– Att åka iväg med barnen är ju ett brott om man inte har rätt till det, men det kanske känns rätt och det skulle kunna vara rätt. För det kan ju potentiellt handla om att rädda dem från någon, men på ett mer emotionellt plan kan det också finnas ett värde i att ens barn vet att man gjorde absolut allt för dem, eftersom det kan vara ett sådant sår att känna sig bortvald, säger Amanda Kernell.
Hon talar av egen erfarenhet, hennes föräldrar skildes när hon var elva år, men bakom grundfrågan: Hur långt kan man gå för att skydda sina barn? ligger mycket research och intervjuer med människor som befunnit sig i liknande situationer.
Hon har träffat föräldrar som har hamnat i fängelse för att de gjort som filmens mamma, Alice gör, liksom personer som har sett den andra föräldern försvinna med barnen. Men även socialarbetare, advokater och numera vuxna barn till skilda föräldrar.
Amanda Kernell är tacksam över att ha fått prata om de här sakerna som hon nu vill prata med publiken om.
– I min familj har föräldrarna varit separerade i flera generationer, och det har hanterats på olika sätt, på olika sidor av släkten. Så jag har alla de här lagren av historier, vad som kan hända, möjliga scenarion och strategier, i mig, tänker jag.
Filmpubliken får inte veta så mycket om bakgrunden till vårdnadstvisten, men uppenbart är att Alice (spelad av Ane Dahl Torp) har skiljts från sina två barn, Elina (Tintin Poggats Sarri), 14 år och Vincent (Troy Lundkvist), 10, som bor i Jokkmokk tillsammans med sin pappa, Mattias (Sverrir Gudnason). Alice bor i Stockholm, men återvänder till Jokkmokk efter ett oroväckande telefonsamtal från sonen.
Det blir rivstarten för den närmast thriller-lika ”Charter”, som titeln till trots, handlar väldigt lite om att ligga i en solstol och slappa. I stället får vi följa Alice närgånget i hennes försök att återta relationen till sina barn, tonårsdottern i synnerhet, samtidigt som hon söker svar på hur de egentligen har det hos sin pappa.
För både henne och publiken är det svårt att avgöra om Alice är en beskyddare eller en förövare.
– Det gör att man granskar henne som förälder och mamma varje sekund, för det är ju ett stigma att vara en mamma utan sina barn. Vi tänker lätt att antingen har hon inte fått ha barnen för att det är något fel på henne, eller så har hon valt bort dem, och det är också ett stort fel. Så hon är på minus från början, i uppförsbacke. Och då tänker jag: om man själv blev granskad… Vem skulle klara det? Stigen man måste hålla sig på för att göra rätt och vara en bra mamma, är väldigt smal, och det skrämmer mig lite. Tänk om man håller barnen för hårt? Eller tänk om man inte vill offra sig nog? säger Amanda Kernell.
Kvinnlig uppoffring har länge ansetts vara en självklarhet i relation till barn och familj, men i dag finns större valmöjligheter. På frågan om Amanda Kernell oroar sig för hur en potentiell familjebildning skulle påverka hennes eget skapande säger hon:
– Jag tänker ofta på det, och vad skulle jag vara beredd att offra. Jag har ett yrke som är alltuppslukande, i perioder i alla fall. Men sedan är jag själv från en väldigt tillåtande familj, som varit uppmuntrande och tillåtande med allt möjligt. Så jag är inte strängt uppfostrad i hur en familj ska vara eller förväntas göra.
Kernell är född och uppvuxen i Umeå, vilket hörs på ”sj”-ljuden, med en svensk mamma och samisk pappa. Under regiutbildningen på Den Danske Filmskole i Köpenhamn, där hon fram tills helt nyligen bott och arbetat, lärde hon sig danskarnas framgångsrecept: att både provocera och engagera.
– Filmerna får gärna provocera, då menar jag på ett känslomässigt plan. Men att göra film handlar för mig främst om förlåtelse, och försoning, snarare än provokation.
Hennes första långfilm ”Sameblod” utspelar sig på 1930-talet och handlar om en ung, samisk kvinna som väljer bort det traditionella samelivet, och därmed sin familj, till förmån för ett annat liv. I både ”Sameblod” och ”Charter” kommer friheten med ett pris, ett socialt stigma – och ensamhet.
Du gör filmer om kvinnor som väljer att bryta med sina familjer för att kunna leva sina liv på egna villkor. Är familjen en kvinnofälla?
– Båda filmerna handlar absolut om kvinnor som gör radikala val, och väljer ett liv och väljer bort något annat. Men det är ju en större struktur än bara familjen som gör att de gör de valen, det är också i hög grad en omgivning. Radikala val kan vara ett svek, men det kan också vara inspirerande att se andra göra sådant som vi tänkt på men inte vågat. Vad händer när de gör det?
– Sedan handlar alla mina tre filmer, även novellfilmen ”I will always love you Kingen”, där en kille lämnar sin tjej under förlossningen, också om vad andras blick gör med en. Hur den går in och styr ditt rörelseutrymme, vem du kan vara, och hur du tillåter dig själv att vara.
Men åter till knäckfrågan. Vad är egentligen en bra förälder? Är det att släppa taget om sina barn, eller kämpa för att få vara med dem, trots att det kanske inte är för deras eget eller förälderns bästa? Är det att lyssna på barnens vilja, eller tvärtom, är det att frånta dem det ansvaret?
Amanda Kernell uppger att hon själv inte sitter inne med svaren.
– Det tycker jag också är svårt; hur mycket ska man lyssna på vad barn vill? För jag har ju själv varit ett barn som sa än det ena, än det andra. Och jag har behövt hantera det här med ansvar, lojalitet och även ett visst mått av makt gentemot mina föräldrar, när jag blev gammal nog att välja bort till exempel. Så därför är filmen en kärleksförklaring till alla skilda föräldrar, från ett barn.
I filmen har mamman och pappan olika roller, där den ena står för stabilitet, rutiner och struktur, medan den andra brister i den praktiska omsorgen, men visar hög tillit och kärlek.
– Ibland tänker jag liksom; kan man inte få ha alla fel och brister, om det finns nog med kärlek, löser det sig inte ändå? Men jag vet inte. Vad är egentligen viktigast? Om man var tvungen att välja … Vad tror du?
Frågan är uppriktig. Trots filmen, gedigen research och en rad tidningsintervjuer har Amanda Kernell inte landat i något bestämt svar.
”Charter” hade världspremiär på Sundancefestivalen i USA tidigare i år där den visade sig vara en effektiv konversationsstartare. Folk kom fram till henne efter visningar och berättade vad de ansåg om mammans beteende utifrån sitt eget föräldraskap, men det har också handlat om spörsmål av mer privat karaktär.
Som när en man kom fram och undrade; tycker du att jag ska skilja mig från min fru, och hur gör man det minst smärtsamt för barnen?
– Jag tror alla går runt och tänker på de här frågorna på olika sätt, men ändå är man lite ensam i det på något vis? Men i fiktionen får man vara med människor i sådant de annars är ensamma med. På samma sätt kan du bli mindre ensam när du ser en film. Den effekten har film haft på mig i alla fall, antingen att jag känner mig sedd eller att jag får känna hur det är att vara någon på den andra sidan, någon som jag annars skulle skjuta ifrån mig som ”en annan”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
