Soran Ismail är en av Sveriges mest populära komiker, men han är inte bara känd för sin humor utan också för att han blev påhoppad av tre av Sverigedemokraternas högst uppsatta politiker utanför ett snabbmatshak på Kungsgatan i Stockholm för några år sen. Soran Ismail har även ett gediget antirasistiskt engagemang som visar sig i form av dialog och humor. Det anser nu Sveriges Radio vara för partipolitiskt och stänger av honom från att delta i radio under valåret.

Jag ska vara ärlig, jag är fullkomligt rasande.

Det här är ännu ett steg i en lång rad av övertramp från public service i år. Man stoppar dokumentärer om ökande klyftor i samhället och musik som belyser klassamhället och rasism, men sänder Belinda Olssons enögda och ytliga Fittstim. Man ställer frågor som ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i partiledardebatter, en förmodat neutral frågeställning, men hindrar anställda från att kalla Sverigedemokraterna för rasister. Det mer urvattnade och betydelselösa ”främlingsfientlig” går däremot bra.

Deras påstådda opartiskhet är slentrianmässig och arbiträr. Att de nu stänger av Soran Ismail under valåret för att han inte gillar Sverigedemokraterna och rasism är bland det mest makabra jag hört. I public services egna policy står det följande:

”Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska.”

Men uppenbarligen gäller det inte Soran Ismail.

Att inte ta ställning mot rasism är att upprätthålla ett status quo, det är att tillåta rasism. Det är också att ta ställning. Tanken på att man kan vara opolitisk eller opartisk är fullkomligt befängd, vi är alla partiska och politiska. Sen kan vi vara det till olika grader, men det finns ingen som är neutral. Vi bidrar alla till att upprätthålla strukturer som diskriminerar. Valet står mellan att fortsätta upprätthålla dessa skadliga former av förtryck eller aktivt bekämpa dem, det finns ingen möjlighet att stå på sidlinjen.