Alla kom de över sundet med hyllningar från hemlandet, stora försäljningssiffror, och framför allt en air av att ligga mil före sina svenska kollegor. Nu är det dags för ännu en, och det vore knappast en överdrift att säga att situationen börjar likna den för den svenska kontra danska filmen på 90-talet.
Då gjorde en ny våg av danska filmskapare, med Dogme 95-männen Lars von Trier och Thomas Vinterborg i spetsen, världssuccé. De unga svenskarna – fortfarande osäkra på hur de skulle ta sig ur Bergmans skugga (en sits de för övrigt fortfarande sitter i) – tittade avundsjukt på från sidan.
Det är inte det att det inte finns bra svensk poesi (precis som inte all svensk film på 90-talet var dålig), men den, ibland bara upplevda, ibland reella, underlägsenheten gentemot grannarna i sydväst är ett faktum.
Den senaste förmågan att hålla koll på heter hursomhelst Amina Elmi, och hennes debut ”Barbar” har nu kommit i svensk översättning (sömlöst utförd av Burcu Sahin).
Elmis metod är bekant, och kanske lite utsliten. Bokens undertitel är ”[tystnadens objekt]” och, som så ofta i den moderna poesin sedan Paul Celans dagar, har författaren gett sig själv det något högstämda uppdraget att gestalta det osägbara och hitta mening i tomrummen.
Men det behöver förstås inte vara något dåligt i sig (Celan visste trots allt vad han höll på med), om bara utförandet är bra. Och det är det, stundtals till och med riktigt bra.
Vi rör oss framförallt kring tre teman: föräldrarna och det nedärvda sår som uppkommit i och med deras flykt från Somalia (och som förstärks när pappan dör); det rasistiska danska samhället och hur det drabbar författaren och hennes närstående; samt kärleken till en kvinnlig partner.
Runt de två förstnämnda punkterna skiner Elmi i sin diktning. Här lyckas hon hitta ord för att beskriva sin verklighet som känns nya och kraftfulla. Inte minst gäller det när hon slänger in somaliska ord och meningar i dikterna. Ofta översätter författaren dem själv, men det är som att det knappt behövts. De är kraftfulla, och tar en självklar plats i de meningar hon konstruerar:
”i weekendavisen skriver de om afrikanen i litteraturen
åt helvete med era spalter, er retorik och er syn
somaliern har gjort zigzag på ert språk i 30 år
miyaad waalantahay; vi har gett er nog”
En sak som poeter inte helt sällan saknar är för övrigt humor. Det gör tack och lov inte Elmi
Annars är formen inte sällan prosadikten. Även här fungerar greppet fint. I en av de bästa dikterna i hela boken har Elmi ett samtal med sin mamma, som berättar om kriget och hur det är omöjligt för dottern att förstå hennes upplevelser därifrån:
”När jag spelade sången »maanta maanta maanta waa malin weyne maanta«, bröt mamma ihop i gråt. En kvinna som har sagt att allt jag bör veta om kriget, är att hon en gång bar runt på en pistol. Sår öppnar sig på särskilda sätt. Hon sa, taarikhda ma taqaanid, laakin anaga baa och hon sa, du har inte levt detta stycke historia.”
Diskrepansen mellan mammans sorg över att inte bli förstådd, och hennes uppenbara glädje över att dottern inte tvingats förstå, gör detta till en scen som är lika sårig som den är vacker, och den långa låttiteln bidrar med en rytm som prosadikter ofta saknar.
En sak som poeter inte helt sällan saknar är för övrigt humor. Det gör tack och lov inte Elmi, och särskilt en dikt får hon mig att skratta högt på ett sätt jag inte hade väntat mig. Även denna förtjänar att återges i sin helhet:
”Jag har lärt mig att hålla mig borta från de välmenande männen som läser Bachmann och pryder sig med fransk konstfilm. Deras årskort till Louisiana, deras Lyse Nætter, deras evigt trygga bubbla av folk som liknar dem själva, och när kvällen är slut säger de, men vilkafantastiska samtal. Man kan bara sakna Kierkegaard som efter sådant sällskap skulle skjuta knoppen av sig.”
Varför unga allvarliga män och kvinnor är så förtjusta just i just denna kärlekshandling är oklart
Bokens svagaste dikter är de som handlar om kärleken till flickvännen. På klassisk lyriska handlar det mycket om att på olika sätt säga varandras namn. Varför unga allvarliga män och kvinnor är så förtjusta just i just denna kärlekshandling är oklart, men klyschan är så utsliten att det gjorts en hel Hollywood-film på temat (Luca Guadagninos ”Call Me By Your Name” från 2017 efter André Acimans roman med samma namn från 2007).
Även i övrigt lämnar kärleksdikterna mycket att önska. Språket blir för blommigt, metaforerna och liknelserna för många. Något svar på vem den älskade är, vad som gör henne speciell och varför vi som läsare egentligen ska bry oss, får vi aldrig.
Men förutom detta finns det inte mycket att klaga på i ”Barbar”. Det är en debutsamling som knappast kommer att göra de svenska poeternas mindervärdeskomplex mindre.