”Är man från Ryssland är man rätt van”

– Jag tänkte direkt att det här kuvertet är från Migrationsverket och att jag fått avslag.

Hon fick rätt. Det blev ett hårdare slag för hennes make, regissören och författaren Dmitri Plax, än för henne själv. 

– Han mådde jättedåligt månader efteråt och mina vänner blev stressade, men inte jag. Jag blev faktiskt inte förvånad över beslutet. Om man är från Ryssland, så är man rätt van. 

Mycket hade pekat på att hon borde få stanna här i landet. Hon hade valt att inte söka asyl utan istället uppehållstillstånd genom familjeanknytning. Det var bland annat detta som Migrationsverket invände mot. 

Det uppstod en stark opinion mot utvisningsbeslutet och en het debatt i media. Situationen som paret hamnat i var Kafkaliknande – de hade inkommit med alla papper och identitetsbevis som Migrationsverket bett om, i tid, men blev ändå anklagade för att inte uppfylla verkets krav.

– Det var så många saker. De saknade till exempel bevis för att min son är min son. Fast jag födde honom på Danderyds sjukhus. 

Migrationsverket backade

Till slut backade Migrationsverket och gav Liza Alexandrova-Zorina uppehållstillstånd för två år framåt. De sa att de hade tittat närmare på hennes fall.

– Men de ändrade sig för att det blev så stor skandal, tror jag. 

Det var självklart ett glädjebesked. Men vad händer egentligen med alla dem som inte får denna uppbackning av media, där det inte skrivs protestlistor och där journalister inte höjer sin röst? Den frågan har hon själv väckt, flera gånger tidigare.

– Det känns på sätt och vis pinsamt att jag fick stanna och det är sorgligt att andra, som blir utvisade på grund av felaktig behandling från Migrationsverkets sida, inte får samma stöd som jag fick. Många människor över hela Sverige hörde av sig till Migrationsverket och främlingar ringde mig personligen och frågade vad de kunde göra. 

Liza Alexandrova-Zorina växte upp på Kolahalvön, i gruvindustristaden Kovdor, en småstad omgiven av skog, tjugo kilometer från Finlands gräns. Skandinavien kändes nära. Sedan 2016 har hon också tillbringat mycket tid i Sverige. 

– Jag hade fått stipendier och var inblandad i olika projekt här, men jag planerade inte att stanna. 

Så träffade hon sin blivande make på en fest hos en gemensam bekant, för fem år sedan. Deras vänskap utvecklades så småningom till en kärleksrelation. I maj 2021 gifte de sig och i september samma år fick de sin son. 

– När vi började prata om att skaffa barn och försöka bo tillsammans, så ville jag kunna bo både i Ryssland och Sverige. Jag ville inte lämna Ryssland, det är mitt hemland och jag har aldrig tidigare funderat på att bo någon annanstans. 

Ofta gripen och bötfälld

Tanken var att hon skulle bo deltid i Sverige. För att hon skulle få lättare att ta sig hit flyttade hon från Moskva till Sankt Petersburg. Men så inledde Ryssland sin storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 och det blev omöjligt för henne som Putinkritiker att vistas i hemlandet. Tidigare har hon arbetat inom en rysk människorättsorganisation, den är idag förbjuden och nedlagd. Åtskilliga gånger har hon demonstrerat för att stödja den ryska oppositionen. Fängelse har hon aldrig suttit i, däremot har hon ofta blivit gripen, förhörd och fått spendera något dygn på polisstationer innan hon släppts. Hon har varit med om två rättegångar och blivit bötfälld.

Skulle du beskriva dig själv som modig?

– Nej. Idag är det modigt att protestera i Ryssland. Men på den tiden, nej, det var inte modigt. Att spendera en natt på polisstationen, det var ingenting. 

Hon tycker inte heller att det enbart var en negativ upplevelse att bli gripen. Mötena i polisbussar och på polisstationer med andra gripna har gjort intryck på henne.

– Jag har också haft intressanta diskussioner med många av poliserna om kriget i östra Ukraina, annekteringen av Krim och Putinregimen. Men jag tvivlar på att man kan prata på samma sätt med ryska poliser efter att det fullskaliga kriget startade. 

Vad tänker du om diskussionen kring vilket ansvar den ryska befolkningen bär för kriget i Ukraina? 

– På sätt och vis bär alla ryssar ett ansvar, men jag förstår varför man inte vågar protestera. Nu är det farligt på riktigt. Man kan få sju år i fängelse bara man säger något kritiskt om kriget, eller kallar kriget för ett krig.  

Hon blickar tillbaka till 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde kriget i östa Ukraina. Många av hennes författarkollegor undvek då att debattera detta. De var kritiska men de ville inte ta ställning offentligt, säger hon. 

– Det hade inte varit farligt att uttala sig för dem, de skulle inte ha hamnat i fängelse. Det handlade enbart om att de inte ville förlora sina privilegier och inkomster.

Deras tystnad ser hon som en av anledningarna till att gemene man inte heller vågade eller ville engagera sig.

– När författare och intellektuella undviker att tala om kriget och de repressalier som de kan råka ut för om de kritiserar det, då kan vi inte kräva av ”vanliga” människor att de ska protestera. För när de inte såg att några opinionsbildare uttalade sig kanske de trodde att de var ensamma om att vara kritiska. Folk försöker hitta förklaringar till det som sker. Så jag vill inte kasta skulden enbart på dem som stödjer kriget.

Omskakande om utsugning

I mars 2023 utkom Liza Alexandrova-Zorinas dokumentära skildring ”Imperiets barn” på förlaget Volante, den bok som hon skrev på när det där kuvertet damp ner. Det är en omskakande läsning om den utsugning som pågår i det ryskspråkiga skuggsamhälle som har växt fram i vårt land under flera decennier, efter Sovjetunionens kollaps och den liberaliseringsvåg som sedan följde. Boken bygger på intervjuer med ryskspråkiga människor som befinner sig här i landet utan uppehålls- eller arbetstillstånd. De blir utnyttjade – eller utnyttjar själva andra. 

Liza Alexandrova-Zorina betonar att hon i grunden inte är en granskande journalist och hon avser inte att ge hela bilden, eller några specifika lösningar på problemen, utan hon gör nedslag bland dem som lever i detta parallellsamhälle. Läsaren får möta allt ifrån papperslösa kvinnor som utnyttjas som både städare och prostituerade, eller utsätts för hedersvåld, till svartjobbare på byggen och maffialedare. Ibland har hon röjt fler uppgifter om vissa personer i boken än vad de anförtrott henne. 

– Som maffialedaren jag träffade, han försökte att inte berätta något alls men genom en del detaljer som han avslöjade kunde jag sedan gå vidare och hitta mer information om honom. Exempelvis att hans ”affärspartner” är en rik man som officiellt sett inte har något med kriminella att göra fast han alltså har samröre med maffian. 

Vad var det mest anmärkningsvärda i det du fick fram under dina intervjuer? 

– Att detta parallellsamhälle inte är särskilt parallellt, det är snarare en del av det svenska samhället. 

Det finns flera skuggsamhällen i Sverige som liknar det ryskspråkiga, menar hon. Det är en utbredd företeelse – och samtidigt något som vi inte talar särskilt mycket om. Många svenskar har förklarat för henne att de inte känner till dessa världar. 

– Jag får ofta frågan under mina författarsamtal om svenskar är naiva och jag tror att många svenskar tycker om att framställa sig så, men att man är mer medveten om svartarbetares situation än vad man säger.

Utan någon skyddsutrustning

Samma dag som vi träffas vaknade hon i flerfamiljshuset i Danderyd, där hon bor med sin man och son, och fick syn på byggarbetare som gick omkring på hustaket mittemot utan någon skyddsutrustning alls. 

– Om det dyker upp arbetare som ska renovera ens tak och de varken kan svenska eller engelska och är anställda av en ryskspråkig företagsägare, det är klart man förstår att dessa människor arbetar under rätt dåliga villkor.

I sin bok skildrar hon hur kraftigt underbetald svart arbetskraft är, att de saknar alla former av försäkringar. Vissa av dem får till och med inte någon lön alls. De blir helt enkelt lurade. Ibland av sina landsmän. De papperslösa som ändå får betalt för sina jobb landar ofta inte på mer än runt hundra kronor i timmen med arbetspass på uppåt fjorton timmar, ibland sju dagar i veckan. 

– Det är till exempel vanligt på ryskspråkiga byggföretag att man kräver att arbetarna ska betala tillbaka en del av sin lön kontant. 

Hon är säker på att utnyttjandet av svart arbetskraft förekommer även på våra allra största företag, indirekt, eftersom de arbetar med underleverantörers underleverantörer som i sin tur anlitar papperslösa. Och hon menar att de stora företagen är medvetna om vad som pågår.

– De vet varför vissa underleverantörer är så billiga, men väljer dem ändå. 

I boken skriver hon lite tillspetsat: ”På ett eller annat sätt står rättsväsendet alltid på arbetsgivarens sida.” När svartjobbarna blir lurade har de ingen möjlighet att få hjälp av de svenska myndigheterna, utan att ta risken att bli utvisade.

Idag talas det ju mycket inom politiken om att papperslösa ska anmälas och att det är viktigt att utvisa dem. 

– Men det hjälper inte, för det kommer nya hela tiden. Problemet är att byggbranschen idag är så beroende av svart arbetskraft och hittar alla möjliga kryphål för att kunna fortsätta anlita papperslösa och tjäna pengar genom att utnyttja dem.

Hon tycker att det är överraskande hur blinda de svenska myndigheterna är för allt lurendrejeri. 

– Det var inte så svårt att ta reda på de här olika smithålen i lagen och hur fusket fungerar, till exempel att byggföretag köper in falska id-handlingar som de sedan ger till de papperslösa som de vill anställa. Det borde inte vara så svårt för svenska myndigheter att se det här heller.

”Godtyckliga beslut”

Vad gäller migrationspolitiken anser Liza Alexandrova-Zorina att hela systemet är fel och att utvisningsbesluten blir godtyckliga. 

– Migrationsverket ger ibland uppehållstillstånd till farliga människor och till dem som i själva verket utnyttjar asylsystemet, medan de som verkligen behöver skydd och asyl ofta inte släpps in.

Det vill säga om de inte saltar sin historia eller ljuger, för många gånger räcker det inte med sanningen, hur utsatt man än må vara, menar hon. I sista kapitlet i sin bok intervjuar hon en man som påstått för Migrationsverket att han är rädd för att råka ut för repressalier om han måste återvända till Ryssland. Mannen fick asyl i Sverige fast han är vän med fadern till Alina Kabajeva, som sägs vara Putins flickvän.

– Han har bland annat uttryckt att Putin borde få Nobels fredspris. Han har inte bott i Ryssland under de senaste tolv åren utan i Förenade Arabemiraten. Det är en rik man som knappast är utsatt på något sätt – och han har fått asyl i Sverige. Det mesta av denna information har jag hittat på nätet, det kan även Migrationsverket göra.

Allt går sönder

Det år som hunnit passera sedan Liza Alexandrova-Zorina utvisningsbeslut drogs tillbaka har varit väldigt bra. Hon har åkt runt på många författarbesök och hon skriver på en ny bok som kommer ut någon gång under nästa år, på Volante. Även om hon är nöjd med tillvaron för egen del blir hon dyster när hon börjar tänka på världsläget och framtiden.

– Det känns som att allt håller på att gå sönder. Jag tycker inte om att fundera på vilken värld min son kommer leva i. Det är vanligt bland oss ryssar att inte tänka framåt så långt, för vi är vana vid att allt hela tiden förändras. Alltid till det sämre. Och att vi inte kan göra något åt det. 

Vad tror du kommer hända framöver när det gäller kriget i Ukraina? 

– Oavsett vad som händer med kriget så kommer det bara bli sämre och sämre i Ryssland om inte Putin försvinner. Han har gjort allt de senaste tjugo åren för att behålla makten, det är bara det han bryr sig om. Han måste besegras. Annars kommer kriget att fortsätta.