Ivar-Lo Johansson använde aldrig ordet ”klassresenär” utan kallade sig för ”klassbytare”. Att bli heltidsförfattare och att inte arbeta vid sidan av skrivandet var inte oproblematiskt för honom. Han såg det som ett svek mot sitt ursprung och den grupp han tillhörde politiskt. Att göra en klassresa lät för odelat positivt; för Ivar-Lo Johansson var det ett ideal förankrat i den amerikanska drömmen där den som föds i arbetarklassen naturligen ska vilja lämna den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag kommer att tänka på begreppet klassbytare flera gånger när jag läser Caroline Hainers nyutkomna roman Åsneprinsen. Den handlar om arbetarungen Jim som växer upp i Hagsätra på 80-talet. Han är en tillbakadragen grabb som helst vill sitta på sitt rum och läsa Bigglesböcker. Under bokens gång får vi följa honom genom livet. När han börjar läsa engelska på universitetet, när han möter flickvännen Vera från Vasastan, när de flyttar ihop i Stockholms innerstad. Men Jim är inte den klassresenär han förefaller vara. Egentligen har han ingen lust att lämna Hagsätra eller att livet ska vara en utstakad färd mot större lägenhet och ”finare” jobb. Han har bara flutit med, lite halvhjärtat. Handlar det om en ung man som inte vill svika sitt ursprung? Eller en pojke som vägrar bli vuxen? Caroline Hainer har skrivit in möjligheten att läsa boken på båda sätten.
Caroline Hainer är till vardags journalist och debuterade med relationsromanen Inte helt hundra för några år sedan. En lite tillkämpat rolig bok om hur svårt det är att vara ihop idag. Åsneprinsen har större ambitioner. Den har marknadsförts som en arbetarroman med något viktigt att säga om social mobilitet. I ett följebrev skriver förläggaren att det dessutom är en ”suverän tidsskildring” som fångar 80-talet ”ner till minsta polyesterfiber”. Det håller jag inte med om. I dag marknadsförs allt som utspelar sig några decennier tillbaka som ”sedeskildringar”. Ibland tycks det räcka med en tjock-tv och en skål med grillchips i tablån för att sälja in det som en modern motsvarighet till Röda rummet. Åsneprinsen innehåller tvärtom ganska få tidsmarkörer. Överlag är Caroline Hainers språk rakt som en tvättlina – det lägger sig nära Jim och noterar inte händelser i omvärlden. Till skillnad från exempelvis Henrik Bromanders nyutkomna Vän av ordning som verkligen är en suverän tidsskildring.
Åsneprinsen är på många sätt en smart roman och jag uppskattar hur Caroline Hainer skriver fram Jims ambivalens. När Vera vill att han ska flytta ut ur studentkorridoren och in hos henne rycker han på axlarna – vi har väl bra som vi har det, men okej då. Lite senare försöker Jim få Vera att följa med på vännen Eriks spelning med Reeper’s Thyrst. Det sägs aldrig rakt ut, men som läsare förstår man att det inte handlar om att han vill att hon ska uppskatta hårdrocken – det gör han inte ens själv – utan att hon ska acceptera att han är en arbetargrabb. Överlag målar Caroline Hainer skickligt upp kontrasterna mellan arbetarklass och kulturell medelklass.
Problemet är bara att Jim är lite för blek boken igenom. Att skriva fram bleka personer är en speciell konst. För att det ska lyckas måste författaren kontrasterar karaktärens tafatthet i sociala sammanhang med ett rikt själsliv (tänk Hjalmar Söderbergs Doktor glas). Men Jim är lika blek inuti som utanpå. Vad gillar Jim? Jag vet inte – Bigglesböckerna kanske. Vad vill han? Oklart. För läsaren finns det inget att identifiera sig med och efter ett tag börjar jag, likt Vera, störa mig på honom.
I slutet av boken kommer en vändning – som jag inte ska avslöja här – som gör att bokens politiska problematik träder i förgrunden. Jim flyttar tillbaka till Hagsätra och börjar jobba på sin mellanstadieskola. Han landar i insikten att viljan att ”utvecklas” inte nödvändigtvis är synonym med att vilja lämna sitt ursprung. På så sätt låter författaren en politisk roman brisera i slutet. Samtidigt som Jim träder ut ur sin anonyma bubbla; som läsare anar man att han är på väg att bli en förortsaktivist. Och lite förvånad upptäcker jag att Caroline Hainer skrivit en riktig tendensroman. Åsneprinsen är en bok som problematiserar faktumet att klassresan blivit vårt enda svar på den sociala ojämlikheten. Den kan för all del kallas för en modern arbetarroman.
