BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Bianca Kronlöf sitter på en buss på väg till repetitioner med den teatergrupp som följt henne ända sedan teaterhögskolan. Det är hon, Nina Haber och Elin Söderqvist, som under tiden på teaterhögskolan startade Gruppen. Nu repar de in en föreställning som heter Gruppen köper sig fri. Tillsammans har de satt upp nio föreställningar.
– Det är helt sjukt. Shit! Nio fucking föreställningar, utbrister Bianca Kronlöf efter att hon räknat upp dem. Gruppen köper sig fri, blir den tionde och den kommer att spelas i Stockholm och Göteborg i augusti till och med oktober.
Sveriges äldsta runstenar
Bianca Kronlöf är uppväxt i det lilla samhället Sorunda utanför Nynäshamn. Moa Martinsson kommer därifrån och några av Sveriges äldsta runstenar finns där.
– Det är typ allt, säger hon.
Teaterintresset dök upp tidigt och några lokala pensionärer var behjälpliga i att ge utlopp för det.
– Alla barn mimar och vill att deras föräldrar ska titta på och så där. Men jag gjorde det alldeles för länge. Jag fattade inte när man skulle sluta. Jag växte upp på en ort där det inte fanns några kulturverksamheter, man fick hitta på det själv. Enda stället man kunde uppträda var ju typ skolavslutningar. Jag har uppträtt på föräldramöten, mina klasskompisars föräldrar måste hata mig, berättar hon.
– Sen var det en grupp pensionärer, som startade en teatergrupp. Det hade börjat i svenska kyrkan med något julspel, sen tog de det vidare till en teatergrupp. En kompis mamma på gatan sydde kostymer. Det var folk i övre medelåldern och pensionärer som var engagerade, sen var det jag och mina två kompisar.
– Det här var ju jättetöntigt. Det var ju inte så att man fick ligga för att man var med i den gruppen. De var så glada att det var ungdomar med, vi var typ fjorton-femton, så de uppmuntrade oss supermycket och då började jag tro att jag var duktig. Egentligen var det väl bara att de ville säga ”vad kul att du är med”. Men därifrån, från den uppmuntran, började jag se mig själv som skådespelare.
När det blev dags för gymnasiet kom Bianca Kronlöf in på ett teatergymnasium i Liljeholmen och hamnade i samma klass som ett annat teatergeni, Shima Niavarani.
– Gymnasiet var jätteavgörande för mig. Att välja något själv. Anstränga sig för att komma in. Där fick jag höra talas om teaterhögskolan, att man kan plugga till och bli det här. Där kände jag att shit, jag måste in.
– Jag åkte från Nynäshamn till Liljeholmen varje dag för att gå i skolan, det tog en timme och 45 minuter. Jag sökte till teaterhögskolan nio gånger, innan jag kom in. Ett av mina starkaste personlighetsdrag är att jag inte ger upp. Det är både väldigt bra och väldigt dåligt, beroende på vilken del av livet. Det är dåligt i relationer att inte ge upp. När det kommer till relationer brukar jag säga att man ska ge upp ganska snabbt. ”Nej, den här personen kommer inte bli nykter. Nej, den här personen kommer inte bli snällare mot dig. Gör slut”. Eller när den andra personen vill göra slut, försök inte övertyga den om att ni ska fortsätta vara tillsammans. Det är en dålig idé, ge upp. I arbetslivet är det bra att kämpa, i relationer – ge upp.
Bildade Gruppen
På teaterhögskolan formades den feministiska teatergruppen Gruppen.
– Vi hittade varandra för att vi ville utmana oss själva inom samma område. Det fanns ett projekt som hette ”Att gestalta kön”, som handlade om könsmaktsordningar både på och bakom scenen. Man diskuterade kön och genus och hur arbetsförhållandena skiljer sig mellan män och kvinnor. Vi tyckte väl att det var ett fint och bra projekt, men att det gick lite långsamt rent praktiskt på skolorna. Det var väldigt kul att ha de här kurserna, och de som höll i det var väldigt engagerade. Men det blir lite som att ha sådana här ”jämställdhetsdagar” och sen dagen efter jämställdhetsdagen, jaha, var det inte mer? Hur tar vi det vidare? Vi började göra egna workshops på fritiden som sedan blev föreställningar. Och sedan har vi fortsatt vårt arbete.
Teaterhögskolan följdes av en ordentlig svacka. Bianca Kronlöf blev dumpad, arbetslös och flyttade tillbaka till Stockholm. Hon saknade helt ett konstnärligt nätverk och jobbade på ett boklager.
– Det var den absolut värsta perioden i mitt liv.
Men det var också då som ”Snubben” föddes. Snubben figurerade till en början i Youtube-klipp, som exempelvis ”Shit snubbar säger till flator” och ”Shit snubbar säger till feminister”, och är nu en återkommande karaktär i Full patte.
– Jag jobbade med väldigt mycket snubbar, som jag lärde mig så jävla mycket av. De tog liksom inte allt så allvarligt. Att vara en 23-årig snubbe och spara till en resa till Australien, det är typ det bästa man kan göra. Alla borde lajva det.
– Själva snubben kom till dels av att jag umgicks med de här snubbarna, som var väldigt sköna och trevliga killar. Sedan av att jag var ute på en flatklubb med min kompis Alexander. Så började jag skämta med honom, som att han var en flata och jag var en kille som försökte stöta på honom. Därifrån kommer ”Shit snubbar säger till flator”. Att jag höll på, fan vad kul det är att radda upp alla de här grejerna de säger. Det fanns klipp på Youtube om ”Shit girls say” och ”Shit fat girls say”, och då tänkte jag att jag vänder det här. Samtidigt vill jag lyfta det så det kom ett steg längre, genom att sätta in politikers och offentliga personers citat. Både internationella och hemifrån.
– Jag tänker inte på Snubben som en konkret person. Han är normens blick. Snubben är ju smart. Han har vänner som är humanister, pålästa. Han har hört talas om genus, han vet vad vithetsnorm är. Eftersom han är lite medveten tycker han också att han kan vara lite grov utan att det gör något.
– Jag var aldrig intresserad av att göra en vit, rik, övre medelklass gubbe. Det skulle man ju ha hatat på en gång. Snubben ska ju också ha bitar där man känner att oj, det där skulle jag ha kunnat säga, det där har jag tänkt. Det ska inte bara vara att peka på någon annan. Snubben pekar på oss själva också. Alla människor som bryter mot normen har ju också normativa delar i sig. Alla kan vara Snubben ibland.
Hur mår Snubben?
– Snubben mår jättebra. Han kan väldigt snabbt bli ledsen om folk blir arga på honom, för han förstår inte varför. Snubben kan liksom inte anklagas för någonting, det fastnar inte. ’Ingenting är mitt fel. Jag har aldrig slagit någon, jag har aldrig haft en slav.’ Så tänker snubben. Jag skulle verkligen rekommendera alla att draga som en 23-årig snubbe.
Varför har unge Hans-Christian, eran sidekick, inga kläder på sig?
– Hans-Christian representerar det som kvinnor alltid får representera i humorserier. De är inte roliga själva, de är mycket yngre än huvudrollerna, de är bara bollplank till de roliga männen, de håller med och stöttar och är där för att de manliga karaktärerna ska kunna vara roliga och knasiga. Typ som Hans-Christian är ju mycket yngre än mig, han är 18 och jag är 31. Kvinnorna ska alltid vara yngre, naknare och vackrare. Karl Linderoth som spelar Hans-Christian är också feminist, han förstod vad vi ville göra. Han tycker ju också att det är ett kul skämt att han aldrig har kläder, men ingen får ju skämta om hans kropp.
– Däremot var det jobbigare i den här säsongen eftersom vi är hemlösa och det var jobbigt i slutet av april att bara ha kalsonger på sig och vara mycket utomhus.
I säsong två av Full patte dyker också Ann Petrén upp i en roll som busshållsplatspsykolog.
– Jag jobbade på Stockholms stadsteater i en pjäs som heter Ett drömspel. Jag hade en liten roll där och Ann Petrén var med i den, så det var så vi träffades. Hon är väldigt engagerad i de frågor jag och Tiffany är engagerade i, fast hon är ur en annan generation. Anledningen att jag och Tiffany kan vara så pass kaxiga som vi är, är ju att det har funnits andra kvinnor som har plöjt vägen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Man ska ju inte låtsas att den feministiska kampen är ny. Det är väldigt ofta det låter som att ”Nu har den här frågan blossat upp”, ”Nu händer det”, men det har ju hänt hela tiden. Men de kamper som har segrat har ju tystats ner. I skolan låter det: ”Och då fick kvinnor rösträtt”. Som att man bara fick det. Men det var ju en kamp bakom, som vi inte får lära oss så mycket om. Vad pratade vi om? Ann Petrén?
– Ja, men vi frågade henne helt enkelt och hon sa ja. Hon är så extremt bra och kunnig och har vunnit priser och är i teaterns värld, som är ett finkulturellt och klassiskt rum. Och att ta in en sådan person i något som är nytt, webb-tv, snabb humor, sociala medier, det kändes väldigt spännande.
Hur är det att jobba med henne?
– Det var ju det jag blev så förbannad på. När vi hade skrivit alla scener upptäckte jag att det är ju Tiffany som har alla scener med henne. Jag blev ju skitsur. Men Tiffany säger att det är fantastiskt att jobba med henne. Att hon gör Tiffany bättre, att hon ställer mycket bra frågor och att hon har analyserat sin karaktär på ett mycket djupare plan än vad vi någonsin hade tänkt. Hon har ju tagit den rollen vidare väldigt mycket. Hon är extremt proffsig.
Nyligen sändes säsongens ”seriösa” avsnitt, som denna gång handlade om objektifiering.
Varför har ni alltid ett allvarligt avsnitt?
– Det började förra säsongen med att vi bad tittarna om historier på tre olika öppna teman. Vi förväntade oss roliga historier. Men folk började skicka in väldigt mycket historier om sexuella övergrepp. Och vi blev väldigt chockade av det. Om vi har en publik som till så stor del har varit med om de här övergreppen, då kan vi inte ignorera det kände vi då, det måste in. Samtidigt är det svårt i ett humorprogram, vilket gör det svårt. Vi kuppade vår egen serie kan man säga. I säsong två bestämde vi redan från början att ha den typen av dramaturgi.
Vad är det för historier folk skickar in?
– Historier om att folk fått höra: du skulle vara snygg om du log lite mer, du är snygg för att vara svart, om du bara bantade lite … Det här att någon annan inte bara tar sig rätten att ha åsikter om din kropp, den har också rätt att säga de åsikterna till dig. Kärnan i det är objektifiering. Så då bestämde vi oss för det temat.
Vad har ni fått för reaktioner?
– Vi är ju jättenervösa när de sänds. Det är ju allvarliga ämnen och vi har bara tio minuter på oss. Det ska vara både så pass lätt att folk ska förstå, men också så pass djupgående att man känner att man kommer någonstans i ämnet. Alla vet ju om att kvinnor objektifieras, alla vet om att kvinnor utsätts för övergrepp. Det räcker inte bara att säga: ”Det här finns! Hejdå!”, det måste gå djupare. Och så måste det ändå vara roligt.
– En reaktion jag inte hade väntat mig på objektifieringsavsnittet är att folk har hört av sig och berättat att de efter avsnittet har haft bättre sex. Det gäller heterosexuella då, att deras killar har blivit såhär ”Va, är det så här? Tänker du så? Kan du inte koncentrera dig”, och då har tjejerna ba ”Ja, det här stämmer faktiskt”. Det har blivit som en ingång att prata om det och vi har brutit isen kring det. Det har lett till samtal och att killen i förhållandet har tagit mer ansvar. Det är väldigt konkret.
När upptäckte du själv att vi lever i ett patriarkat?
– Jag har nog alltid fattat att det är skillnad för killar och tjejer och att jag har förhållit mig till det och haft strategier. Skillnaden är att tidigare var jag stolt över mina strategier och kände, ”Haha, där lyckades jag lura dem”, men att nu känner jag mer, fy fan vad sorgligt att jag har varit tvungen att hålla på och jobba med två saker samtidigt.
– Jag minns ingen specifik händelse som gjorde att jag började kalla mig feminist, det kändes bara självklart. Jag säger som kungen, ”Det sa bara klick, sen har det fortsatt att säga klick”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.