Den amerikanska 8-timmarsrörelsen, organiserad av olika arbetarorganisationer, hade tagit fart på vågen av 1870-talets stora och ofta våldsamma strejkstrider med ”the Railway War” 1877 som kulmen. Järnvägsarbetare i kamp mot orimliga arbetstider och låga löner möttes av väpnade bolagsgarden och Pinkertons privatpoliser med många dödsoffer som följd. Även strejkande beväpnade sig, förstörde lok och järnvägsvagnar och spöade upp strejkbrytare. Flera av strejkerna besegrades men följdes av organisering. ”The Nobel Order of the Knights of Labor”, ett halvt underjordiskt fackligt brödraskap, växte lavinartat med hundratusentals medlemmar i början av 1880-talet.
Utvecklingen sammanföll med den accelererande industrialiseringen i USA och inflödet av fattiga immigrantmassor från Europa, billig arbetskraft att ösa ur för järnvägs- och stålmagnater. Men också proletärer med erfarenheter från klasskamp och revolutionära rörelser i den gamla världen.
Den hastigt växande industristaden Chicago blev centrum för 1880-talets radikala amerikanska arbetarrörelse. Bland dess olika socialistiska riktningar växte även den typ av anarkism som förenade dess upproriska frihetsprogram med behovet av facklig massorganisering. Kring ingången av 1886 hade Central Labor Union blivit den kanske starkaste faktorn bland Chicagos arbetare, inte minst genom anslutning från tysktalande arbetare.
Inför den generalstrejk för 8-timmarsdag som utlysts till 1 maj 1886 var mobiliseringen i Chicago intensiv. Nära 40000 arbetare slöt upp på strejkens första dag och antalet ökade med tusentals för varje timme.
Men flera av de största bolagen beslutade att slå tillbaka.
När brädgårdsarbetare den 3 maj sökte driva bort strejkbrytare öppnade polis eld och dödade fyra, medan många sårades och klubbades ner. ”Arbeiter, bewaffnet Euch!” – Arbetare, beväpna er! – skanderade rubrikerna på tyskspråkiga Arbeiter-Zeitung med maning till massmöte följande kväll på hötorget, Haymarket, i centrum för brädgårds- och packhusområdet.
Trots polisattacker hela förmiddagen den 4 maj präglades kvällens massmöte av lugn. Anarkistledarna talade för 8-timmarsdag och mot polisvåld, borgmästaren närvarade, poliskåren stod mobiliserad men väntade till senare då bara ett fåtal dröjt sig kvar med att bryta upp mötet. Då briserade en bomb mitt i polisstyrkan med förödande resultat. I eldstriden som följde stupade män på båda sidor, antalet döda och sårade arbetare är okänt, men sju polismän dödades och 66 uppgavs sårade.
Vedergällningen blev förstås skoningslös. Hela ledningen för Central Labor Union greps och Chicagos ledande anarkister dömdes till döden eller livstid. Inte för att de skulle ha kastat bomben men för att ha varit ideologiskt ansvariga. När de överlevande benådades sju år senare talades om justitiemord. Men då hade historien rullat vidare. Anarkismen i USA var krossad och arbetarrörelsen tagit sig andra former.
Den då nya socialdemokratiska världsorganisationen Andra Internationalen gjorde 1890 Första maj till arbetarrörelsens internationella samlingsdag för 8 timmars reglerad arbetsdag.
Och sedan dess har vi tågat i spåren, generation efter generation. Haymarket må ha bleknat bort men kraven på reglerad arbetstid och rimliga arbetsvillkor, tycks de inte väldigt nära?
