Bygg inte bara för de rika – bygg för oss, lyder ett av plakaten som satts upp i det ockuperade huset i Högdalen. Under stadskampsveckan, som arrangeras årligen för att belysa och knyta samman konflikter i staden, övergick en vårfest i Högdalen till en ockupation. Den gamla skolan togs över av medborgare som är förbannade över att den och torget sålts till företaget Veidekke, som sin tur ska riva huset för att på dess plats bygga bostadsrätter.

Vi vill inte ha en ny gentrifierad stadsdel, ropar Högdalens vänner och skriver: ”Det sista som behövs här är fler bostadsrätter. Däremot behövs fler mötesplatser, billiga hyresrätter, äldreboende och meningsfull ungdomsverksamhet.” Det ockuperade huset har därför utropats till ett folkets hus – ett hus där alla är välkomna.

Och då passar polisen på.

Tidigare i veckan avslöjade Dagens ETC att polisen i måndags inledde spaning från morgon till kväll på det ockuperade huset, så att varje person som rör sig i närheten av huset dokumenterades på film och foto.

Bortsett från att det är en synnerligen resurskrävande verksamhet har polisen offentligt inte riktat misstankar mot att något grövre brott skulle ha begåtts i huset av det slag som kan motivera polisspaning. Syftet med spaningen är helt enkelt att registrera de människor som utövar sin demokratiska rättighet. Men detta borde inte förvåna någon.

Att registrera människor på grund av åsikt är en gammal polistradition i Sverige, som sträcker sig framåt och bakåt i tiden från den ökända IB-affären. Långt in på 1990-talet pågick registrering av människor med vänsteråsikter: brev lästes, sommarläger övervakades och politiska aktiviteter filmades, främst av Säpo, som hittat vägar runt den lag som sedan 1970-talet, i IB-affärens kölvatten, förbjudit registrering av åsikt i Sverige. Så sent som förra hösten framkom att polisen i Västra Götaland i två års tid fört register över 150 vänster- och asylaktivister.

Till en början legitimerades spaningen inom den egna kåren med att personer ur Antifascistisk aktion, Afa, och Revolutionära fronten, RF, skulle ha rört sig in och ut ur huset. Och låt oss anta att så var fallet.

Låt oss anta att personer tillhörande nämnda föreningar också vill protestera mot privatisering och gentrifiering av staden genom att delta på möten och vernissage i det nya folkets hus i Högdalen. Saknar de i så fall den grundläggande rättigheten att slippa registreras för sina åsikter? Och alla andra i huset som inte har med Afa eller RF att göra – vad har polisen för intresse av att registrera dem?

Om individer från Afa och RF rör sig i folksamlingar, är det då rätt att hälla ner dem i sin helhet i massövervakningens durkslag? Vart leder i så fall ett sådant tänkande? Eller rör det sig helt enkelt om en högst odemokratisk metod som, när det gäller vänstern, gång på gång avslöjas som standard för den svenska polisen?

Efter Dagens ETC:s avslöjande lägger polisen ner sin spaning. Det är utmärkt, men frågan som uppstår är hur många liknande operationer som pågår och har pågått runt om i Sverige, utan att ha blivit avslöjade. Avslutade polisen sin ljusskygga verksamhet den här gången bara för att man blev tagna på bar gärning?

Det slående är ändå hur lite protester som hörs från landets alla liberaler när incidenter som denna kommer i dagen. De som slåss för yttrandefrihetens okränkbarhet och gärna citerar Voltaire om viljan att dö för andras åsikter tycks inte bli särskilt indignerade. Det kan väl inte vara så att frontlinjen i kampen för ockupanternas yttrandefrihet sammanfaller men den i kampen mot privatisering och gentrifiering?

Om liberaler verkligen tar sina egna favoritord på allvar – om beredskapen att dö för andras rätt att uttrycka förhatliga åsikter – borde de dyka upp på barrikaderna nu. Låt oss vänta och se.