Tänk er att den ledande partitidningen samlade tretton fackliga förbundsordförande och frågade hur de ställde sig till socialism och det visade sig att alla hade en lång önskelista på socialiseringar de ville få genomförda. Pappers ordförande ville se alla fabriker inom sin bransch och dessutom skogarna. Hans kollega i den tidens Seko ville socialisera bensinhandeln, försäkringsbolagen, bankerna, landsvägstransporterna, flyget och sjöfarten. Sjöfolksförbundet kunde tänka sig hela sjöfarten ”och naturligtvis bankerna och försäkringsbolagen”. Skogsarbetarnas ordförande höll med och Fabriksarbetarnas ville ha med byggnadsämnesindustrin. Och sedan gick flera av dem hem och såg till att kravet på socialism skrevs in deras förbundsstadgar.
Nej, vi befinner oss inte bland glödande kommunister i den ryska revolutionens kölvatten. De är alla ledande socialdemokrater i 1970-talets Sverige.
Och de var inte ensamma om att vilja prata socialism.
SSU krävde en socialistisk ekonomi där människan var målet för den socialistiska samhällsomdaningen. De anställda måste få inflytande över alla viktiga beslut som fattas i företagen, produktionens inriktning, arbetets organisation, arbetsmiljön och vinsterna, löd deras argument. Därför var det nödvändigt att överföra makt från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet krävde att hela bostadsproduktionen skulle ställas under demokratisk kontroll, att fastighetsägandet socialiserades och att all nyproduktion skulle ske på samhällsägd mark. Bostäder ska inte kunna användas i spekulationssyfte. Värdeökningar ska överföras till samhället. Bostadspolitiken skulle bli en brygga till ett annat, socialistiskt, samhälle.
Hos de kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen, dagens Tro och solidaritet, fanns rörelsens mest engagerade miljöaktivister. För att rädda miljön krävde de en ekologisk socialism som kunde krossa kapitalismen, var deras klara budskap.
Men längst gick ändå LO med sitt förslag till löntagarfonder. En rejäl bit av företagens vinster skulle årligen föras över till fonder som kontrollerades av fackföreningarna. På så sätt hade löntagarna efter en tid tagit över majoriteten i de flesta stora företag. När förslaget antogs på LO:s kongress reste sig ombuden spontant och sjöng Internationalen. ”Med fonderna tar vi över”, deklarerade Metalls ordförande stolt.
Nu blev det inte så. När det gällde, duckade partiledningen. Löntagarfonderna avlövades till en fond för att förse näringslivet med riskvilligt kapital. Medbestämmandelagen blev en harmlös tuta – arbetsgivarna skulle signalera innan de körde över facket. Och istället för en demokratisk planekonomi överlät 1980-talets socialdemokrater ansvaret för samhällsekonomin åt marknaden och kapitalet.
Vad var det som hände? Ungdomsrevolter, strejkande arbetare, en radikal kvinnorörelse och en ny vänster som förnyade den socialistiska debatten, skapade under 1970-talet ett samhällsklimat där socialismen mer än någon gång tidigare blev en självklar referensram.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna ännu var ett parti med djupa tentakler i folkliga rörelser och under trycket av den radikala tidsandan drevs åt vänster.
När de sociala rörelserna mattades av i slutet av decenniet återgick partiet till sin traditionella strävan att försöka lappa ihop kapitalismen istället.
Inledningen till denna text är varken en dröm eller utopi. Så tänkte och hoppades socialdemokrater under Olof Palmes 1970-tal. Citatet från partistyrelsen finns i kongresshandlingarna från 1975.
