éric Vuillard. Kunskapen ser han som sin egen belöning. Och han säger att varje ny bok inleds med att han försöker lösa ett slags gåta. 

”Jordens sorg” är ett bra exempel. 

– Jag hade en tanke om att skriva en berättelse om USA. Med olika delar, ett slags montage med olika episoder. Men sedan när jag började göra mina efterforskningar hände hela tiden samma sak. Buffalo Bill dök upp. Oavsett om jag läste om presidenten Theodor Roosevelt, om utbyggnaden av järnvägarna, om The pony express, Indiankrigen och Wounded knee. Han var med på ett hörn överallt.

Tidigare var Éric Vuillard bara ytligt bekant med historien om Buffalo Bill och hans ”The wild west show”, som under det sena 1800-talet blev en sensation i USA och Europa, sågs av miljoner åskådare och med sina skildringar av strider mellan vita nybyggare och de stammar tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen som trängdes undan i kolonisationen av USA:s västra territorium kom att forma en bild av ”indianen” som levt vidare in i våra dagar. 

På 60- och 70-talet fanns det en idé om att skrivande, litteraturen som sådan, skulle vara frånkopplad känslornas domäner

Enligt Éric Vuillard var ”The wild west show” det första exemplet på modern massunderhållning eller amerikansk populärkultur, och dess framgång går inte minst att mäta i att den brittiska drottningen Victoria som första brittiska statsöverhuvud saluterade den amerikanska flaggan när hon såg showen i England. I ”Jordens sorg” utgår han från den historia om den amerikanska västra erövring som populariserades genom Buffalo Bill, och låter den löpa parallellt med det oerhörda mörker som skymtade bakom de saluförda myterna. 

– I boken skriver jag om Wounded knee och dess efterspel vilket innehåller alla motsägelser i den här historien. Efter att Lakotahövdingen Sitting Bull mördats blir hundratals män, kvinnor och barn nermejade med kanoner och maskingevär av den amerikanska armén. Det är en massaker. Men efteråt blir de få överlevande rekryterade av Buffalo Bill till The wild west show och tvingas återge historien om Wounded knee som inte längre framställs som en massaker utan en strid. Och amerikanerna är hjältarna. De blir en del av en produktion som helt transformerar deras egen tragedi. Det är fruktansvärt egentligen. 

Det är en väldigt upprörande bok. Jag kan inte komma på många andra levande författare vars böcker gör mig så genuint arg. Ditt engagemang är hela tiden så påtagligt. 

– På 60- och 70-talet fanns det en idé om att skrivande, litteraturen som sådan, skulle vara frånkopplad känslornas domäner. Man såg det som vulgärt att blanda ihop dessa saker. Men det existerar inget skrivande utan känsla, det är samma sak. Känslor som vrede och sorg eller ironi är ett modus för att förstå sig på en händelse eller skeende. Om du läser om Wounded knee i officiella dokument, skrivna i en neutral stil, förstår du ingenting. Det spelar ingen roll om alla fakta stämmer. Men en författares subjektivitet, språket och stilen, kan göra skeendet levande. Och det är litteraturens uppgift att på sätt berätta sanningen om tillvaron.