– Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag kunde andas igen, vara utan slöja, inte vara rädd, berättar Nahid Sarvestani Persson när vi ses.

Vi äter semlor och Nahid berättar att hon skriver ett filmmanus just nu. Hon vill göra spelfilm om det som har präglat hennes liv i så stor utsträckning: revolutionen i Iran. 

Nahid Persson Sarvestani gör dokumentärfilmer, oftast om kvinnor, nära in på livet. I en film följer hon döende patienter i livets slutskede, i en annan, unga tjejer som kämpar för att bli fria från missbruk. I Drottningen och jag träffar hon Irans före detta drottning, hustrun till shahen som Nahid och hennes kamrater avsatte i revolutionen. I filmen Prostitution bakom slöjan möter hon istället kvinnor på det iranska samhällets botten, som missbrukar och prostituerar sig. Det har regnat internationella priser över hennes filmer och de har visats runt om i världen.

Men allt började egentligen med ett jobb på lokaltidningen i hemstaden Shiraz, där Nahid klev in efter gymnasiet och bad om ett jobb. Hon blev reporter och skrev om kvinnofrågor. Jobbet var också den perfekta täckmanteln för hennes politiska engagemang i en vänstergrupp som börjat några år tidigare och som hennes föräldrar inte var så förtjusta i. 

– Jag kunde säga att jag jobbade sent på tidningen, jag jobbade över varje kväll, säger hon och skrattar. 

Men på kvällarna skrev hon istället till vänstergruppens tidning eller var på politiska möten. Hon berättar att hon gick upp tidigt på mornarna för att hinna till möten i bergen innan jobbet.

Varför i bergen?

– Dels var vi så unga, ingen hade lägenhet vi kunde vara i. Och sedan var det en grej att kommunister alltid ses i bergen. Vi hade möten, sjöng kampsånger, det var fantastiskt. 

Det började dock bli slitsamt att ljuga. Nahid bestämde sig för att det var bättre att flytta hemifrån, vilket inte var möjligt utan en man. Hon bestämde sig för att arrangera ett äktenskap åt sig för att få större frihet och slippa ljuga om var hon var på kvällarna. Hon frågade runt bland vänner och kamrater om det fanns någon kamrat hon kunde gifta sig med. En kompis presenterade sin bror för Nahid och hon berättade sin plan, att de kunde gifta sig, flytta ihop och sedan skilja sig, så skulle hon få större frihet. Varför har du så bråttom att skilja dig, frågade han då. 

De gifte sig och fick två barn tillsammans men äktenskapet tog slut efter en kort tid i Sverige.

– När vi var i Iran var vi aktivister, vi hade kampen gemensamt. Efter flykten hade vi inte det längre, det fanns inget som höll oss samman. 

Nahid blev ensamstående med sina barn. Efter studier i matematik, datavetenskap och mikrobiologi blev det film som slutligen blev Nahids yrkesval.

Du var ensamstående mamma i ett nytt land, film känns inte som den enklaste branschen att slå sig in i. Hur vågade du?

– Jag såg inga hinder och var inte rädd att misslyckas. Har man levt i ett land med förtryck och krig, är det här en bagatell. Man tar risker.

De flesta av dina filmer handlar om kvinnor, varför?

– Det är inte något jag har valt, det har bara blivit så. Kvinnor är intressanta. Och feminist måste ju alla vara. Annars är det något fel. De som inte är feminister har inte förstått. De tror att man är lesbisk eller hatar män. Jag älskar män, säger hon och skrattar.

Vad gjorde dig till feminist?

– Jag tror att jag halkade in i det. Kanske kände jag omedvetet förtrycket mot kvinnor både i Iran och Sverige. Alla pratade om hur mycket förtryck det är mot kvinnor i Mellanöstern. Men när jag kom till Sverige och gick runt i villaområdet, där man ser in i allas köksfönster. Överallt såg jag bara kvinnor som stod och lagade mat. Och de jobbade samtidigt. Jag visste att det var mer jämställt i Sverige, men jag såg det inte när jag kom hit. Om båda jobbar, borde det vara mer jämställt hemma, men så såg det inte ut. Tankarna växte mer och mer. 

Du kommer väldigt nära de du filmar. Håller du kontakten efteråt?

– Vi har ofta kontakt i ett par år efteråt. Jag filmade tjejer på behandlingshem och de hade jag kontakt med efteråt. Mina i Prostitution bakom slöjan hittade jag aldrig igen, men Fariba hjälpte jag ur landet. Jag hade lovat att filmen inte skulle visas i Iran men en satellitkanal i LA som visat delar av filmen kunde ses i Iran och situationen blev farlig. 

– När jag hörde att den visats i Iran blev jag livrädd. Jag åkte och letade efter dem, jag anlitade en som kunde leta. Till slut hittade jag Fariba och hjälpte henne med pass och pengar så hon kunde lämna landet. I två år skickade jag pengar till henne när hon levde i Turkiet, sedan fick hon asyl i Australien, där hon nu jobbar som tolk och är drogfri, sonen är bäst i klassen. 

– Det var aldrig meningen att filmen skulle visas i Iran, men jag är glad att filmen orsakade att pojken räddades ur eländet. Hade de stannat i Iran hade de dött. Jag tänkte att henne kan jag aldrig rädda, hon kan aldrig bli fri från drogerna, men jag tänkte på barnen, jag försökte adoptera, men det var svårt med reglerna, det gick inte. Men hon klarade att bli drogfri själv. 

Har du kontakt med drottningen?

– Nej, vi har ingen kontakt längre. Vi hade ganska mycket kontakt till 2011 och pratade om hur det gick för filmen. Vi skriver ibland. Men vad ska vi säga till varandra, kontakten har blivit glesare. 

Vad tyckte hon om filmen?

– Hon tyckte bra om filmen, den blev ju bra för henne, något som inte var min mening.

Hur kändes det för dig?

– Det kändes inte bra, jag ville inte att det skulle bli något som utnyttjas. Men jag kunde inte göra den filmen på annat sätt. Man kan tänka sig att jag hade kunnat vara hårdare, ställt vassare frågor. Men hon var så snäll. Hade jag vassare frågor hade jag inte fått fortsätta filma. Det var svårt. Och det var inte hon som var skyldig, det var hennes man som var diktator. Alla runt omkring henne försökte ju påverka henne att inte låta mig filma henne, men hon släppte in mig, hon var mån om kulturella arbeten från Iran. Det blev en mänsklig skildring och relationen mellan två kvinnor. 

Historien som ledde fram till flykten berättas i hennes senaste film, Min stulna revolution, där hon söker upp flera av sina gamla kamrater som inte lyckades fly som hon, utan hamnade i det ökända Evinfängelset. Nahids lillebror Rostam blev arresterad och avrättad när Ruhollah Khomeinis regim började förfölja vänsteraktivister efter att shahen avsatts, men Nahid lyckades ta sig ut ur landet, något hon känt en stor skuld för. Filmen blev ett sätt att möta sig själv och den delen av sitt liv. 

När förstod du att revolutionen glidit er ur händerna?

– Det var redan de första dagarna. Första dagen var jättebra, alla samarbetade. Men sedan gick det väldigt fort, kvinnor fick gå hem från sina jobb. De fick inte ens sina löner. Vi visste att Khomeini var stark och för att kunna kasta ut shahen så välkomnade vi honom. Men han ljög för oss. Han hade skickat kassetter från Paris där han pratade om att vi skulle vara fria, kommunister och muslimer. Sedan så tolererades inget oliktänkande längre, kassetterna försvann. Folk arresterades och avrättades. Mina föräldrar bröt med religionen, Islam som alla trodde på tidigare, när det blev tvång. 

Det är mycket smärta sammankopplat med den här tiden. Men hur ser dina vackraste minnen från Iran ut?

– Att sitta i min mammas trädgård och dricka te med mamma och pappa. Så kommer syskonen, så blir vi fler och fler. Just den gemenskapen, den fina tiden innan revolutionen, efter också förstås. Men lugnet som fanns då kom aldrig tillbaka. När elände finns i ett land ändras folket också. Man känner inte igen sin egen släkt. Folk förändras av det sociala trycket och det ekonomiska trycket. Även om det blir regimskifte kommer det ta lång tid innan man kommer tillbaka till det som var, det vi ville bygga.

Ångrar du dig?

– Tänk om man kunde vrida tiden tillbaka. Då skulle jag aldrig deltagit i revolutionen. Minnen av tiden innan känns som ett paradis. Shahen var en diktator, man fick inte kritisera regimen, det var många i fängelse och torterade och mördade, men man hade sitt privata liv i fred, man fick lyssna på musik, kunde gå med en pojke på stan. Man behövde inte täcka sitt hår. Det fanns politiska fångar och de torterades och avrättades, men inte i samma omfattning som idag.

Dina filmer har kostat dig mycket, du kan inte längre återvända till Iran. Du blev arresterad och hotad sist du var där.  Vad hoppas du att filmerna ska uppnå?

– När jag gjorde de här filmerna hoppades jag att jag skulle förändra och påverka väldigt mycket. Och det har påverkat människor och det har blivit diskussioner om situationen i Iran. Men att förändra… De stora förändringarna man vill ha. Det är inte vi som har makt. När stormakter som USA eller andra västländer och deras ekonomiska förbindelser, de skiter i hur människor har det i Iran, det är oljan som är viktig. Hur mycket som helst har de pratat om kärnvapen, men har de pratat om hur människor behandlas, hur många politiska fångar som finns i Iran, hur vanliga människor har det? Det är bäst att inte bli för upprörd. Hoppet man har när man gör något, det blir lite färglösare.

Kommer spelfilmen du skriver också handla om kvinnor i första hand?

– Ja.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.