När debatten blåste upp häromdagen, råkade jag befinna mig i en liten by nära Cincu, Natos militärbas i Rumänien, på en intellektuell retreat med några av landets vassaste hjärnor. Och vad gjorde vi? Vi debatterade Tolstojs ”Krig och fred” från morgon till kväll, medan krigshelikoptrar flög över våra huvuden. Var och en tar itu med sin krigsångest på sitt sätt.
Jag vet inte om det är den krigiska kontexten som får mig att skriva detta, men jag ser Linda Skugges aktion som en reaktualisering av konstnären Barbara Krugers feministiska klassiker ”Your body is a battleground” från 1989. Verket som gjordes för plakat i en marsch mot anti-abortlagar i Washington, var också en lek med USA:s förföriska reklambildsspråk som Kruger appropierade och sublimerade.
Även Linda Skugge leker med ett fenomen vi älskar att hata – porrindustrin. Även hon låter sin kropp bli ett slagfält för olika smakregimer, intressesfärer och framförallt åsikter.
”Var går gränsen mellan kropp, politik och konst?” undrade hon som en äkta kulturkrigare när hon lade ut en halvnaken bild på sig på sitt Instagramkonto. Ja, var går den? Det personliga är politiskt hävdade feminister redan på 70-talet. Det finns inga egentliga gränser mellan kropp, politik och konst, men endast gränslösa människor kan påminna oss om detta. Skugge har i frilansarens skuggtillvaro, där man aldrig är bättre än sin sista text, alltid tagit risker, alltid skrivit lika vasst om föräldraförsäkringar, läppglans, barnmatsburkar, drakoniska dieter som sin senaste bokläsning eller engångsligg.
Även om Skugge nu modigt nog hävdar att konsten var en ”nödlögn”, så ser jag hennes aktioner som ett både satiriskt och djupt allvarligt porrvärldsperverterande konstprojekt som rör sig mellan konstaktivismens och medielandskapets gränser, inte långt från Anna Odell och många andra institutions-infiltrerande konstnärers förmåga att tänja på vad man kan göra i konstens namn.
Vad kan man göra i det egna namnet, tycks Skugge undra, när man varit en ikonisk opinionsbildare i över 30 år? Inte mycket, verkar det som om man skall lyssna på de mest moraliserande reaktionerna.
Om projektet nu inte handlar om journalistisk wallrafning i klassisk bemärkelse, utan om en blandning av starka begär, ohälsa, trams, fascistisk kroppskultur och ren och skär personlig överlevnad, är projektet mycket större än Skugge själv. Denna hypersexualiserade onlyfansfeminism tar influencerkulturen, där personligheter som Ingrosso tjänar miljoner på att vika ut sina liv till massorna, till semiunderjordiska plattformar där var och uppmanas att ta ekonomiskt ansvar för sina begär.
Men är det lika lön för lika sexarbete? Nja. Skugges symboliska kapital är betydligt större än de flesta andras som viker ut sig på dessa plattformar, misstänker jag. Och tillräckligt stabilt för att kunna unna sig en och annan förlust.
Alla vet att en sann stjärna alltid lyfts upp till skyarna igen, om hon faller på ”rätt sätt”. Och rätt sätt har hon ju fallit på om man ser till alla hyllningar hon har fått. Fredrik Virtanen skriver att han alltid kommer vara kär i Linda Skugge. Jenny Högström i GP utropar ”Je suis Linda Skugge!”, som om hon stod inför en konstterrorist, och det gör hon, för konstnärer har alltid härmat krigare och tvärtom.
Paulina Sokolow jämför henne med Strindberg i Flamman. Vad väntar härnäst? En jämförelse med Heliga Teresa? Varför inte? Det föreligger en kristen martyrestetik i flera bilder. Skillnaden mellan Berninis skulptur av det extatiska helgonet som har sex med en imaginär Gud inför kyrkans besökare och Linda Skugges auto-erotiska självinventeringar inför sin fanclub är nog betydligt mindre än man tror. En annan figur jag kommer att tänka på är Mishima, som förvandlade både kroppsträningen och SM-konsten till ett politiskt vapen, som han slutligen riktade mot sig själv. Seppuku.
Skugge har tack vare sitt ideologiska skuggspel, (hon har bytt världsbild oftare än hårfärg) lyckats skapa content till såväl porrvärlden, nöjesvärlden och litteraturvärlden. Tre världar som garanterat kommer flyta samman mer och mer i framtiden. Varför då inte också skapa content i konstvärlden?
Projektet säger oändligt mycket mer om vår tids fördomar, rädslor, dolda begär och hat, självhat och andras hat, än de flesta konstverk jag har stött på de senaste åren, och dethar säkert flera dimensioner än vad vi hitintills fått syn på. För ja, Skugge förtjänar en plats i konstens finrum, gallerivärlden, museivärlden, ja rentav biennalvärlden, när projektet analyserats sönder och samman i medielandskapets affekterade rum. Medielogiken är dessutom kortsiktig. Om några veckor har intresset svalnat, medan vi i konstvärlden älskar att vrida och vända på ett verks mening i all oändlighet.
Linda Skugge är närsomhelst välkommen att presentera sitt konstprojekt i tidskriften Paletten, som jag och Fredrik Svensk är chefredaktörer för.
Vi skulle få en betydligt roligare konstvärld om hon gick med i den. I konstvärlden finns det dessutom en ekonomi som skulle kunna lyfta Skugges livsstil betydligt. Som hon själv säger på sitt Instagramkonto – ”Är det bättre att vara en gratishora i media än att tjäna dollars på of?”
För Baudelaire var alla konstnärer prostituerade.
Men inte bara. Människan faller i prostitutionen så fort hon vill bli omtyckt av andra. Den stora utmaningen som Skugge tycks stå inför nu, är hur hon skall lyckas skänka projektet djup, oförutsägbara turningpoints och beständighet. Tre ofrånkomliga ingredienser i alla konstverk som lyckas överleva tid och rum.
För vad handlar denna våldsamma debatt om egentligen? Den kvinnliga frihetens vara eller icke-vara? Porrindustrins dubiösa träskmarker? Något betydligt större, nämligen konsten att förvandla sitt liv till ett enda stort konstverk, där det ultimata konstverket blir personen – en konstnär utan konstverk.
”Man kan antigen göra konst eller själv bli ett konstverk” hävdade Oscar Wilde. Ett steg i denna riktning, är att se alla Skugges verksamheter fram till idag, som delar i ett stort Gesamtkunstwerk, jämförbart med såväl 1800-talets själviscensättande dandysar som efterkrigstidens konsumtionskonst.
På 50- och 60-talet valde många PR-människor att bli konstnärer och tvärtom. En av de mest lyckade var Andy Warhol, som byggde en hel industri kring sig själv. Även Skugge arbetade som PR-människa ett tag åt Moderna Museet. Kommer vi i framtiden att se en soloshow av Skugge på Moderna? Varför inte?
Det moderna avantgardets estetisering av det egna livet, har blivit legio i och med instagram-kulturen, men jag har ännu inte sett en utställning som tar itu med hur glappet mellan liv och konst, influencers och followers, privat och offentligt ständigt omförhandlas.
Skugge skulle dessutom kunna arrangera performances där vi får träda in i hennes värld ”på riktigt”, i stil med Catherine Robbe-Grillets hemliga ceremonier, som jag fått chansen att delta i flera gånger, med hemliga ritualer och koder, eller andra organisationsprinciper. Alla måste hitta sin egen väg.
Revolutioner förbereds bäst i slutna kammare. Så ja, Skugge är inne på något nytt, på allvar, och jag hoppas dyrt och innerligt att vi bara skymtat konturerna av det som komma skall.
