Det var en serie klassiska romaner som förkortats och slaktats ner till oigenkännlighet så att de skulle gå att sälja till barn som inte var överdrivet förtjusta i 1800-talslitteratur.

Jag misstänker att de aldrig skulle tillåtas idag.

De hade i alla fall bemötts av en samstämmig kör debattörer från Svenska Pen till GP:s ledarsida som med stort vibrato hävdat att det är ett kulturellt övergrepp att peta på ordföljden i ”Skattkammarön”.

Men min barndoms 53-sidiga Victor Hugo-romaner var varken det första eller sista exemplet på barnböcker som omarbetats brutalt för att passa in på en ny marknad.

Den som idag försöker köpa en bok om Mumintrollen får rota igenom travar av transkriberade tv-serier och Pixi-böcker ihopknåpade av copywriters innan man hittar något som händelsevis är författat av Tove Jansson. Fråga valfri femåring om deras Mumin-favorit och du kan mycket väl få svaret ”Mumintrollet går vilse” av Max Hamburgare.

Framgångsrika författare är varumärken som kan fyllas med nytt innehåll av kreativa kulturentreprenörer. Det är därför vi lever med Young Wallander och David Lagercrantz Millenium-böcker. Det är därför HBO hittar på ett eget slut på Game of Thrones när författaren inte orkar skriva ett eget.

Få textmassor är heliga.

De som händelsevis råkar vara det, brukar ofta kallas, typ ”Den heliga skrift” eller liknande.

Ändå blev det ett magnifikt ramaskri när Roald Dahls engelskspråkiga förläggare nyss bytte ut ordet ”tjock” mot ”enorm” i förhoppning om att kunna fortsätta sälja ”Kalle och chokladfabriken” till barn som inte är överdrivet förtjusta i 1900-talslitteratur.

Debattörerna försökte bevisa sin stora bildning genom att likt duktiga litteraturstudenter hävda att författarens autonomi därmed var hotad. 

Och ja, ”författarens autonomi” är rätt svar på provet. 

Men ju mer hårdnackat man försvarar denna autonomi desto mer bevisar man sina mycket vaga uppfattningar om hur den profana litteraturhistorien ser ut i verkligheten. 

Allt författande är en kompromiss. En kompromiss mellan klåfingriga redaktörer och skribenter, mellan Kafka och Brod, Eliot och Pound, Plath och Hughes, Capote och Lee. 

För alla som är medvetna om vilken dialogisk process det är att skapa en bok och att dessutom lyckas sälja den över decennier är det så klart en icke-fråga. 

Ingen tycker att Jack Kerouac enbart ska publiceras i form av skriftrullar eller att Tintin måste vara en rasistisk kolonialherre.

Men när ”tjock” byts mot ”enorm” förvandlas annars kloka debattörer till en A-kurs i kreativt skrivande som just fått veta att en kursare skrivit en roman om dem. Till och med Svenska Pen, en institution som jobbar med författares villkor, var upprörda över tilltaget i SVT Aktuellt.

Och samtliga verkar övertygade om att författares ord inte bara är okränkbara utan att de dessutom aldrig kränktes innan den förhatliga ”woke-kulturen” invaderade oss, beväpnad med rödpennor tjocka som tamponger.

Roald Dahl var en spänningsförfattare av en ganska slafsig sort. Den som genomlidit hans kriminalberättelser vet vad jag pratar om. Hans barnböcker har jag nyligen tröskat på nytt eftersom det kommit en ny generation barn som törstar efter högläsning på kvällarna.

Hälften av dem är obestridligt bra. Resten är så pass hemska att jag måste tillämpa avancerad censur och vilseledning för att slippa jobbiga samtal från förskolan. Berättarjagen är nästan alltid utrustade med en sliskig mobbing-vokabulär som ingen vill höra upprepas i en femårings mun. 

Helt klart döljer det sig en aristokrat bakom pennan. En författare som föraktar tv-tittande latmaskar. Särskilt om de har den dåliga smaken att vara fula och fattiga.

Men det döljer sig betydligt värre saker än tjockis-hat bakom pseudonymen ”Roald Dahl”.

Dahl var en uttalad antisemit. Så pass grov att man får god lust att be Rasmus Paludan förvalta hans litterära arv i fortsättningen.

Dahl menade att Hitler provocerades att attackera judarna på grund av deras ”karaktär”, något hans familj tvingades be om ursäkt för efter hans död.

Men trots att bara månader innan han avled 1990 fortfarande stolt hävdade att han var ”antisemit” insåg han tidigt att hans stereotypa världsbild stod i vägen för hans kommersiella framgångar.

Donald Sturrock berättar i sin biografi över Roald Dahl hur författaren själv skrev om Kalle och Chokladfabriken strax innan premiären på den första filmatiseringen 1971. 

Medborgarrättsrörelsen NAACP hade pressat förlaget att göra något åt de uppenbart rasistiska Oompa-loompierna, som från början porträtterades som ”pygméer” från ”den djupaste och mörkaste delen av djungeln där ingen vit man hade varit förut”.

Åren efter mordet på Martin Luther King hade medborgarrättsrörelsen momentum att förändra den amerikanska, rasistiska kulturen i grunden. 

Och man gjorde sitt bästa för att utnyttja det.

Deras strävan skulle med största säkerhet avfärdas som ”woke” idag. Den självgode Dahl blev så klart chockad. Han hade inte begripit sin samtid. Men han förstod allvaret i hotet och gick frivilligt med på att “de-negro” boken, som han uttryckte det.

Oompa-loompierna fick grönt hår och orange hud.

Det värsta med debatten om ”woke” är att alldeles för många tror att kampen om kulturens innehåll är något som började igår.

Det näst värsta är att den erbjuder alldeles för många en möjlighet att posera som kulturens riddare utan att de har en aning om vad de pratar om.